2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Mga talababa:

4056. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM PRIMUM

In Parte Tertia ante capita 26-30 explicata sunt quae Dominus de Consummatione Saeculi seu Ultimo Judicio locutus est et praedixerat apud Matthaeum, capite ibi 24 a versu 3 usque ad 28; veniunt nunc explicanda quae ibi ordine sequuntur; ante hoc caput quae versibus 29-31, nempe haec verba, Statim autem post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lumen suum, et stellae cadent de caelo, et potentiae caelorum commovebuntur. Et tunc apparebit signum Filii hominis in caelo, et tunc plangent omnes tribus terrae; et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli cum potentia et gloria multa: Et emittet angelos suos cum tuba et voce magna, et congregabunt electos Ipsius a quatuor ventis, ab extremo caelorum usque ad extremum illorum.

2252. Quod ‘forte sint quinquaginta justi in medio urbis significet quod vera possint esse plena bonis, constat ex signification’ ‘quinquaginta’ quod sit plenum, ex significatione ‘justi’ quod si bonum, de qua n. 612, 2235, ex ‘medii’ quod sit intus, n. 1074, et ex ‘urbis’ quod sit verum, n. 402; ita ‘ ¹ quinquaginta justi in medio urbis’ sunt in sensu interno quod vera possint intus esse plena bonis quod ille sensus in his verbis sit, nemo ex littera potest videre, nam historica sensus litteralis prorsus aliunde seu aliter cogitare ferunt mentem, at usque quod haec verba ² ita percipiantur ab illis qui in sensu interno sunt, pro certo scio; ipsi etiam numeri, ut hic quinquaginta, et in sequentibus, quadraginta quinque, quadraginta, triginta viginti, et decem, ab illis qui in sensu interno sunt, nusquam percipiuntur ut numeri, sed ut res aut status, ut n. 482, x487, 575, 647, 648, 755, 813, 1963, 1988, 2075 ostensum est.

[2] Antiqui enim Ecclesiae suae status etiam per numeros designabant, qui eorum computus qualis fuit, constare potest a significatione 'numerosum in locis citatis numerorum significationem habuerunt ex repraesentativis quae existunt in mundo spirituum, ubi cum aliquid apparet sicut numeratum non significat aliquod determinatum per numeros, sed rem, aut statum ut constare potest ex illis quae allata sunt n. 2129 et 2130, tum n. 2089: de duodecim ³ , quod sint omnia fidei; similiter se habet cum numeri: qui nunc sequuntur; inde patet quale est Verbum in sensu interno.

[3] Quod ‘quinquaginta’ significent plenum, est inde quod sit numerus qui sequitur post septem in septem, seu quadraginta novem, sic ut is sit impletio eorum; quare in Ecclesia repraesentativa septem sabbatorum festum erat die quinquagesimo, et jubilaeum anno quinquagesimo; de septem sabbatorum festo ita apud Mosen,

Numerabitis vobis a crastino sabbati, a die afferre vos manipulum motitationis, septem sabbata integra erunt, usque ‘ad a crastino’ ⁴ sabbati septimi numerabitis quinquaginta dies, et offeretis munus novam Jehovae, Lev. 23:15, 16.

De jubilaeo apud eundem,

Numerabis tibi septem sabbata annorum, septem annos septem vicibus, et erunt tibi dies septem sabbatorum annorum, novem et quadraginta anni, ... et sanctificabitis annum quinquagesimum, et proclamabitis libertatem in terra omnibus habitatoribus ejus, jubilaeus ille erit vobis, Lev. 25:8, 10;

[4] inde ⁵ patet quod ‘quinquagesimum’ sit plenum sabbatorum: praeterea, ubicumque nominantur ⁶ quinquaginta in Verbo, significant plenum; ut quod Recensiti Levitae a filio triginta annorum et supra usque ad filium quinquaginta annorum, Num. 4:23, 35, 39, 43, 47; 8:25 ⁷ ;

pro pleno seu ultimo statu obeundi tunc ministerii: quod Vir concumbens cum puella virgine, daret patri puellae quinquaginta argenti, et esset illi in uxorem, nec posset repudiare eam, Deut. 22:29;

pro plena mulcta, et plena restitutione: Quod David Arafnae pro area, ubi altare Jehovae exstruxit, dederit quinquaginta siclos argenti, 2 Sam. 24:24;

pro pleno pretio, et pleno empto: Quod Absalom fecerit sibi currum et equos, et habuerit quinquaginta viros currentes ante illum, 2 Sam. 15:1;

similiter Adonijah currus et equites, et quinquaginta viros currentes ante illum, 1 Reg. 1:5, pro plena excellentia et magnitudine. Ab antiquis enim habuerunt certos numeros repraesentativos et significativos quos observabant, qui etiam in ritibus eorum mandati sunt, sed plerique nesciebant quid significarent;

[5] et sic quia ‘quinquaginta’ significant plenum, et is numerus etiam repraesentativus fuit, ut dictum, significatur per illum idem in parabola Domini de oeconomo qui dixit ad debitorem olei, Quantum debes domino meo? hic dixit, Centum batos olei; tum dixit ei, Sume syngrapham tuam, et sedens ocius scribe ⁸ quinquaginta, Luc. 16:6;

‘quinquaginta’ pro plena solutione; quia est numerus, quidem apparet quod nihil praeter numerum involvat, cum tamen in sensu interno ubivis per illum numerum, plenum sit intellectum: sicut etiam apud Haggaeum, Venit ad torcular ad hauriendum quinquaginta e torculari, fuit viginti, 2:16;

nempe quod pro pleno non fuerit multum; ‘quinquaginta’ ibi apud Prophetam non dicta fuissent nisi illa ⁹ significavissent.

Mga talababa: