1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Voetnoten:

9086. ¹ ‘Et ceciderit illuc bos vel asinus’: quod significet quod pervertit bonum aut verum in naturali, constat ex significatione ‘cadere’ quod sit pervertere, de qua sequitur, ex significatione ‘bovis’ quod sit affectio mali in naturali, ita malum ibi, de qua supra n. 9065, et ex significatione ‘asini’ quod sit verum in naturali, de qua n. 2781, 5492, 5741, 7024, 8078. Quod ‘cadere in foveam’ cum dicitur de bono et vero in naturali, quae significantur per ‘bovem et asinum’, sit pervertere, patet ex illis quae in versu sequente ² continentur, ibi enim agitur de emendatione per verum, quod fieri potest cum bonis et veris perversis, non autem cum illis exstinctis; nam cum bonum aut verum pervertitur usque manet, sed perverse explicatum ³ ; ‘cadere’ etiam est labi per errorem.

[2] Quia hoc significatum est per ‘cadere in foveam’, ideo dictum est a Domino, Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati? Luc. 14:5;

hoc dictum est a Domino cum hydropicum in die sabbati sanavit; dies sabbati erat sanctissimus in illa Ecclesia quia significabat conjugium caeleste, quod est conjunctio boni et veri ex Domino, n. 8495, 8510; inde sanationes a Domino fiebant in die sabbati, nam sanatio involvebat sanationem vitae spiritualis, et morbus hydropicus veri et boni perversionem, ita sanatio veri perversi ⁴ emendationem et restitutionem; nam omnia miracula Domini involvebant et significabant status Ecclesiae, n. ⁵ 8364, quemadmodum in genere omnia miracula Divina, n. 7337; inde nunc est quod a Domino dictum, ‘Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati?’ per quae in sensu spirituali id quod dictum est ⁶ significabatur; nam quicquid Dominus locutus est, ex Divino locutus est, et cum ex Divino, singulis sensus internus inest, n. 9049, 9063 fin. ; per ‘puteum’ ibi simile significatur quod per foveam, nempe falsum, n. 1688. Et quia ‘fovea’ est falsum, ideo quoque' Dominus cum de falsis Ecclesiae locutus est, dixit, Quando caecus caecum ducit, ambo in foveam cadunt, Matth. 15:14;

‘caecus’ est qui in erroneis, ‘cadere in foveam’ est pervertere verum ⁷ ; haec comparative dicta sunt, sed omnes comparationes in Verbo ex significativis sumptae ⁸ sunt, n. ⁹ 3579, 8989.

[3] Qui credunt quod sanctum Divinum quod in Verbo, non altius reconditum lateat quam in sensu qui apparet in littera, is in his et in reliquis Verbi non aliunde videt sanctum quam ex fide quod omnia quae ibi Divinitus inspirata sint ¹⁰ ; et quod ¹¹ inexplicabilia ibi sint arcana soli Deo ¹² nota, at qui in hac fide non sunt Verbum contemnunt, solum ob stilum ad apparentiam magis humilem, quam est stilus qui ad genium mundi applicatus est, qualis est apud plures scriptores antiquos et hodiernos; at ¹³ sciant quod sanctum Divinum lateat in omnibus et singulis Verbi, sed consistat in eo quod omnia et singula agant ¹⁴ de Domino, de ¹⁵ Ipsius regno et ¹⁶ Ecclesia; haec sanctissima sunt, quia sunt Divina a Domino, in quibus sic est vita aeterna secundum Domini verba apud Johannem, Verba quae Ego loquor vobis, spiritus sunt et vita sunt, Joh. 6:63 ¹⁷ ; sed sanctissima illa Divina patent coram angelis in caelo, quia hi non capiunt Verbum naturaliter secundum sensum litteralem sed spiritualiter secundum sensum internum; secundum hunc sensum etiam homines caperent Verbum si angelicam vitam viverent, nempe vitam fidei et amoris; quae in sensu interno Verbi continentur nec aliud sunt quam quae genuina doctrina Ecclesiae docet; genuina doctrina Ecclesiae docet Dominum, fidem in Ipsum, amorem in Ipsum, et amorem boni quod ab Ipso; hic amor est charitas erga proximum, n. 6709, 6710, 8123; qui hanc vitam vivunt illustrantur a Domino et vident sancta Verbi, et nullatenus alii; videatur Praefatio ad Gen. xviii.

Voetnoten:

4180. ‘Nisi Deus patris mei, Deus Abrahami et Pavor Jishaki, fuisset mihi’: quod significet nisi Divinum et Divinum Humanum, constat a significatione ‘Dei patris’ cum praedicatur de Domino, quod sit Divinum quoad Bonum; quod ‘Pater’ sit Divinum Bonum, et ‘Filius’ Divinum Verum, videatur n. 2803, 3704, hic Divinum Bonum utriusque Essentiae; a significatione ‘Dei Abrahami’ quod sit Ipsum Divinum quod Divina Essentia vocatur; quod Abraham repraesentet Dominum quoad Ipsum Divinum, n. 2011, 3439; et ex significatione ‘Pavoris Jishaki’ quod sit Divinum Humanum; ‘Pavor’ dicitur quia est Divinum Verum quod intelligitur, nam Divinum Verum secum habet timorem, pavorem et terrorem, apud illos qui non in bono sunt, non autem Divinum Bonum, hoc nullum terret; similiter in sequentibus hujus capitis, Juravit Jacob in Pavorem patris sui Jishaki, vers. 53;

Laban enim quia tunc separatus a Jacobo, hoc est, bonum medium separatum a Bono Divino, in tali statu fuit ut malum inferre vellet, sicut patet ab illis quae de Labane dicuntur; ideo quia tunc talis, dicitur ‘Pavor Jishaki’: quod ‘Pavor Jishaki’ significet Deum Jishaki, cuivis constare potest, et quoque quod in illo statu. Quod ‘Jishakus’ repraesentet Divinum Humanum Domini, et quidem quoad Divinum Rationale, videatur n. 1893, 2066, 2072, 2083, 2630, 3012, 3194, 3210, ¹ 3704.

[2] Cum hoc, quod Divinum Verum quod a Domino, secum pavorem habeat apud illos qui non in bono sunt, non autem Divinum Bonum, ita se habet: Sanctum quod a Domino, in se habet Divinum Bonum et Divinum Verum, haec continue a Domino procedunt, inde lux quae caelis ² , et inde lux quae in mentibus humanis, consequenter inde sapientia et intelligentia, nam hae luci illi insunt ³ ; sed lux illaseu sapientia et intelligentia afficit omnes secundum receptionem; qui in malo sunt, non recipiunt Divinum Bonum, nam in nullo amore et charitate sunt, omne enim bonum est amoris et charitatis; sed Divinum Verum recipi potest, etiam a malis, at modo ab externo illorum homine, non ab interno:

[3] se habet hoc sicut calor et lux quae a sole; calor spiritualis est amor, ita bonum, lux autem spiritualis est fides, ita verum; cum calor a sole recipitur, tunc arbore et flores vegetant, producunt folia, flores, fructus aut semina; hoc fit tempore veris et aestatis, at cum calor a sole non recipitur, sed solum lux, tunc nihil vegetat, at ⁴ omne vegetativum torpescit, sicut fit tempore autumni et hiemis; ita ⁵ quoque se habet cum calore spirituali et luce spirituali quae a Domino, si homo est instar veris seu aestatis, tunc recipit bonum quod est amoris et charitatis, et producit fructus, at si homo est instar autumni et hiemis, tunc non recipit bonum amoris et charitatis, proinde non producit fructus, sed usque recipere potest lucem, hoc est, scire illa quae fidei seu veri sunt; lux hiemalis ⁶ simile facit, nam sistit similiter colores et pulchritudines, et illas conspicuas facit, sed cum differentia quod non penetret versus interiora quia non ibi calor, inde nulla vegetatio.

[4] Cum itaque ⁷ bonum non recipitur, sed modo lux, tunc est sicut in objectis ⁸ calor non recipitur, modo ⁹ formae imago et formositas ¹⁰ a luce, inde intus est frigus, et ubi frigus intus, ibi torpor omnium ¹¹ , et quasi ¹² corrugatio et horripilatio ¹³ cum illuc lux se indit; haec sunt quae in vivis faciunt timorem, pavorem et terrorem: per hanc comparationem aliquatenus comprehendi potest quomodo se habet cum timore, pavore et terrore qui apud malos, quod nempe illa non sint a Divino Bono sed a Divino Vero, et quod tunc sint quando non recipiunt Divinum Bonum, et tamen recipiunt Divinum Verum; tum quod Divinum Verum; absque Bono, non penetrare possit versus interiora, sed modo haereat in extremis, hoc est, in externo homine, ac ut plurimum in ejus sensuali; et quod inde appareat homo in externa forma quandoque pulcher, cum tamen in interna sit foedus. Inde quoque constare potest qualis fides apud perplures sit, quam dicunt salvare absque bonis operibus, hoc est, absque bene velle et ¹⁴ bene agere.

[5] Quia a Divino Humano procedit Divinum Verum, non autem ab Ipso Divino, ideo Divinum Humanum est quod hic significatur per ‘Pavorem Jishaki’, nam, ut dictum, Divinum Verum est quod terret, non autem Divinum Bonum. Quod a Divino Humano Domini procedat Divinum Verum, non autem ab Ipso Divino, est arcanum hactenus non detectum; cum hoc ita se habet: antequam Dominus venit in mundum, tunc Ipsum Divinum influxit in universum caelum, et quia tunc caelum constabat quoad maximam partem a caelestibus, hoc est, ab illis qui in bono amoris fuerunt, per influxum illum ex Omnipotentia Divina producebatur lux quae in caelis, et inde sapientia et intelligentia; at postquam humanum genus se removit a bono amoris et charitatis, tunc non amplius per caelum produci potuit lux illa, proinde non sapientia et intelligentia quae penetraret usque ad genus humanum, quapropter ex necessitate ut salvaretur, Dominus in mundum venit ac Humanum in Se Divinum fecit ut Ipse quoad Divinum Humanum fieret Lux Divina, et sic universum caelum et universum mundum illuminaret: fuerat Ipsa ¹⁵ Lux ab aeterno, nam ab Ipso Divino per caelum illa Lux; ac Ipsum Divinum erat quod suscepit Humanum et Hoc Divinum fecit, et cum Hoc Divinum factum est, tunc ab Illo non modo illuminare potuit ipsum caelum caeleste, sed etiam caelum spirituale, et quoque genus humanum, quod recepit et recipit Divinum Verum in bono, hoc est, in amore in Ipsum et in charitate erga proximum, ut patet apud Johannem, Quotquot receperunt, dedit illis potestatem, ut filii Dei essent, credentibus in nomen Ipsius; qui non ex sanguinibus, neque e voluntate carnis, neque ex voluntate viri, sed ex Deo nati sunt, 1:12,

[13].

[6] Ex his quae nunc dicta sunt, constare potest quid per haec apud Johannem significantur, In principio erat Verbum, et Verbum erat apud Deum, et Deus erat Verbum: hoc erat in principio apud Deum; omnia per Ipsum facta sunt, et sine Ipso factum est nihil quod factum est. In Ipso vita erat, et vita erat Lux hominum. Erat Lux vera, quae illuminat omnem hominem venientem in mundum, i

1-4 9 seq.

‘Verbum’ ibi significat Divinum Verum: quod autem Dominus quoad utramque Essentiam sit Divinum Bonum, at quod ab Ipso procedat Divinum Verum, videatur n. 3704; Divinum enim Bonum non recipi potest ab homine, ne quidem ab angelo, sed solum a Divino Humano Domini, quod intelligitur per haec verba apud Johannem, Deum nemo vidit unquam, Unigenitus Filius, Qui in sin Patris est, Ille exposuit, 1:18;

sed recipi potest Divinum Verum, at quale dari potest ¹⁶ apud hominem qui recipit; in quo vero habitare potest Divinum Bonum cum differentia secundum receptionem. Talia arcana sunt quae obveniunt angeli cum ab homine leguntur ¹⁷ haec verba, ‘Nisi Deus patris mei, Dei Abrahami et Pavor Jishaki, fuisset mihi’; inde patet quantum caeleste inest Verbo et singulis Verbi, tametsi nihil ejus apparet in sensu litterae; et inde quoque patet qualis sapientia angelica est prae sapientia humana; et quod angeli in arcanissimis sint, cum homo ne quidem scit quod aliquod arcanum insit: sed haec quae memorata sunt, modo paucula sunt, in his enim arcanis angeli vident et percipiunt innumerabilia, immo respective indefinita quae nusquam possunt edici, quia loquela humana non est adaequata illis exprimendis, nec mens humana capax recipiendi.

Voetnoten: