1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fusnotat:

6335. ‘Et vocavit Jacob filios suos’: quod significet ordinationem verorum fidei et bonorum amoris in naturali, constat a significatione ‘vocare’ quod sit ordinare, nam causa convocationis erat ut sisterentur vera fidei et bona charitatis in illa ordinatione; et a repraesentatione ‘Jacobi et filiorum ejus’ quod sint vera fidei et bona amoris in naturali; quod ‘Jacob’ sint illa in communi, videatur n. 3509, 3525, ¹ 3546, 3659, 3669, 3677, 3775, 3829, 4234, 4273, 4337, 5506, 5533, 5535, 6001, 6236, et quod ‘filii ejus’ seu tribus ab illis nominatae, in particulari, n. 3858, 3926, 3939, 4060. Quod ordinationem verorum fidei et bonorum amoris quae hic significatur, et in sensu interno in hoc capite sistitur, attinet, sciendum quod ‘duodecim tribus Israelis’ omnia vera et bona in uno complexu, in genere repraesentaverint, ita omnia vera et bona quae procedunt a Domino, proinde quae sunt in caelo et ex quibus caelum; et quia ² omnia in genere, etiam singula in specie repraesentantur; nam genera in se continent species sicut communia partes.

[2] Secundum bona et inde vera variantur luces in caelo, et secundum luces variantur status ³ intelligentiae et sapientiae, inde est quod per Urim et Thummim transmicuerit ac transvibrata fuerit lux, et quidem varie secundum statum rei de ⁴ qua interrogatio fuit; hoc fiebat quia duodecim tribus, per quas significabantur omnia vera et bona in genere, designatae erant in pectorali illo, seu in Urim et Thummim, singularis enim lapis pretiosus erat pro unaquavis tribu; quod lapides pretiosi essent, erat quia ⁵ significant vera spiritualia et caelestia, n. 114, 3720, et ‘aurum’ cui insculpti fuerunt, bonum, n. 113, 1551, 1552, 5658; hoc arcanum est quod per Urim et Thummim significatum est.

[3] Quod duodecim tribus talia significaverint, patet a locis in Verbo ubi nominantur, imprimis ab hereditate tribuum in terra Canaane, de qua apud Joshuam, et ab hereditate earum in regno Domini, de qua apud Ezechielem in ultimis capitibus ubi de nova terra, nova Hierosolyma, et de novo templo; et apud Johannem in Apocalypsi, 7:4-8;

tum ab ordinatione earum in deserto cum castrametabantur, quae talis erat ut per illam repraesentarent vera et bona in suo genuino ordine; inde hoc propheticum Bileami, Cum tolleret Bileamus oculos suos, et videret Israelem habitantem juxta tribus suas, venit super eum spiritus Dei, et edidit enuntiatum, et dixit; ... Quam bona sunt tabernacula tua Jacob, habitacula tua Israel; sicut valles plantantur, sicut horti juxta fluvium, sicut santalos plantavit Jehovah, sicut cedros juxta aquas, Num. 24:2, 3, 5, 6; videantur etiam quae de tribubus et de earum ⁶ ordinationibus, n. 2129, 3858, ⁷ 3862, 3926, 3939, 4060, ⁸ 4603 ostensa sunt.

Fusnotat:

4295. ‘Et interrogavit Jacob et dixit, Indica quaeso nomen tuum’:

quod significet caelum angelicum et ejus quale, constare potest ex repraesentatione ‘Jacobi’ quod sit Dominus quoad Divinum Naturale, de qua prius ¹ ; et ex significatione ‘Dei, cujus nomen interrogavit’, et quoque ‘hominum cum quibus ut princeps contendit et praevaluit’ quod sint vera et bona, ita ulla qui in veris et bonis sunt, de qua supra n. 4287; et quia caelum angelicum est caelum ex veris et bonis, est illud in specie quod per ‘Deum et homines quibus Dominus praevaluit’ significatur: angeli quoque in Verbo passim dicuntur ‘dii’, et hoc ex veris et bonis ² ; ut apud Davidem,

Deus stetit in coetu Dei, in medio deorum ³ judicabit.... Ego dixi, Dii vos, et filii Altissimi omnes vos, Ps. 82:1, 6; ubi quod coetus Dei, et dii, sint caelum angelicum, ⁴ manifeste patet:

apud eundem,

Quis in aethere comparabitur cum Jehovah, assimilabitur Jehovae in filiis deorum? Ps. 89:7 [KJV Ps. 89:6]:

apud eundem,

Confitemini Deo deorum, ... confitemini Domino dominorum, Ps. 136:2, 3;

inde patet, ut quoque ex eo quod ‘cum Deo contendere ut princeps et praevalere’ nemo possit, pariter ex eo quod is qui deus vocatur, nomen suum revelare non vellet, quod sit caelum angelicum, cum quo Dominus pugnavit; quod arcanum in his lateat, patet manifeste ex ipsis his verbis ‘quare hoc interrogas ad nomen meum?’, si enim Jehovah Deus fuisset, nomen non celavisset, nec interrogatum fuisset a Jacobo ‘quid nomen tuum?’ nam interrogare nomen involvit alium seu alios quam Ipsum Deum.

[2] Quod Dominus in tentationibus pugnaverit tandem cum ipsis angelis, immo cum toto caelo angelico, est arcanum quod nondum detectum est; sed cum hoc ita se habet: angeli quidem in summa sapientia et intelligentia sunt, sed omnis sapientia et intelligentia illis est ex Divino Domini; ex seipsis seu ex proprio nihil sapientiae et intelligentiae habent; quantum itaque in veris et bonis ex Divino Domini ⁵ sunt, tantum sapiunt et intelligunt; quod angeli ex seipsis nihil sapientiae et intelligentiae habeant, ipsi aperte confitentur, immo etiam indignantur si quis illis aliquid sapientiae et intelligentiae tribuit, nam sciunt et percipiunt quod id foret derogare Divino quod Divinum est, ac sibi vindicare quod suum non est, ita furti spiritualis crimen incurrere; dicunt quoque angeli quod omne proprium illorum sit malum et falsum, tam ex hereditario quam ex actuali vita in mundo cum fuerunt homines, n. 1880, et quod malum et falsum non sit ⁶ separatum seu abstersum ab illis, et sic justificati, sed quod apud illos omne remaneat, at quod a Domino detineantur a malo et falso, et teneantur in bono et vero, n. 1581; haec confitentur omnes angeli; nec ⁷ aliquis in caelum admittitur nisi illa sciat et credat; alioquin enim non possunt in luce sapientiae et intelligentiae esse quae a Domino, proinde non in bono et vero;

[3] inde quoque sciri potest quomodo intelligendum quod ‘caelum non sit purum in oculis Dei’, ut apud Hiob. 15:15.

Quia ita est, ut Dominus in ordinem caelestem redigeret universum caelum, etiam tentationes in Se ab angelis admisit, qui quantum in proprio, tantum nec in bono et vero fuerunt; illa tentationes sunt omnium intimae, nam agunt solum in fines, ac tali subtilitate, ut nullatenus animadverti possit; sed quantum non in proprio, tantum sunt in bono et vero, et tantum non tentare possunt praeterea angeli continue perficiuntur a Domino, et tamen nusquam in aeternum perfici possunt usque adeo ut sapientia et intelligentia eorum comparari possit cum sapientia et intelligentia Divina Domini; sunt enim finiti, et Dominus Infinitus; finiti cum Infinito non datur comparatio. Ex his nunc constare potest quid per ‘deum cum quo Jacob ut princeps contendit’ intelligitur, ut et cur ille nomen suum non revelare vellet.

Fusnotat: