2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

9085. ' ¹ ‘Vel cum foderit vir foveam’: quod significet si vel ipse finxerit, constat ex significatione ‘foveae’ quod sit falsum, et ex significatione ‘fodere’ quod sit accipere a se seu fingere, de quibus mox supra n. 9084.

Footnotes:

2434. ‘Dixit ad eum, Ecce acceptavi faciem tuam etiam quoad verbum hoc’: quod significet annuentiam si interiora in vero trahant aliquid a bono, constat a significatione ‘faciei; ’ facies in Verbo pluries occurrit, et ibi significat interiora, ut n. 358, 1999 ostensum; etiam cum facies tribuitur Jehovae seu Domino, significat misericordiam, pacem, bonum ¹ , n. 222, 223; hic itaque bonum quod interius est in vero; quare ‘acceptare faciem’ est annuere si interiora in vero trahunt aliquid de bono: ‘quoad verbum hoc’ est quoad hanc rem. Quod verum non sit nisi intus in eo sit bonum, videatur n. 1496, 1832, 1900, 1904, 1928, 2063, 2173, 2269, 2401, ² 2403, 2429; et quod beatitudo et felicitas homini post mortem non sit ex vero, sed ex bono quod in vero, n. 2261, inde tanto beatius et felicius ei, quanto plus boni in vero. Quod bonum sit intus in vero et faciat ut verum sit, constare etiam potest ex bonis et veris in ipsis mundanis; cum homo in his aliquid ut bonum arripit et agnoscit, tunc quicquid huic bono favet, hoc dicit verum; quicquid autem non favet, hoc rejicit et vocat falsum: dicere etiam potest quod verum sit ³ quod non favet isti bono, sed tunc simulat, et aliud cogitat: ita quoque in spiritualibus.

Footnotes: