2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

9086. ¹ ‘Et ceciderit illuc bos vel asinus’: quod significet quod pervertit bonum aut verum in naturali, constat ex significatione ‘cadere’ quod sit pervertere, de qua sequitur, ex significatione ‘bovis’ quod sit affectio mali in naturali, ita malum ibi, de qua supra n. 9065, et ex significatione ‘asini’ quod sit verum in naturali, de qua n. 2781, 5492, 5741, 7024, 8078. Quod ‘cadere in foveam’ cum dicitur de bono et vero in naturali, quae significantur per ‘bovem et asinum’, sit pervertere, patet ex illis quae in versu sequente ² continentur, ibi enim agitur de emendatione per verum, quod fieri potest cum bonis et veris perversis, non autem cum illis exstinctis; nam cum bonum aut verum pervertitur usque manet, sed perverse explicatum ³ ; ‘cadere’ etiam est labi per errorem.

[2] Quia hoc significatum est per ‘cadere in foveam’, ideo dictum est a Domino, Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati? Luc. 14:5;

hoc dictum est a Domino cum hydropicum in die sabbati sanavit; dies sabbati erat sanctissimus in illa Ecclesia quia significabat conjugium caeleste, quod est conjunctio boni et veri ex Domino, n. 8495, 8510; inde sanationes a Domino fiebant in die sabbati, nam sanatio involvebat sanationem vitae spiritualis, et morbus hydropicus veri et boni perversionem, ita sanatio veri perversi ⁴ emendationem et restitutionem; nam omnia miracula Domini involvebant et significabant status Ecclesiae, n. ⁵ 8364, quemadmodum in genere omnia miracula Divina, n. 7337; inde nunc est quod a Domino dictum, ‘Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati?’ per quae in sensu spirituali id quod dictum est ⁶ significabatur; nam quicquid Dominus locutus est, ex Divino locutus est, et cum ex Divino, singulis sensus internus inest, n. 9049, 9063 fin. ; per ‘puteum’ ibi simile significatur quod per foveam, nempe falsum, n. 1688. Et quia ‘fovea’ est falsum, ideo quoque' Dominus cum de falsis Ecclesiae locutus est, dixit, Quando caecus caecum ducit, ambo in foveam cadunt, Matth. 15:14;

‘caecus’ est qui in erroneis, ‘cadere in foveam’ est pervertere verum ⁷ ; haec comparative dicta sunt, sed omnes comparationes in Verbo ex significativis sumptae ⁸ sunt, n. ⁹ 3579, 8989.

[3] Qui credunt quod sanctum Divinum quod in Verbo, non altius reconditum lateat quam in sensu qui apparet in littera, is in his et in reliquis Verbi non aliunde videt sanctum quam ex fide quod omnia quae ibi Divinitus inspirata sint ¹⁰ ; et quod ¹¹ inexplicabilia ibi sint arcana soli Deo ¹² nota, at qui in hac fide non sunt Verbum contemnunt, solum ob stilum ad apparentiam magis humilem, quam est stilus qui ad genium mundi applicatus est, qualis est apud plures scriptores antiquos et hodiernos; at ¹³ sciant quod sanctum Divinum lateat in omnibus et singulis Verbi, sed consistat in eo quod omnia et singula agant ¹⁴ de Domino, de ¹⁵ Ipsius regno et ¹⁶ Ecclesia; haec sanctissima sunt, quia sunt Divina a Domino, in quibus sic est vita aeterna secundum Domini verba apud Johannem, Verba quae Ego loquor vobis, spiritus sunt et vita sunt, Joh. 6:63 ¹⁷ ; sed sanctissima illa Divina patent coram angelis in caelo, quia hi non capiunt Verbum naturaliter secundum sensum litteralem sed spiritualiter secundum sensum internum; secundum hunc sensum etiam homines caperent Verbum si angelicam vitam viverent, nempe vitam fidei et amoris; quae in sensu interno Verbi continentur nec aliud sunt quam quae genuina doctrina Ecclesiae docet; genuina doctrina Ecclesiae docet Dominum, fidem in Ipsum, amorem in Ipsum, et amorem boni quod ab Ipso; hic amor est charitas erga proximum, n. 6709, 6710, 8123; qui hanc vitam vivunt illustrantur a Domino et vident sancta Verbi, et nullatenus alii; videatur Praefatio ad Gen. xviii.

Footnotes:

2269. ‘Et dixit, Non perdam, si invenero ibi quadraginta quinque’: quod significet quod non periret si conjungi possint, constat ex significatione 'numeri ‘quadraginta quinque’ quod sit conjunctio; ostensum prius est quod numeri simplices significationem [suam] retineant etiam cum multiplicantur, et sic majores numeri similem ac minores; ita quoque ‘quadraginta quinque’, qui numerus per multiplicationem compositus est ex quinque in novem, et quia compositus est ex quinque in novem, significat idem ac quinque et novem ¹ ; quod ‘quinque’ significent parum, n. 649 ostensum est, et quod ‘novem’ conjunctionem seu conjunctum, n. 2075; ita hic si aliquantum bona sint conjuncta veris. Quod numeri in Verbo significent res aut ² status, constat ex illis quae supra n. 2252, de quinquaginta dicta sunt, ³ tum ex illis quae de numeris prius n. 482, 487, 575, 647, 648, 755, 813, 1963, 1988 ostensa:

[2] quia ‘quinque’ significant parum, et ‘quadraginta quinque’ conjunctionem, ipsa expositio numerorum istorum in hoc versu talis est; dicitur enim ‘forte defuerint quinquaginta justis quinque’, quo significatur si aliquid minus esset, et dein ‘num disperdes in quinque totam urbem?’ quo significatur num pro parvo quod deest, peribunt? quia enim ‘quinque’ significant parum, non assumuntur dein quinque, sed dicitur, ‘non perdam si invenero ibi quadraginta quinque’, quo significatur quod non perirent si conjungi possent; quod hic dicantur quadraginta quinque, et non ‘si desint quinque in quinquaginta’ etiam causa est quia ‘quinque’ non solum significant parum, ut ostensum n. 649, ed etiam disjunctionem, ut quoque ostensum in Parte Prima n. 1686, quare ne significaretur disjunctio sed conjunctio, hic numerus, nempe quadraginta quinque nominatur, nam ‘quadraginta quinque’ est aliqua conjunctio, ut supra dictum; ita pulchre sequuntur singula in sua serie in sensu interno.

[3] Quod conjunctionem boni cum vero attinet, est arcanum quod non ita describi potest ut captu vulgari comprehendi queat; paucis modo dicendum; quo verum magis genuinum est et purum, eo bonum quod a Domino ei ut vasi recipienti melius inaptari potest, at quo verum minus genuinum et purum est, eo bonum a Domino minus ⁴ inaptari potest'; correspondebunt enim sibi mutuo; secundum correspondentiam fit conjunctio: bona nusquam possunt insinuari falsis, nec mala possunt veris ut vasis recipientibus, nam sunt contrariae indolis et naturae rejicit unum alterum, ut suum inimicum, immo si conarentur se conjungere, exspueret unum alterum, bonum nempe malum sicut venenum, et malum bonum sicut quoddam vomitale; talis inimicitia inter malum et bonum a Domino provisa est ne unquam commiscerentur, nam si commiscerentur, periret homo: in dolosis e hypocritis non procul ab est quin conjuncta sint, sed usque a Domino praecavetur ne conjungantur; quae causa est quod ⁵ dolosi et hypocritae ⁶ in altera vita prae omnibus aliis dira patiantur.

Footnotes: