30. Det inre hos människan, som tillhör hennes sinne och håg, är även i en likadan ordning. Hon har ett innersta, ett mellersta och ett yttersta. Ty på människan sammanfördes, när hon skapades, allt som hör till den Gudomliga ordningen ända därhän, att hon blev Gudomlig ordning i form och därav en himmel i minsta avbild ¹ . Därför har även människan gemenskap med himlarna med hänsyn till sitt inre och kommer också efter döden bland änglar - bland den innersta himlens änglar eller den mellersta eller den yttersta himlens änglar, allt efter mottagandet av det Gudomliga goda och sanna från Herren under sitt liv i världen.

Footnotes:

395. Den himmelska glädjen och lyckan.

Vad himlen är, och vad himmelsk glädje är, vet knappast någon nu för tiden. De som ha tänkt på dessa ting ha bildat sig en så allmän och så krass föreställning därom, att det knappt är någon. Av de andar som från världen komma över till det andra livet har jag mycket väl kunnat få veta, vad begrepp de hade om himlen och den himmelska glädjen, ty, lämnade åt sig själva, såsom vore de i världen, tänka de på lika sätt. Orsaken till, att det inte är känt, vad himmelsk glädje är, är den att de som tänkt därpå ha dömt efter de yttre fröjder som tillhöra den naturliga människan och inte ha vetat, vad den invärtes eller andliga människan är, således inte heller vad hennes förnöjelse och salighet är. Om det hade blivit sagt av dem som varit i en andlig eller inre förnöjelse, vad och hur beskaffad himmelsk glädje är, så hade det därför inte kunnat fattas, ty det skulle ha fört till ett okänt begrepp, således inte till någon förnimmelse, varför det skulle ha varit bland de ting som den naturliga människan förkastat. Var och en kan dock veta, att en människa, när hon lämnar den utvärtes eller naturliga människan, kommer i den invärtes eller andliga människan. Härav kan man veta, att den himmelska förnöjelsen är en inre och andlig förnöjelse, men ej en yttre och naturlig, och eftersom den är invärtes och andlig, att den är renare och finare och påverkar människans inre, som tillhör hennes själ eller ande. Endast härav kan var och en sluta sig till, att hans förnöjelse är sådan som hans andes nöje har varit, och att kroppens nöje, som kallas köttets nöje, i jämförelse härmed inte är himmelskt. Vad som är i en människas ande, när hon lämnar kroppen, förblir även efter döden, ty då lever människan som ande.