1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Voetnoten:

9086. ¹ ‘Et ceciderit illuc bos vel asinus’: quod significet quod pervertit bonum aut verum in naturali, constat ex significatione ‘cadere’ quod sit pervertere, de qua sequitur, ex significatione ‘bovis’ quod sit affectio mali in naturali, ita malum ibi, de qua supra n. 9065, et ex significatione ‘asini’ quod sit verum in naturali, de qua n. 2781, 5492, 5741, 7024, 8078. Quod ‘cadere in foveam’ cum dicitur de bono et vero in naturali, quae significantur per ‘bovem et asinum’, sit pervertere, patet ex illis quae in versu sequente ² continentur, ibi enim agitur de emendatione per verum, quod fieri potest cum bonis et veris perversis, non autem cum illis exstinctis; nam cum bonum aut verum pervertitur usque manet, sed perverse explicatum ³ ; ‘cadere’ etiam est labi per errorem.

[2] Quia hoc significatum est per ‘cadere in foveam’, ideo dictum est a Domino, Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati? Luc. 14:5;

hoc dictum est a Domino cum hydropicum in die sabbati sanavit; dies sabbati erat sanctissimus in illa Ecclesia quia significabat conjugium caeleste, quod est conjunctio boni et veri ex Domino, n. 8495, 8510; inde sanationes a Domino fiebant in die sabbati, nam sanatio involvebat sanationem vitae spiritualis, et morbus hydropicus veri et boni perversionem, ita sanatio veri perversi ⁴ emendationem et restitutionem; nam omnia miracula Domini involvebant et significabant status Ecclesiae, n. ⁵ 8364, quemadmodum in genere omnia miracula Divina, n. 7337; inde nunc est quod a Domino dictum, ‘Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati?’ per quae in sensu spirituali id quod dictum est ⁶ significabatur; nam quicquid Dominus locutus est, ex Divino locutus est, et cum ex Divino, singulis sensus internus inest, n. 9049, 9063 fin. ; per ‘puteum’ ibi simile significatur quod per foveam, nempe falsum, n. 1688. Et quia ‘fovea’ est falsum, ideo quoque' Dominus cum de falsis Ecclesiae locutus est, dixit, Quando caecus caecum ducit, ambo in foveam cadunt, Matth. 15:14;

‘caecus’ est qui in erroneis, ‘cadere in foveam’ est pervertere verum ⁷ ; haec comparative dicta sunt, sed omnes comparationes in Verbo ex significativis sumptae ⁸ sunt, n. ⁹ 3579, 8989.

[3] Qui credunt quod sanctum Divinum quod in Verbo, non altius reconditum lateat quam in sensu qui apparet in littera, is in his et in reliquis Verbi non aliunde videt sanctum quam ex fide quod omnia quae ibi Divinitus inspirata sint ¹⁰ ; et quod ¹¹ inexplicabilia ibi sint arcana soli Deo ¹² nota, at qui in hac fide non sunt Verbum contemnunt, solum ob stilum ad apparentiam magis humilem, quam est stilus qui ad genium mundi applicatus est, qualis est apud plures scriptores antiquos et hodiernos; at ¹³ sciant quod sanctum Divinum lateat in omnibus et singulis Verbi, sed consistat in eo quod omnia et singula agant ¹⁴ de Domino, de ¹⁵ Ipsius regno et ¹⁶ Ecclesia; haec sanctissima sunt, quia sunt Divina a Domino, in quibus sic est vita aeterna secundum Domini verba apud Johannem, Verba quae Ego loquor vobis, spiritus sunt et vita sunt, Joh. 6:63 ¹⁷ ; sed sanctissima illa Divina patent coram angelis in caelo, quia hi non capiunt Verbum naturaliter secundum sensum litteralem sed spiritualiter secundum sensum internum; secundum hunc sensum etiam homines caperent Verbum si angelicam vitam viverent, nempe vitam fidei et amoris; quae in sensu interno Verbi continentur nec aliud sunt quam quae genuina doctrina Ecclesiae docet; genuina doctrina Ecclesiae docet Dominum, fidem in Ipsum, amorem in Ipsum, et amorem boni quod ab Ipso; hic amor est charitas erga proximum, n. 6709, 6710, 8123; qui hanc vitam vivunt illustrantur a Domino et vident sancta Verbi, et nullatenus alii; videatur Praefatio ad Gen. xviii.

Voetnoten:

1458. Quod ‘versus meridiem’ significet in bona et vera, ita in statum lucidum quoad interiora, constat a significatione ‘meridiei’; quod meridies significet statum lucidum, venit ex eo quod plagae sicut tempora in altera vita nullae sint, sed status qui per plagas et tempora significantur; status intellectualium se habent sicut status temporum diei et anni, tum quoque plagarum; status diei sunt vesperae, noctis, ¹ matutae et meridiei; status anni sunt autumni, hiemis, veris, aestatis; et status plagarum sunt solis versus occidentem, septentrionem, orientem et meridiem; similes illis sunt status intellectualium; et quod mirum, in caelo illi in luce sunt qui in statu sapientiae et intelligentiae, prorsus secundum statum, inque summa luce qui in statu summae sapientiae et intelligentiae, sed sapientia ibi est amoris et charitatis, et intelligentia est fidei in Dominum; quod lux in altera vita sit, cui lux mundi vix comparari potest, ex multa experientia mihi constat, de qua, ex Divina Domini Misericordia, in sequentibus; et quia talis correspondentia est lucis et intellectualium in caelo, in sensu interno hic et alibi in Verbo per ‘meridiem’ non aliud significatur. Meridies significat hic intelligentiam quae comparatur per cognitiones; cognitiones sunt veritates caelestes et spirituales, quae sunt totidem radiationes lucis in caelo, et sistuntur quoque visibiles per lucem, ut dictum; quia Dominus nunc imbueretur cognitionibus, ut quoad Humanam Essentiam quoque fieret Ipsa Lux caeli, hic dicitur quod ‘profectus eundo et proficiscendo versus meridiem’:

[2] quod ‘meridies’ significet illa, constare potest a similibus in Verbo, ut apud Esaiam,

Dicam septentrioni, Da, et meridiei, Ne inhibe; adduc filios Meos e longinquo, et filias Meas ab extremitate terrae, 43:6;

‘septentrio’ pro illis qui in ignorantia, ‘meridies’ pro illis qui in cognitionibus, ‘filii’ pro veris, et ‘filiae’ pro bonis:

apud eundem,

Si ² expromseris famelico animam tuam, et animam afflictam saturaveris, et exorietur in tenebris lux tua, et caligo tua sicut meridies, 58:10;

‘expromere famelico animam, et animam afflictam saturare’ pro bonis charitatis in genere: ‘exorietur in tenebris lux’ pro quod illis intelligentia veri: ‘et ‘caligo sicut meridies’ pro quod illis sapientia boni: ‘meridies ex calore’ significat bonum, ‘ex luce’ verum:

[3] apud Ezechielem,

In visionibus Dei adduxit me in terram Israelis, et posuit me super monte alto valde, et super quo quasi structura civitatis a meridie, 40:2;

de nova Hierosolyma seu regno Domini quod quia in luce sapientiae et intelligentiae, est ‘a meridie’:

apud Davidem,

Jehovah educet sicut lucem justitiam tuam, et judicium tuum sicut meridiem, Ps. 37:6:

apud eundem,

Non timebis a pavore noctis, a sagitta volaverit per diem: a peste in caligine ambulabit, ab excidio vastat in meridie, Ps. xci [5, ] 6;

‘non timere ab excidio quod vastat in meridie’ pro a damnatione quae oritur apud eos qui in cognitionibus sunt et illas pervertunt:

apud Ezechielem,

Fili hominis, pone facies tuas versus meridiem, et stilla ad meridiem, et propheta ad silvam agri meridiei, et dicas silvae meridiei, ... Comburentur in ea omnes facies a meridie ad septentrionem, 21:2, 3 [KJV 20:46, 47];

‘silva meridiei’ pro illis qui in luce veritatum sunt, et eam exstinguunt ita pro iis qui intra Ecclesiam tales:

[4] apud Danielem,

Ex uno de illis exivit cornu unum exiguum, et crevit multum ad meridiem, et ad ortum, et ad decus, et crevit usque ad exercitum caelorum, 8:9, 10;

pro illis qui oppugnant bona et vera:

apud Jeremiam,

Date Jehovae Deo vestro gloriam, antequam obtenebrescere facit, et antequam offendant pedes vestri super montes crepusculi et exspectabitis lucem, et ponet eam in umbram lethalem, ponet in caliginem; ... urbes meridiei clausae erunt, et non aperiens, 13:16, 19;

‘urbes meridiei’ pro cognitionibus veri et boni:

apud Obadiam, Deportati Hierosolymae, qui in Sepharad, hereditabunt urbes meridiei, vers. 20;

‘urbes meridiei similiter pro veris et bonis, inde pro ipsis veris et bonis quorum heredes; agitur ibi de regno Domini.

[5] ‘Quod Abram profectus eundo et proficiscendo versus meridiem’ significet, ut dictum, Domini progressionem in bona et vera, ita in statum lucidum quoad interiora, ita se habet quod cognitiones sint quae aperiunt viam ad spectandum caelestia et spiritualia; per cognitiones aperitur via interno homini ad externum, in quo sunt vasa recipientia, quae tot sunt quot cognitiones boni et veri; in has ut in sua vasa influunt caelestia.

Voetnoten: