2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

8781. ‘Ecce Ego veniens ad te in densitate nubis’: quod significet quod ea fiet in specie maxime naturali, constat ex significatione ‘venire ad te’ cum dicitur a Jehovah ad Moschen, per quem repraesentatur verum a Divino quod est Ecclesiae spiritualis, n. 8760, quod sit revelatio, et ex significatione ‘densitatis nubis’ quod sit in specie maxime naturali, in quali est Verbum Veteris Testamenti in littera; quod ‘nubes’ sit Verbum in littera, videatur Praefatio ad Gen. xviii et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8443; ¹ ‘densitas’ est obscurum quale est cogitationis hominis ex solo lumine sensuali, hoc est, maxime naturali; in quali fuerunt illo tempore posteri Jacobi, et quoque hodie Judaei, de Divino, nam Divinum non aliter potest apparere alicui quam secundum statum ejus vitae et inde apperceptionis; ita lux caelestis illis qui in amore sui et mundi, in quo gens illa prae aliis fuit, quam sicut ‘densitas nubis’; Verbum in littera, imprimis propheticum, nec aliud est respective ad sensum ejus internum; in sensu ejus interno est lux qualis comparative est lux solis supra nubes, quae lux in Verbo vocatur ‘gloria’; quare etiam dicitur in Verbo quod Jehovah vehatur super nubes, equitet super illis, volet super illis, suum triclinium habeat super illis, quod Dominus venturus in nubibus caeli, et similia plura, quae nusquam de Jehovah, hoc est, de Domino, ² dicta fuissent, nisi ³ significavissent lucem veri in qua Ipse in caelo, et ‘nubes’ umbram veri, in qua illi qui infra ⁴ .

Footnotes:

2715. Två arkana föreligger här. Det ena arkanum är att den andliga människans goda är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, det andra att denna dunkelhet lyses upp av ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga. Vad det förra arkanum angår – att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med det hos den himmelska människan – så kan man inse detta av det som ovan anförts i nr 2708 om den andliga människans tillstånd i jämförelse med den himmelska människans. Av jämförelsen mellan de bådas tillstånd framgår detta alldeles tydligt.

Hos dem som är himmelska finns själva det goda inplantat i viljedelen av deras sinne, och därifrån fortplantas ljus till deras förståndsdel. Men hos dem som är andliga är hela viljedelen fördärvad, så att de inte har något som helst gott därifrån, och därför plantas av Herren det goda in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256. Viljedelen är huvudsakligen den del av människans sinne som äger liv, medan förståndsdelen mottar liv från viljan. Då nu därför viljedelen hos den andliga människan är så fördärvad att den inte är annat än ont, och då nu det onda oavbrutet och ständigt flyter in i hennes förståndsdel därifrån, det vill säga in i hennes tanke, så är det uppenbart att det goda där är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda.

[2] Av vad här ovan anförts följer att de som är andliga inte har en sådan kärlek till Herren som de som är himmelska och följaktligen inte heller har den ödmjukhet som är väsentlig i all dyrkan och genom vilken det goda kan flyta in från Herren – ty ett högmodigt hjärta är överhuvudtaget inte mottagligt, utan allena det som är ödmjukt. Inte heller har de som är andliga en sådan kärlek mot nästan som de som är himmelska, därför att kärleken till sig själv och världen konstant flyter in från viljedelen av deras sinne och fördunklar det goda som hör samman med kärleken mot nästan. Detta torde också stå klart för den som reflekterar över att när han gör gott mot någon, så gör han det för världsliga ändamål. Trots att han sålunda kanske inte medvetet tänker på det, så tänker han ändå på vad han skall få i gengäld av dem som han gjort gott eller av Herren i livet efter detta. Och då nu så är fallet är hans goda förenat med förtjänstsökeri. Det kan också stå klart för honom av att han, när han gjort något gott, är i sitt esse om han kan tala om det för andra och så utmärka sig framför andra. Men de som är himmelska älskar nästan mer än sig själva. De tänker aldrig på att få något i gengäld eller anser sig förmer än andra.

[3] Det goda hos de andliga är dessutom fördunklat av inbillningar till följd av åtskilliga antaganden, som också har sitt ursprung i kärleken till sig själv och världen – ty hurdant det inbillade är även med avseende på tron, se nr 2682, 2689 (slutet). Detta kommer också av det ondas inflytelse från viljedelen i deras sinne.

[4] Det torde dessutom stå klart att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans, därför att hon inte, såsom den himmelska människan, av förnimmelse vet vad som är sant. I stället vet hon vad som är sant genom vad hon fått lära sig av föräldrar och lärare och också av läran i vilken hon är född. Och när hon till detta lägger något av sig själv och av sitt eget tänkande, då är det i de flesta fall sinnena och deras villor samt det förnuftiga och dess skenbarheter som är förhärskande, något som gör det knappt möjligt för henne att erkänna någon ren sanning, sådan som de som är himmelska erkänner. Men det oaktat plantar Herren in det goda i dessa så kallade sanningar, även om de är blott och bart illusioner eller eljest skenbarheter av sanningar. Men detta goda blir då dunkelt, ty det får sin specifika egenskap av det sanna som det förbinds med. De mottagande föremålens beskaffenhet får ljuset i dem att framstå i olika slags färger. Dessa färger är vackra, om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är passande och motsvarande, och vedervärdiga om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är opassande och inte motsvarande. På samma sätt får själva det goda en specifik natur av det sanna /som det förbinds med/.

[5] Av vad här nu anförts är också tydligt att den andliga människan inte vet vad som är ont. Hon tror knappast att det finns något annat ont än gärningar som strider mot de Tio Budorden. All den ondska som finns i böjelsen och tanken – och den är obegränsad – har hon inte någon kunskap om, och inte heller reflekterar hon över den eller anser den vara något ont. Allt angenämt av vad slag som helst som hör samman med onda begär och lustar betraktar hon inte annorlunda än som något gott. Ja, till och med det angenäma som ingår i egenkärleken både eftertraktar, gillar och ursäktar hon, okunnig om att det är sådant som intar hennes ande, och att hon blir alldeles likadan i livet efter detta.

[6] Av det här sagda står det likaledes klart att fastän hela Ordet knappast handlar om något annat än om det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, så vet den andliga människan ändå inte att det goda är det väsentliga i tron, ja, inte ens vad kärlek och människokärlek är till sitt väsen. Det står vidare klart att fastän hon vet något om tron, som hon anser vara själva det väsentliga, så ifrågasätter hon ändå om den är sann, såvida hon inte blivit övertygad om det genom mycken erfarenhet i livet. Detta är något som de som är himmelska aldrig gör, därför att de vet och förnimmer att det är sant – därför säger Herren hos Matteus:

Vad ni säger skall vara ja, ja – nej, nej. Allt därutöver kommer från det onda. Matteus 5:37.

Ty de som är himmelska är i själva det sanna, något som de betvivlar som är andliga. Eftersom följaktligen de som är himmelska är i själva det sanna, så kan de utifrån det se otaliga fasetter av detta sanna och i ljuset så att säga se himlen i dess helhet. Men så länge som de som är andliga tvistar om huruvida det är sant kan de inte nå fram ens till den yttersta gränsen av det ljus som finns hos dem som är himmelska, än mindre kan de utifrån sitt ljus se något.