1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Примітки:

6752. ‘Et vocavit nomen ejus Moscheh’: quod significet quale status tunc, constat ex significatione ‘nominis’ et ‘vocare nomen’ quod sit quale, de qua n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421, 6674; hic quale status quia cum nominatur aliquis, ipsum nomen tunc significat statum, n. 1946, 2643, 3422, 4298; quale status quod significatur, ¹ est ² quale status legis Divinae in principio apud Dominum, et ³ quale status veri Divini principio apud hominem qui regeneratur ⁴ . Duo sunt imprimis qui repraesentant Dominum quoad Verbum, nempe Moses et Elias, ‘Moses’ Dominum quoad libros historicos, ‘Elias’ quoad Prophetas; praeterea etiam sunt Elisaeus, et ultimo Johannes Baptista, quare hic est qui intelligitur per ‘Eliam qui venturus’, Matth. 17:10-13; Luc. 1:17;

sed antequam ostendi potest quod ‘Moses’ repraesentet legem Divinam, ⁵ dicendum est quid lex Divina: lex Divina in lato sensu significat totum Verbum; in minus lato significat Verbum historicum; in stricto ⁶ quod per Mosen scriptum est; et in strictissimo decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta; Moses legem ⁷ in minus lato sensu, tum in stricto, et quoque in strictissimo repraesentat.

[2] Quod Lex in lato sensu sit totum Verbum, tam historicum quam propheticum, constat apud Johannem, Nos audivimus ex Lege, quod Christus (Messias) manet in aeternum, 12:34;

quod hic per ‘Legem’ intelligatur etiam Verbum propheticum, patet, nam hoc scriptum est apud Esai. 9:5, 6 [KJV 6, 7];

apud Davidem,

Ps. 110:4;

et apud Danielem, 7:13, 14:

apud eundem,

Ut impleretur Verbum scriptum in Lege, Odio habuerunt Me sine causa, 15:25;

similiter, nam hoc scriptum est apud Davidem, Ps. 35:19:

apud Matthaeum, Amen dico vobis, Usque dum praetereat caelum et terra, iota unum ac unum corniculum non praeteribit de Lege, donec omnia fiant, 5:18 ⁸ ; hic ‘Lex’ in lato sensu pro toto Verbo.

[3] Quod Lex in minus lato sensu sit Verbum historicum, constat apud Matthaeum, Omnia quaecumque volueritis ut faciant vobis homines, sic et vos facite illis; haec enim est Lex et Prophetae, 7:12;

hic distinguitur Verbum in Legem et Prophetas, et quia Verbum ⁹ est distinctum in Historicum et ¹⁰ Propheticum, sequitur quod per ‘Legem’ intelligatur Verbum historicum, et per ‘Prophetas’ Verbum propheticum: similiter apud eundem, ¹¹

In his duobus mandatis Lex et Prophetae pendent, Matth. 22:38-[KJV Matth. 22:40]:

¹² apud Lucam,

Lex et Prophetae usque ad Johannem, abhinc regnum Dei evangelizatur, 16:16; ¹³ Matth. 11:13'.

[4] Quod Lex in stricto sensu sit Verbum quod scriptum est per Mosen, constat apud Mosen,

Cum absolvisset Moses scribere verba Legis hujus super librum, usque dum consummavit illa; praecepit Moses Levitis portantibus arcam Jehovae, dicendo, Accipiendo librum Legis hujus, et ponite illum a latere arcae foederis Jehovae Dei vestri, Deut. 31:24-26; ¹⁴ liber Legis' pro Libris Mosis:

apud eundem,

Si non custodias facere omnia verba Legis hujus scripta in libro hoc, omnem morbum et omnem plagam, quae non scripta in libro Legis hujus, occulte mittet Jehovah super te, usque dum perdaris, Deut. 28:58, 61;

similiter:

apud Davidem,

In Lege Jehovae beneplacitum illius, et in Lege Ipsius meditatur diu et noctu, Ps. 1:2;

‘Lex Jehovae’ pro Libris Mosis, nam nondum Libri prophetici, nec historici modo Liber Joschuae et ¹⁵ Judicum: praeter ¹⁶ in locis ubi dicitur ‘Lex Mosis’, de quibus in mox sequentibus.

[5] Quod Lex in strictissimo sensu sint decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta, notum est, videatur ¹⁷ Jos. 8:32;

sed haec Lex etiam vocatur Testimonium, Exod. 25:16, 21.

[6] Quod Moses repraesentet Legem in minus lato sensu, seu Verbum historicum, tum quoque Legem in stricto, et quoque in ¹⁸ strictissimo, constat ex illis locis ubi loco ¹⁹ Legis dicitur ‘Moses’, et ubi Lex vocatur ‘Lex Mosis’, ut apud Lucam, Dixit illi Abraham, Habent Mosen et Prophetas, audiunto illos; si Mosen et Prophetas non audiunt, nec si quis ex mortuis resurrexerit, persuadebuntur, 16:29, 31; ²⁰ hic per ‘Mosen et Prophetas’ ²¹ simile significatur quod per ‘Legem et Prophetas’, ²² nempe Verbum historicum et propheticum, inde patet quod ‘Moses’ sit Lex seu Verbum historicum: apud eundem,

Jesus incipiens a Mose et ab omnibus prophetis, et interpretatus est in omnibus scripturis, quae ad Ipsum pertinerent, 24:27 ²³ :

apud eundem,

Oportet impleri omnia quae scripta sunt in Lege Mosis et Prophetis et Psalmiis de Me, 24:44:

apud Johannem,

Philippus dixit, Quem scripsit Moses in Lege ²⁴ , invenimus Jesum, 1:46 [KJV 45]:

apud eundem,

In Lege Moses nobis praecepit, 8:5:

apud Danielem,

Defluxit super nos maledictio et juramentum, quod scriptum in Lege Mosis servi Dei, quia peccavimus Ipsi. Sicut scriptum in Lege Mosis, omne malum ²⁵ venit super nos, 9:11, 13:

²⁶ apud Joschuam, Joschua scripsit super lapide altaris copiam Legis Mosis, 8:32;

[7] ‘Lex Mosis’ dicitur quia per ‘Mosen’ repraesentatur Dominus quoad Legem, hoc est, quoad Verbum, ²⁷ in [minus] lato sensu quoad Verbum historicum; inde ²⁸ est quod tribuatur Mosi, quod ²⁹ est Domini, ut apud Johannem, Moses dedit vobis Legem: Moses dedit vobis circumcisionem; si circumcisionem accipit homo in sabbato, ita ut non solvatur Lex Mosis, 7:19, 22, 23:

apud Marcum, Moses dixit, Honora patrem tuum et matrem tuam, 7:10:

apud eundem,

Jesus respondens dixit illis, Quid vobis praecepit Moses? Dixerunt, Moses permisit libellum repudii scribere, et dimittere, 10:3, 4 ³⁰ : et quia ob repraesentationem tribuitur Mosi, quod Domini est, dicitur et ‘Lex Mosis’, et ‘Lex Domini’, apud Lucam, Cum impleti sunt dies purificationis illorum, juxta Legem Mosis, deduxerunt Ipsum in Hierosolymam ut sisterent Domino quemadmodum scriptum est in Lege Domini quod omnis masculus aperiens uterum, sanctum Domino vocandus, et ut darent sacrificium juxta quod dictum in Lege Domini, par turturum et duos pullos ³¹ columbarum, 2:22-24, 39.

[8] Quia ‘Moses’ repraesentabat Legem, licuit illi intrare ad Dominum super monte Sinai, et non solum recipere tabulas Legis ibi sed etiam audire Legis statuta et judicia, et illa mandare populo; et quoque dicitur quod inde in Mosen crederent in aeternum, Dixit Jehovah ad Mosen, Ecce Ego veniam ad te in nebula nubis, ut audiat populus quando locutus fuero ad te, et etiam in te credant in aeternum, Exod. 19:9;

‘in nebula nubis’ dicitur quia per ‘nubem’ intelligitur Verbum in littera; inde quoque cum Moses intravit ad Dominum super monte Sinai, dicitur quod intraverit ‘in nubem’, Exod. 20:18, 24:2, 18, ³² 34:2-5;

quod ‘nubes’ sit sensus litteralis Verbi, videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. ;

[9] et quia repraesentabat Legem seu Verbum, ideo quoque, Cum ³³ descendit de monte Sinai, radiabat cutis facierum ejus cum loqueretur; et dabat super facies suas velamen, Exod. 34:28 ad fin. ;

‘radiatio ³⁴ facierum’ significabat internum Legis, nam ³⁵ hoc est in luce caeli, et ideo vocatur gloria, n. 5922, ³⁶ et ‘velamen’ significabat externum ³⁷ Legis; quod ‘velaret faciem cum loqueretur cum populo’, erat quia internum illi obtectum erat, et ita obscuratum ³⁸ isti populo ut non sustinuerint aliquid lucis inde; quod ‘facies’ sit internum, videatur n. 1999, 2434, ³⁹ 3527, 3573, 4066, 4796-4805, 5102, 5695. Quia per ‘Mosen’ repraesentabatur Dominus quoad Verbum historicum, et per ‘Eliam’ Dominus quoad Verbum propheticum, idcirco cum transformatus Dominus, Visi sunt Moses et Elias cum Ipso colloquentes, Matth. 17:3;

nec alii cum Domino, ⁴⁰ quando in mundo Divinum Ipsius apparuit, colloqui potuerunt quam qui repraesentabant Verbum, nam collocutio ⁴¹ cum Domino est per Verbum ⁴² ; quod ‘Elias’ repraesentaverit Dominum quoad Verbum, videatur n. 2762, 5247 fin;

[10] et quia uterque, tam ‘Moses’ quam ‘Elias’, simul repraesentabat totum Verbum, idcirco ubi agitur de Elia, quod mitteretur ante Dominum, ⁴³ memoratur uterque apud Malachiam,

Mementote Legis Mosis, servi mei, quam praecepi illi in Chorebo pro toto Israele, statutorum et judiciorum: En Ego mittens vobis Eliam prophetam, antequam venit dies Jehovae magnus et terribilis, 3:22-24 [KJV 4:4-6];

involvunt illa, quod praecederet qui annuntiaret Adventum ⁴⁴ secundum Verbum.

Примітки:

3812. ‘Dixit ei Laban, Utique os meum, et caro mea tu’: quod significet conjuncta quoad vera et quoad bona, constat a significatione 'os meum et caro mea tu' quod sit conjunctio; antiquis formula fuit dicendi de illis qui ex una domo, aut ex una familia, aut in aliqua cognatione fuerunt, ‘os meum et caro mea’, videatur n. 157; inde est quod per illa verba significetur conjunctio: quod quoad vera et quoad bona, est quia omnis conjunctio spiritualis fit per illa, et omnis conjunctio naturalis se refert ad illa; et praeterea per ‘os et carnem’ significatur proprium hominis, per ‘os’ proprium ejus intellectuale, et per ‘carnem’ proprium ejus voluntarium, ita per ‘os’ proprium quoad verum, nam hoc intellectualis est, et per ‘carnem’ proprium quoad bonum, nam hoc voluntatis est, videatur n. 148, 149.

[2] Quod proprium in genere concernit, est illud duplex, unum infernale, alterum caeleste; infernale accipit homo ab inferno, caeleste accipit a caelo, hoc est, per caelum a Domino; omne enim malum et inde falsum ab inferno influit, et omne bonum et inde verum a Domino: hoc novit homo ex doctrina fidei, sed vix unus inter myriades credit; inde est quod homo malum quod influit ab inferno, sibi appropriet seu suum faciat, et quod bonum quod a Domino, non afficiat illum, proinde non imputetur ei; quod homo non credat malum influere ab inferno, et bonum a Domino, est quia in amore sui est, qui amor hoc secum habet, usque adeo ut indignetur valde cum dicitur quod omne influat; inde nunc est quod omne proprium hominis non sit nisi quam malum, videatur n. 210, 215, 694, 731, 874-876, 987, 1023, 1044, 1047; at quod homo credat quod malum ab inferno, et bonum a Domino, est ex eo quod non in amore sui sit, sed in amore erga proximum et in amore in Dominum, hic amor hoc secum habet; inde est quod homo a Domino accipiat proprium caeleste, de quo n. 155, 164, 731, 1023, 1044, 1937, 1947, 2882, 2883, 2891.

[3] Proprium hoc in utroque sensu significatur per ‘os et carnem’;

inde est quod per ‘ossa’ in Verbo significetur verum et in opposito sensu falsum, et per ‘carnem’ bonum et in opposito sensu malum; quod per ‘ossa’ illud significetur, ex sequentibus locis constare potest;

apud Esaiam,

Ducet te Jehovah jugiter, et saturabit in ariditatibus animam tuam, et ossa tua expedita reddet, ut sis sicut hortus irriguus, 58:11;

‘ossa expedita reddere’ pro vivificare proprium intellectuale, hoc est, illustrare intelligentia, inde dicitur ‘ut sis sicut hortus irriguus’; quod ‘hortus’ sit intelligentia, videatur n. 100, 108, 1588:

apud eundem,

Tunc videbitis, et gaudebit cor vestrum, et ossa vestra sicut herba germinabunt, 66:14;

[4] ‘ossa sicut herba germinare’ pro simili:

apud Jeremiam,

Albi erant naziraei prae nive, candidi erant prae lacte: rubuerunt ossa prae gemmis, sapphirus polities eorum; obscurata est prae nigredine forma eorum, non cognoscuntur in plateis adhaesit cutis eorum ossi eorum, exaruit, facta est sicut lignum, Thren. 4:7, 8;

‘naziraeus’ pro homine caelesti, n. 3301; ‘albi prae nive et candidi prae lacte’ pro quod in caelesti vero; quod verum quia ex amore boni, dictum quod ‘rubuerunt ossa prae gemmis’; ‘albedo et candor’ prae dicitur de vero, n. 3301, ‘rubedo’ de bono, n. 3300,

‘gemmae’ de veris quae ex bono, n. 114; per ¹ ‘adhaesit cutis ossi eorum’ describitur status mutatus quoad caelestia amoris, quod nempe ‘non caro ossi’, hoc est, non amplius bonum, tunc enim omne verum fit instar ‘cutis quae adhaeret ossi, exarescit et fit sicut lignum’:

[5] apud Ezechielem,

Paraboliza contra domum rebellionis parabolam, et dic ad eos, Sic dixit Dominus Jehovih, Appone ollam, appone, et etiam infunde in eam aquas, colligendo frusta ejus in eam, omne frustum bonum, femur et humerum, electione ossium imple, electionem gregis accipiendo, et etiam focus ossium sub illa, . .

.

etiam coquantur ossa in medio ejus, 24:3-5, 10; ‘olla’ pro violentia illata bono et vero, inde vocatur illa ‘urbs sanguinum’ ibi vers. 6; ‘frusta, frustum bonum, femur et humerus in illam collecta’ sunt carnes, quae sunt bona; ‘electio ossium, qua olla impleta’ pro veris; ‘focus ossium’ pro affectione veri; ‘coquantur ossa in medio ejus’ pro violentia illis illata; quod in hac parabola recondita sint arcana quae Divina, quisque videre potest, tum quod illa nequaquam sciri queant, nisi sciatur quid in sensu interno significatur per ollam, per frusta, femur et humerum, per electionem ossium, per focum ossium, ² per coqui:

apud Micham, Nonne vestrum nosse judicium? odio habentes bonum, et amantes malum, rapientes cutem eorum desuper illis, et carnem eorum desuper ossibus eorum, qui comederunt carnem populi Mei, et cutem ejus desuper eis detraxerunt, et ossa eorum diffregerunt, ac diviserunt sicut in ollam, et sicut carnem in medium lebetis? 3:1. , 2, 3; similiter:

[6] apud Ezechielem,

Eduxit me in spiritu Jehovae, et posuit me in medio vallis, quae erat plena ossibus; ... dixit ad me, Num vivent ossa haec?

dixit ad me, Propheta Super ossibus his, et dic ad illa, Ossa arida, audite verbum Jehovae; sic dixit Dominus Jehovih ossibus his, Ecce Ego adducens ³ spiritum in vos, ut vivatis, dabo super vos nervos, et ascendere faciam super vos carnem, et obducam super vos cutem, et dabo in vobis spiritum ut vivatis.... Prophetavi, ... et accesserunt ossa, os ad os suum, vidi cum ecce super illis nervi, et caro ascendit, et obducta est super illis cutis superius, et spiritus non erat in illis, . .

.

et venit in ea spiritus, et revixerunt, et steterunt super pedibus suis, ⁴ 37:1 seq. ;

agitur ibi in communi de instauratione Ecclesiae apud gentes, et in particulari de regeneratione hominis; ‘ossa arida’ pro proprio intellectuali, quod inanimatum est antequam vitam boni a Domino accipit; per illam animatur seu fit vivum; ‘caro’ quam Dominus ascendere facit super ossa ⁵ est proprium voluntarium quod proprium caeleste vocatur, ita ⁵ est bonum; ‘spiritus’ ⁵ est vita Domini, quae cum influit in bonum hominis quod ex proprio videtur sibi velle et facere, tunc bonum vivificatur, et ex bono verum, et fit ex ossibus aridis homo:

[7] apud Davidem,

Dissoluta sunt omnia ossa mea, factum est cor meum sicut cera, . .

.

numerare possum omnia ossa mea, ... ⁶ diviserunt vestes meas sibi, et super vestimentum meum jecerunt sortem, Ps. xxii

15, 18, 19 [KJV 14, 17, 18);

ibi de tentationibus Domini quoad Divina Vera, quae propria Domini; et inde vocantur ‘ossa mea’, et quoad Divinum Bonum quod proprium Domini, et inde vocatur ‘cor meum’: quod ‘cor’ sit bonum, videatur n. 3313, 3635; et quia ‘ossa’ significant vera illa, quae ‘numerare’ est per ratiocinia et falsa dissipare velle; ideo etiam immediate sequitur quod ‘diviserint vestes et super vestimentum jecerint sortem’, nam ‘vestes’ etiam sunt vera, sed exteriora, n. 297, 1073, 2576; ‘dividere illas et jacere sortem super vestimentum’ simile involvit, ⁷ ut quoque apud Matthaeum 27:35:

⁸ apud eundem,

Anima mea exsultat in Jehovah, laetetur in salute Ipsius, omnia ossa mea dicant, Quis sicut Tu? Ps. 35:9, 10;

manifeste quod ‘ossa’ in spirituali sensu sint intellectuale proprium:

apud eundem,

Audire facies me gaudium et laetitiam, exsultabunt ossa contrivisti, Ps. 51:10 [KJV 8);

‘exsultabunt ossa quae contrivisti’ pro recreatione per vera post tentationes.

[8] Quia ‘os’ significabat proprium intellectuale, seu proprium quoad verum, et in supremo sensu Divinum Verum quod Proprium Domini, inde ex statuto Paschatis erat quod non frangerent os agni paschalis, de qua re ita apud Mosen,

In domo una comedetur, non educes e domo de carne foras, et non os frangetis in eo, Exod. 12:46;

et alibi, Non relinquent de eo usque ad mane, et os non frangent de eo,

Num. 9:12;

‘os non frangere’, in supremo sensu, pro non violare Verum Divinum, et in sensu repraesentativo pro non violare verum cujusvis boni, quale enim boni et forma boni est ex veris, et est verum sustentaculum boni, sicut ossa sunt carnis.

[9] Quod Verbum, quod est ipsum Verum Divinum, vivificet mortuos, repraesentatum est per quod Vir revixerit, et surrexerit super pedes suos, qui conjectus in sepulcrum Elisaei tangeret ossa ejus, 2 Reg. 12:21;

quod ‘Elisaeus’ repraesentaverit Dominum quoad Verum Divinum seu Verbum, videatur n. 2762. Quod ossa in opposito sensu significent falsum quod ex proprio, patet ab his locis;

apud Jeremiam,

In tempore illo extrahent ossa regum Jehudae, et ossa principum ejus, et ossa sacerdotum, et ossa prophetarum, et ossa habitatorum Hierosolymae a sepulcris eorum, et expandent ea soli et lunae, et omni exercitui caelorum, quae amaverant, et quibus serviverant, 8:1, 2:

apud Ezechielem,

Dabo cadavera filiorum Israelis coram idolis eorum, et dispergam ossa vestra circum altaria vestra, 6:5:

apud Mosen,

Deus qui eduxit eum ex Aegypto, sicut robora unicornis illi, comedet gentes hostes suos, et ossa eorum franget et tela ⁹ ejus conteret, Num. 24:8: in libro Secundo Regum, Joshias rex confregit statuas, et excidit lucos, et implevit locum eorum ossibus hominis; ... sumpsit ossa ex sepulcris, et combussit super altari, ut immundum redderet illud; . .

.

sacrificavit omnes sacerdotes excelsorum qui ibi, super altaribus, et combussit ossa hominum Super iis, 23:14, 16,

20:

apud Mosen,

Anima quae tetigerit super superficie agri confossum gladio, aut mortuum, aut os hominis, aut sepulcrum, immundus erit septem dies, Num. 19:16, 18.

[10] Quia ‘ossa’ significant falsa, et ‘sepulcra’ mala in quibus illa, et quia hypocrisis est malum apparens extrinsecus ut bonum, sed intus est foedum a falsis et profanis, ideo Dominus ita ¹⁰ dicit apud Matthaeum, Vae vobis scribae et Pharisaei, hypocritae, quia similes vos facitis sepulcris dealbatis, quae foris quidem apparent pulchra, intus vero plena sunt ossibus mortuorum, et omni immunditie; sic etiam vos foris quidem apparetis hominibus justi, intus vero pleni estis hypocrisi et iniquitate, xxiii

27, 28.

Ex his nunc patet quod per ‘ossa’ significetur proprium intellectuale tam quoad verum quam quoad falsum.

Примітки: