2395. ‘Quia perdentes nos locum hunc’: quod significet quod status mali in quo erant, damnaret eos, constat a sensu ‘perdere’ cum praedicatur de Domino, quod in significatu interno sit perire a malo hoc est, damnari; tum a significatione ‘loci’ quod sit status mali, n. 2393. Multoties in Verbo occurrit quod ‘Jehovah perdat’, sed in sensu interno intelligitur quod homo semet perdat, Jehovah enim seu Dominus nullum perdit, sed quia apparet sicut foret a Jehovah seu Domino, quia omnia et singula videt, et omnia et singula regit, ita passim locutum est in Verbo ob causam ut inde homines teneantur in communissima idea, quod omnia sub oculis Domini sint, et omnia sub Ipsius auspicio, in qua idea cum primum tenentur, dein possunt facile instrui; explicationes enim Verbi quoad sensum internum, non sunt nisi quam singularia quae communem ideam elucidant: causa etiam est quod qui in nullo amore sunt, teneantur in timore, et sic vereantur Dominum et ad Ipsum propter liberationem fugiant; inde patet quod nihil noceat quod credatur sensui litterae, tametsi internus aliud docet, modo illud fiat ex simplici corde; sed de his plenius in sequentibus ad vers. 24, n. 2447, ubi dicitur quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’; tantum abest ut angeli quia in sensu interno sunt, cogitent quod Jehovah seu Dominus aliquem perdat, ut solam ejus rei ideam non sustineant, quare cum haec et similia in Verbo ab homine leguntur, rejicitur quasi ad tergum sensus litterae, et abit tandem in illum, quod ipsum malum sit quod perdit hominem, ¹ et quod Dominus neminem perdat, ut constare potest ab exemplo, de quo n. 1875.

Сноски:

68. Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa.

Att också varje himlens samfund framställer (hänför sig till) en människa och även är i likheten av en människa, har åtskilliga gånger blivit mig givet att se. Det var ett samfund, i vilket insmugit sig flera, som visste att förställa sig till ljusets änglar. De voro skrymtare. När dessa avskildes från änglarna, såg jag, att hela samfundet först tedde sig som ett otydligt helt, sedan gradvis, alltjämt oklart i mänsklig form och slutligen som en människa. De som voro i den människan och utgjorde henne voro de som voro i det samfundets goda. De övriga, som inte voro i den människan och inte utgjorde henne, voro skrymtare. Dessa förkastades, de förra bibehölls. Så skedde avskiljandet. Skrymtare är de som tala väl och även göra väl, men tänka på sig själva i varje ting. De tala som änglar om Herren, om himlen, om kärleken, om det himmelska livet, och göra också väl, för att de må se ut att vara sådana som de tala. Men de tänka annorlunda, tro intet, ej heller vilja de någon annan än sig själva väl. Att de göra väl, är för sin egen skull; om det sker för andras skull, är det, för att det må synas, och sålunda är det också för sin egen skull.