Das Obras de Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet # 1

Estudar Esta Passagem

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notas de rodapé:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

Das Obras de Swedenborg

 

Arcana Coelestia # 4996

Estudar Esta Passagem

  
/ 10837  
  

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Das Obras de Swedenborg

 

Arcana Coelestia # 8990

Estudar Esta Passagem

  
/ 10837  
  

8990. ‘Et perforabit dominus ejus aurem ejus subula’: quod significet repraesentativum oboedientiae, constat ex significatione ‘auris’ quod sit oboedientia, de qua n. 2542, 3869, 4551, 4652-4660, et ex significatione ‘perforare subula’, nempe ad januam 1 seu ad postem, quod sit affigere, hic, quia agitur de oboedientia, est perpetuo addicare; quare sequitur quod ‘serviet illi in perpetuum’, hoc est, oboediet; inde patet quod perforatio auris subula ad januam seu ad postem a domino suo sit repraesentativum oboedientiae.

[2] Quomodo cum his se habet, ex praecedentibus potest constare, quod nempe illi qui in solis veris sunt et non in bono correspondente, hoc est, qui in fide et non in charitate, non liberi sint sed servi; nam qui ex bono seu charitate agunt liberi sunt, ex se enim agunt, quia ex bono seu charitate agere est ex corde, hoc est, ex voluntate, ita ex suo, nam id hominis est quod est voluntatis ejus, et quod ex voluntate fit, hoc dicitur exire ex corde; at qui solum in veris fidei sunt et non in bono charitatis, respective servi sunt, nam non agunt ex se, quia non bonum habent in se ex quo 2 agunt, sed extra se, et agunt quoties ejus recordantur; hi qui tales sunt usque ad finem vitae, post mortem permanent in eo statu, nec possunt perduci ad statum ut ex affectione 3 charitatis, ita ut ex bono agant, sed ex oboedientia. Hi in Maximo Homine, qui est caelum, constituunt illa quae interioribus serviunt, 4 sicut membranas et cutes, n. 8977, 8980.

[3] Ex his constare potest quomodo se res habet cum sola fide, ita cum illis qui ex doctrina fidem ponunt primo loco et bonum charitatis secundo, immo ultimo; qui actualiter, hoc est, in ipsa vita, ita ponunt, illi sunt servi Hebraei in sensu repraesentativo, at qui charitatem primo loco ponunt, nempe actualiter, hoc est, in ipsa vita, illi sunt liberi seu filii Israelis in sensu repraesentativo; ex his etiam concludi potest quomodo se res habet cum illis qui omne salutis ponunt in veris fidei et nihil in bono charitatis, nempe actualiter 5 seu in ipsa vita, quod 6 non possint intrare in caelum, nam bonum in caelo regnat et non verum absque bono; nec verum est verum aut fides fides quam apud illos qui in bono sunt.

[4] Quod perforatio auris subula ad januam a domino suo sit repraesentativum oboedientiae, patet etiam ex eo 7 quod affigere aurem januae sit facere ut attentionem habeat ad illa quae dominus ejus, qui in conclavi, imperat, ita jugiter audire, proinde oboedire, hic in sensu spirituali quae bonum vult et mandant, nam per dominum servi 8 repraesentatur bonum spirituale, n. 8981, 8986; quia ‘auris’ auditionem quae oboedientiae significat, inde ex origine e spirituali mundo influxit in loquelam humanam, vellicare aurem pro facere ut attendat ac ut recordetur, pariter alicui audire et auscultare pro oboedire, nam interior sensus perplurium vocum ex correspondentiis e spirituali mundo effluxit; similiter ac quod dicatur lux spiritualis et visus inde, quod sint quae fidei, ut et ignis spiritualis et 9 vita inde quod sint quae amoris.

[5] Quod perforatio auris fieret per subulam, erat quia per ‘subulam’ simile significatur quod per paxillum vel clavum, nempe affixio seu adjunctio, et in sensu spirituali addicatio ad aliquid; at subula erat instrumentum ministerii, ideo inserviens repraesentandae addicationi ad perpetuam oboedientiam apud servum. Quod ‘paxilli’ seu ‘clavi’ affixionem seu adjunctionem 10 significent', constat ex locis ubi nominantur, ut apud Esai. 22:23, 33:20, 41:7, 54:2; Jer. 10:4; Exod. 27:19, 11 38:31 ; Num. 12 3:37, 4:32.

Notas de rodapé:

1. aut

2. agant, in the First Latin Edition and in the Second Latin Edition

3. hoc est,

4. The Manuscript inserts seu quae se ab internis patiuntur agi, .

5. hoc est

6. The Manuscript inserts nempe.

7. quod tale non possit non significare attentionem ad illa quae dominus ejus, qui in conclavi, imperat, nam tenere aurem affixam januae, est jugiter audire proinde obedirequae dominus ejus mandat, ita quae bonum,

8. intelligitur

9. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

10. significaverint

11. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

12. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.