3. De inom kyrkan som ha förnekat Herren och erkänt Fadern allena och bestyrkt sig i en sådan tro är utanför himlen. Och eftersom det hos dem inte gives någon inflytelse från himlen, där Herren allena dyrkas, så berövas de gradvis förmågan att tänka sant om vilken sak det vara må, och omsider bliva de som stumma eller tala fånigt och förirra sig, när de gå, och deras armar hänga och dingla såsom maktlösa i lederna. Vidare är de som förnekat Herrens Gudom och erkänt endast Hans mänskliga natur, såsom socinianerna, likaledes utanför himlen och föras framåt litet mot höger samt nedsläppas i djupet och skiljas så helt och hållet från de övriga ur den kristna världen. Men de som säga sig tro på en osynlig Gudom, som de kalla universums Väsen (Ens universi), varifrån allt är till, och förkasta tron på Herren, få erfara, att de inte tro på någon Gud. Ty den osynliga Gudomen är för dem som naturen i dess första begynnelse, som inte kan bliva föremål för tro och kärlek, eftersom den inte kan bliva föremål för tanken ¹ . Dessa sändas bort bland dem som kallas naturalister. Annorlunda är det med avseende på dem som är födda utom kyrkan, vilka kallas hedningar, varom skall talas i det följande.

Footnotes:

8823. ‘Et fuit vox buccinae vadens et fortificans se valde’: quod significet commune revelationis per caelum angelicum, constat ex significatione ‘vocis buccinae’ quod sit verum caeleste seu angelicum Divino conjunctum, de qua n. 8815, ita commune revelationis, nam verum Divinum est revelatio, ac id quod medio caelo manifestatur est commune ¹ respective ad ipsum verum Divinum in caelo, ² est enim extra seu circum, n. 8815, et quod circum et extra est, id commune est respective ad id quod in medio seu quod intra est; et ex significatione ‘vadere et fortificare se’ quod sit increscentia ejus, nam se habet hoc sicut sonus qui in alto ubi purior atmosphaera est, qui tacitus, at cum descendit ad inferiora ubi atmosphaera ³ est crassior, ⁴ quod sit grandior et sonantior; ⁵ ita Divinum Verum et Divinum Bonum, haec in supremis sunt pacifica et prorsus nullius turbae, at cum delabuntur versus inferiora, per gradus impacifica et tandem tumultuosa; haec describuntur ita a Domino ad Eliam, cum erat in Chorebo, in libro Primo Regum, Exi et consiste in monte ante Jehovam; ecce Jehovah praeteriens; ita ut ventus magnus et fortis disrumpens montes, et diffringens petras ante Jehovam; non in vento Jehovah; dein post ventum terrae motus, non tamen in terrae motu Jehovah; post terrae motum ignis, non in igne Jehovah; denique post ignem vox ⁶ silentii tenuis, 19:11, 12.

Footnotes:

1815. ‘Dixit ad illum, Ego Jehovah’: quod significet Internum Hominem Domini Qui Jehovah, unde perceptio, constat ex illis quae passim prius dicta sunt, nempe quod Internum Domini, hoc est, quodcumque Dominus ex Patre accepit, in Ipso fuerit Jehovah, nam, ex Jehovah conceptus est: aliud est quod homo accipit a patre et aliud quod a matre; a patre accipit homo omne quod internum est, ipsa anima seu vita est ex patre, sed a matre accipit omne quod externum est; verbo, interior homo seu ipse spiritus est a patre, sed exterior homo seu ipsum corpus est a matre; quod quisque capere potest solum ex eo quod ipsa anima implantetur a patre, quae incohat se induere corpusculari forma in ovulo; quicquid dein adjicitur tam in ovulo quam in utero, est matris, nam aliunde accrementum non habet:

[2] inde constare potest quod Dominus quoad Interna fuerint Jehovah: at quia externum quod Dominus accepit a matre, uniendum esset Divino seu Jehovae, et hoc per tentationes et victorias, ut dictum, non potuit aliter in statibus illis Ipsi apparere quam quando cum Jehovah locutus est, quod esset quasi cum alio, cum tamen Ipse locutus fuit secum quantum nempe conjunctus fuit. Perceptio quam Dominus habuit perfectissimam prae omnibus qui nati sunt, fuit ex Interno Ipsius, hoc est, ex Ipso Jehovah, quod hic in sensu interno significatur per id quod ‘dixerit ad illum Jehovah’.