1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Voetnoten:

10809. ¹ Deinde interrogabant quomodo Dominus apparet apud angelos e nostra tellure; dicebam quod appareat in Sole ut Homo, ² circumdatus ibi ³ igneo solari, ex quo omnis lux est angelis in caelis, et quod calor qui procedit inde, sit Divinum Bonum, et quod lux quae inde sit Divinum Verum, utrumque ex Divino Amore, qui est igneum apparens circum Dominum in illo Sole; sed quod ⁴ Sol ille modo angelis in caelo appareat et non spiritibus qui infra sunt, quoniam hi remotiores sunt a receptione boni amoris et veri fidei quam angeli qui in ⁵ caelis. Quod autem solem mundi attinet, is nulli in altera vita apparet, sistitur tamen in idea illorum sicut nigrum ⁶ non visibile, ex opposito ad Solem caeli, qui est Dominus. ⁷ Quod quaesiverint de Domino ac de Ipsius apparentia coram angelis e nostra tellure, dabatur illis, quoniam tunc placuit Domino Se praesentem sistere apud illos, ac in ordinem redigere quae ex malis ibi deturbata sunt, de quibus conquesti sunt; ut haec viderem, causa etiam erat quod illuc perductus sim.

Voetnoten:

5605. ‘Et surgemus, et ibimus, et vivemus, et non moriemur’: quod significet vitam spiritualem secundum gradus, constat a significatione ‘surgere’ quod sit elevatio ad superiora seu interiora, proinde ad illa quae sunt vitae spiritualis, de qua n. 2401, 2785, 2912, 2927, 3171, 4103, 4881; a significatione ‘ire’ quod sit vivere, de qua n. 333513690, 4882, 5493, et quia sequitur ‘et vivemus’, ire significat primam vitam spiritualem; ex significatione ‘vivere’ quod sit vita spiritualis, non enim alia vita in sensu interno Verbi intelligitur; et ex significatione ‘non mori’ quod sit non amplius damnari, seu extra statum damnationis esse, ¹ nam non alia mors in sensu interno Verbi quam mors spiritualis quae est damnatio, intelligitur; inde patet quod per ‘surgemus, et ibimus, et vivemus, et non moriemur’ significetur vita secundum gradus, nempe introductio ad vitam per ‘surgere’, primum vitae per ‘ire’, ipsa vita per ‘vivere’, eductio ab illis quae non vitae per ‘non mori’.

[2] Quod ‘ire’ in sensu interno sit vivere, apparet ei qui non de vita spirituali aliquid novit, alienum; sed hoc similiter se habet sicut ‘proficisci’, quod sit vitae ordo et vitae successivum, n. 1293, 4375, 4554, 4585, et sicut ‘peregrinari’ quod sit instrui et secundum id vivere, n. 1463, 2025, 3672; dici ² ‘quidem’ potest causa cur ‘ire, proficisci, et peregrinari’ illa significant, sed causa est talis ut vix recipi possit ab illis qui non sciunt quomodo cum motibus in altera vita se habet; motus ibi et progressiones non aliud sunt, quia non aliunde, quam mutationes status vitae; hae mutationes apparent in externis prorsus sicut progressiones a loco in locum; quod ita sit, a multa experientia ex altera vita confirmari potest; ambulavi enim ibi in spiritu cum illis et inter illos, per eorum plures mansiones, et hoc tametsi quoad corpus mansissem in eodem loco; et quoque locutus sum cum illis quomodo id posset fieri, et instructus quod sint mutationes status vitae, quae in mundo spirituali faciunt progressiones;

[3] quod etiam confirmabatur per id quod spiritus per mutationes status inductas, possint sisti in alto, et momento in profundo, tum longe in occidente, et momento in oriente, et sic porro; sed, ut dictum, hoc non potest non ut alienum apparere ei qui non de vita in mundo spirituali aliquid novit; sunt enim ibi non spatia nec tempora sed pro illis sunt status vitae; hi status in externis producunt apparentiam prorsus vivam progressionum et motuum; apparentia illa est tam viva et realis sicut est apparentia ipsius vitae, nempe quod vita sit in nobis, ac ita nostra, cum tamen vita influit a Domino Qui est fons unde omne vitae, videatur n. 2021, 2658, 2706, 2886-2888, 3001, 3318, 3337, 3338, 3484, 3619, 3741-3743, 4151, 4249, 4318-4320, 4417, 4523, 4524, 4882. Quia ‘ire et moveri’ significant vivere, ideo ab antiquis dictum fuit quod ³ "in Deo moveamur, vivamus, et simus", et per ‘moveri’ intellectum externum vitae, per ‘vivere’ internum ejus, et per ‘esse’ intimum.

Voetnoten: