3. De inom kyrkan som ha förnekat Herren och erkänt Fadern allena och bestyrkt sig i en sådan tro är utanför himlen. Och eftersom det hos dem inte gives någon inflytelse från himlen, där Herren allena dyrkas, så berövas de gradvis förmågan att tänka sant om vilken sak det vara må, och omsider bliva de som stumma eller tala fånigt och förirra sig, när de gå, och deras armar hänga och dingla såsom maktlösa i lederna. Vidare är de som förnekat Herrens Gudom och erkänt endast Hans mänskliga natur, såsom socinianerna, likaledes utanför himlen och föras framåt litet mot höger samt nedsläppas i djupet och skiljas så helt och hållet från de övriga ur den kristna världen. Men de som säga sig tro på en osynlig Gudom, som de kalla universums Väsen (Ens universi), varifrån allt är till, och förkasta tron på Herren, få erfara, att de inte tro på någon Gud. Ty den osynliga Gudomen är för dem som naturen i dess första begynnelse, som inte kan bliva föremål för tro och kärlek, eftersom den inte kan bliva föremål för tanken ¹ . Dessa sändas bort bland dem som kallas naturalister. Annorlunda är det med avseende på dem som är födda utom kyrkan, vilka kallas hedningar, varom skall talas i det följande.

Footnotes:

4423. Quomodo se habet cum rejectione veteris Ecclesiae et adoptatione novae, vix aliquis novit; qui non ¹ hominis interiora et horum ² status, et inde hominis status post mortem, scit, non aliter capere potest quam quod illi qui ex vetere Ecclesia sunt, apud quos bonum et verum vastatum est, hoc est, non amplius corde agnoscitur, perituri sint, vel sicut antediluviani diluvio, vel sicut Judaei expulsione e terra sua, vel aliter: sed Ecclesia cum vastata est, hoc est, cum non amplius in aliquo bono fidei est, principaliter perit quoad status interiorum suorum, ita quoad status in altera vita; removet se tunc caelum ab illis, et consequenter Dominus, et se transfert ad alios qui loco illorum adoptantur; nam absque Ecclesia alicubi in tellure non datur communicatio caeli cum homine; Ecclesia enim est instar cordis et pulmonum Maximi Hominis in terra, ³ n. 468, 637, 931, 2054, 2853;

[2] qui tunc ab Ecclesia veteri sunt, et sic remoti a caelo, in quadam mundatione sunt quoad interiora, et quidem in mundatione supra caput; hanc mundationem ipse homo cum vivit in corpore, non appercipit, sed in illam venit post mortem; inundatio illa manifeste apparet in altera vita, et quidem instar nimbi nebulosi quo circumcinguntur, et per illum separantur a caelo: status illorum qui in nimbo illo nebuloso, est quod ne quicquam possint videre quid verum fidei, et minus quid bonum ejus; lux enim caeli, in qua est intelligentia et sapientia, in illum nimbum penetrare non potest: hic est status Ecclesiae vastatae.

Footnotes:

4229. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM SECUNDUM

In Parte Tertia inceptum est explicare illa quae Dominus apud Matthaeum capite 24 praedixerat de Ultimo Judicio; et explicatio illa praemissa est ante ultima capita ibi, et cum explicatione continuatum est usque ad versum 31 illius Evangelistae, videantur n. 3353-3356, n. 3486-3489, n. 3650-3655, n. 3897-3901, n. 4056-4060; quis sensus internus Omnium illorum in summario, patet ab illis quae ibi explicata sunt, quod nempe praedictum sit de successiva vastatione Ecclesiae, et tandem de instauratione novae, hoc Ordine: I. Quod non inciperent scire quid bonum et verum, sed litigarent de illis: II. Quod contemnerent illa: III. Quod non corde agnoscerent: IV. Quod profanarent: V. Et quia adhuc permansurum verum fidei et bonum charitatis apud quosdam, qui electi vocantur, describitur status fidei tunc: VI. Et dein status charitatis: VII. Ac demum agitur de initia novae Ecclesiae, quae intelligitur per verba quae ultimo explicata sunt, nempe per haec, Et emittet angelos Suos cum tuba et voce magna, et congregabunt electos Ipsius a quatuor ventis, ab extremo caelorum usque ad extremum illorum, vers. 31, per quae quod initium novae Ecclesiae intellectum sit, videatur n. 4060 ad finem.