1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fusnotat:

10809. ¹ Deinde interrogabant quomodo Dominus apparet apud angelos e nostra tellure; dicebam quod appareat in Sole ut Homo, ² circumdatus ibi ³ igneo solari, ex quo omnis lux est angelis in caelis, et quod calor qui procedit inde, sit Divinum Bonum, et quod lux quae inde sit Divinum Verum, utrumque ex Divino Amore, qui est igneum apparens circum Dominum in illo Sole; sed quod ⁴ Sol ille modo angelis in caelo appareat et non spiritibus qui infra sunt, quoniam hi remotiores sunt a receptione boni amoris et veri fidei quam angeli qui in ⁵ caelis. Quod autem solem mundi attinet, is nulli in altera vita apparet, sistitur tamen in idea illorum sicut nigrum ⁶ non visibile, ex opposito ad Solem caeli, qui est Dominus. ⁷ Quod quaesiverint de Domino ac de Ipsius apparentia coram angelis e nostra tellure, dabatur illis, quoniam tunc placuit Domino Se praesentem sistere apud illos, ac in ordinem redigere quae ex malis ibi deturbata sunt, de quibus conquesti sunt; ut haec viderem, causa etiam erat quod illuc perductus sim.

Fusnotat:

7091. ‘Ita dixit Jehovah, Deus Israelis’: quod significet ex Divino Humano Domini, nempe exhortatio ad illos qui contra vera Ecclesiae, constat ex eo quod per ‘Jehovam, Deum Israelis’ intelligatur Dominus quoad Divinum Humanum; quod Dominus sit Jehovah in Verbo ¹ , videatur n. 1343, 1736, 2921, 3023, 3035, 5041, 5663, 6281, ² 6303, 6905; ‘Deus Israelis’ vocatur quia per ‘Israelem’ significatur regnum Domini spirituale ³ , n. 6426, 6637, et quia Dominus per Adventum Suum in mundum illos qui ab eo regno seu ab ea Ecclesia fuerunt salvavit, n. 6854, 6914, 7035; ⁴ quod ‘Deus Israelis’ sit Dominus quoad Divinum Humanum, est quia illi qui ab ea Ecclesia ⁵ sunt de omni spirituali et caelesti naturales ideas habent, et quoque de Divino; quapropter nisi de Divino, ut de homine naturali, cogitarent, non possent Divino per aliquid affectionis conjungi; ⁶ nam si de Divino non sicut de homine naturali cogitarent, de Divino vel nullas vel enormes ideas haberent, et sic Divinum conspurcarent; inde est quod per ‘Deum Israelis’ intelligatur Dominus quoad Divinum Humanum, et quidem quoad Divinum Naturale; quod per ‘Israelem’ et ‘Jacobum’ in sensu supremo intelligatur Dominus quoad Divinum Naturale, per ‘Israelem’ quoad Divinum Naturale internum, et per ‘Jacobum’ quoad Divinum Naturale externum, videatur n. 4570; et quod illi qui ab Ecclesia spirituali sunt salvati fuerint et salventur per Divinum Humanum Domini, n. 2833, 2834; tum quod spiritualis Ecclesiae homo, qui ‘Israel’, sit interior naturalis, n. 4286, 4402.

[2] Ex his nunc patet ⁷ cur Dominus in Verbo dicitur ‘Jehovah, Deus Israelis’ et ‘Jehovah Sanctus Israelis’; quisque ⁸ scire potest quod Divinum ita nominatum non sit ⁹ nisi convenienter ad aliquod Sanctum non apparens in sensu litterae. Quod Dominus quoad Divinum Naturale intelligatur per ‘Deum Israelis’ ¹⁰ , patet a pluribus locis in Verbo, manifeste ab his, Quod Moscheh et Aharon, Nadab et Abihu, et septuaginta seniores Israelis, viderent Deum Israelis, sub Cujus pedibus quasi opus lapidis sapphiri, et quasi substantia caeli quoad munditiem, Exod. 24:9, 10:

[3] quod Dominus fuerit, et non Jehovah, Qui Pater vocatur, constat a Domini verbis apud Johannem, Deum nemo vidit unquam, 1:18;

Neque vocem Ipsius audivistis unquam, neque speciem Ipsius vidistis, 5:37:

apud Esaiam,

Dabo tibi thesauros tenebrarum, et occultas opes latebrarum, ut cognoscas quod Ego Jehovah, Qui vocaverim te nomine tuo, Deus Israelis, 45:3:

apud Ezechielem,

Super capite Cheruborum quasi aspectus lapidis sapphiri, similitudo throni, et super similitudine throni, similitudo quasi aspectus hominis super illo, superius; et illi aspectus ignis et iridis, et splendoris circumcirca, 1:26-28;

illa dicuntur gloria Jehovae, et ¹¹ Dei Israelis, ¹² ibid. 1:28, ¹³ 8:4, 9:3, 10:19, 20;

et quoque ubi agitur de Novo Templo, apud eundem, 43:2, 44:2;

praeter ¹⁴ in pluribus aliis locis, ut Esai. 17:6, 21:10, 17, 24:15, 41:17; Ps. 41:14 ¹⁵ [KJV 13], 59:6 ¹⁶ [KJV 5], 68:9, 36 ¹⁷ [KJV 8, 35], 69:7 ¹⁸ [KJV 6], 63:18, et alibi: tum quoque SANCTUS ISRAELIS, Esai. 1:4, 5:19, 24, 10:20, 17:7, 30:11, 12, 15, 49:7, 60:9, 14; Ezech. 39:7.

[4] Quod Deus Israelis et Sanctus Israelis sit Dominus quoad Divinum Humanum, constat quoque ex eo quod dicatur Redemptor, Salvator, ¹⁹ Factor: REDEMPTOR apud Esaiam,

Redemptor noster Jehovah Zebaoth, nomen Ipsius Sanctus Israelis, 47:4:

tum 41:14, 43:14, 48:17 ²⁰ , 54:5; SALVATOR, apud Esai. 43:3; FACTOR apud Esai. 45:11. Ex his etiam patet quod per Jehovam in Verbo Veteris Testamenti non alius intelligatur quam Dominus, nam dicitur JEHOVAH DEUS et SANCTUS ISRAELIS, REDEMPTOR, SALVATOR, FACTOR: ²¹ Jehovah Redemptor et Salvator, ¹⁹ apud Esaiam Ut sciant omnis caro quod Ego Jehovah Salvator tuus, et Redemptor tuus, fortis Jacobi, 49:26:

apud eundem,

Ut scias quod Ego Jehovah Salvator tuus, et Redemptor tuus, potens ²² Jacobi, 60:16,

ut et ²³ Esai. 43:14, 44:6, 24, 54:8, 63:16; Ps. 19:15 ²⁴ [KJV 14].

[5] Quod Dominus salvaverit Israelem, hoc est, illos qui ab Ecclesia spirituali, apud Esaiam,

Misericordias Jehovae commemorabo, laudes Jehovae, juxta omne quod retribuit nobis Jehovah, multus bonitate domui Israelis; dixit, Certe populus Meus illi, filii qui non mentiuntur; ideoque factus est illis in Salvatorem; in omni angustia illorum, Ipsi angustia; et angelus facierum Ipsius liberavit illos; ob amorem Suum, et indulgentiam Suam, Hic redemit illos, et assumpsit illos, et portavit illos omnibus diebus aeternitatis, 63:7-9.

Fusnotat: