2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

8427. ‘Et mane videbitis gloriam Jehovae’: quod significet in principio status novi quod Adventus Domini, constat ex significatione ‘mane’ quod sit principium status novi, de qua nunc supra n. 8426, et ex significatione ‘gloriae Jehovae’ quod sit praesentia et Adventus Dominii; quod ‘gloria’ sit praesentia ¹ et Adventus Domini, est quia gloria ² in supremo sensu est Divinum Verum quod procedit a Domino, et Divinum Verum apparet coram oculis angelorum ut lux et splendor a Sole, qui est Dominus; quod gloria ² sit Divinum Verum procedens a Domino, videatur n. 5922, 8267, et quod sit intelligentia et sapientia quae Divino Vero, n. 4809, et quod inde ³ sensus internus Verbi, nam ille est Divinum Verum in gloria, n. 5922.

[2] Dicitur quod ‘mane visuri gloriam Jehovae’ quia ortus solis et inde lux, quae in caelo visum angelicum et externum et internum illustrat, consequenter praesentia et Adventus Domini, qui in caelo est Sol, correspondet tempori matutino in terra, et significatur hic per ‘mane’; lux illa ex sole tunc, quae est Divinum Verum procedens a Domino, ita Dominus, est gloria; ⁴ ex his patet quod per ‘gloriam’ significetur praesentia et Adventus Domini; quod ⁵ haec sint gloria, etiam constat ex ⁶ pluribus locis in Verbo, ut apud Moschen, Obtexit nubes montem, et habitavit gloria Jehovae super monte Sinai; et obtexit illum nubes sex dies: species gloriae Jehovae erat sicut ignis comedens in capite montis ante oculos filiorum Israelis, Exod. ⁷ 24:15-18;

patet quod praesentia Jehovae, hoc est, Domini, apparens sicut nubes et sicut ignis super monte, hic ⁸ dicatur ‘gloria Jehovae’: ⁹ apud eundem,

Obtexit nubes tentorium conventus, et gloria Jehovae implevit tabernaculum; nec potuit Moscheh intrare in tentorium conventus, eo quod habitaret super eo nubes, et gloria Jehovae impleret tabernaculum, Exod. 40:34, 35;

hic quoque praesentia Domini apparens ut nubes dicitur ‘gloria’:

apud eundem,

[3] Ingressus est Moscheh et Aharon in tentorium conventus, et exiverunt et benedixerunt populo; tunc apparuit gloria Jehovae erga universum populum, Lev. 9:23, 24:

apud eundem,

Gloria Jehovae apparuit in tentorio conventus coram omnibus filiis Israelis, Num. 14:10-12;

pariter 16:19, 17:7 [KJV 16:42]: in libro 1 Regum, Nubes implevit domum Jehovae ita ut non potuerint sacerdotes stare ad ministrandum propter nubem, quia implevit gloria Jehovae domum Jehovae, 8:10, 11:

apud Johannem, Impletum est Templum fumo, ¹⁰ ex gloria Dei et virtute Ipsius, ita ut nemo posset ingredi in Templum, Apoc. 15:8:

apud eundem,

Ostendit mihi civitatem magnam, sanctam Hierosolymam descendentem a caelo e Deo, habentem gloriam Dei: civitas non opus habet sole, neque luna, ut luceant in ea; gloria Dei illustrat illam, et lucerna illius Agnus, Apoc. 21:10, 11, 23 ¹¹ ; hic ‘gloria Dei’ manifeste pro luce a Domino, quae est Divinum Verum procedens ab Ipso, ita praesentia Domini, nam Dominus in Vero quod ab Ipso est praesens.

[4] Quod ‘gloria Jehovae’ sit praesentia ¹² Ipsius, adhuc constat apud Moschen, Dixit Moscheh ad Jehovam, Ostende mihi, quaeso, gloriam Tuam; cui dixit, Ego praeterire faciam omne bonum Meum coram te, et cum praeteribit gloria Mea, fiet ut ponam te in foramine petrae, et obtegam manum Meam super te. usque dum praeterivero; ubi vero removero manum Meam, videbis posteriora Mea, et facies Meae non videbuntur, Exod. 33:18 ad fin. ;

hic quoque ‘gloria Jehovae’ ¹³ manifeste pro praesentia Ipsius:

apud Matthaeum, Discipuli dixerunt ad Jesum, Dic nobis quodnam signum Tui adventus; dixit ¹⁴ Jesus, Tunc apparebit signum Filii hominis, et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli cum virtute et gloria, 24:3, 30;

agitur hic de ultimo tempore Ecclesiae prioris et primo novae; ‘Filius hominis’ est verum Divinum procedens a Domino, ‘nubes caeli’ est Verbum in sensu litterae, ‘virtus et gloria’ est sensus internus, ita Divinum Verum quod tunc apparebit; ‘adventus Domini’ pro agnitione veri Divini ab illis qui ab Ecclesia nova, et pro negatione ab illis qui ab Ecclesia Vetere, videatur n. 4060 ¹⁵ fin.

[5] Quod Dominus quoad Divinum Verum sit ‘gloria’, constat apud Esaiam,

Vox clamantis in deserto, Parate viam Jehovae; revelabitur gloria Jehovae, et videbunt omnis caro simul, 40:3, 5;

ibi de Domino, Qui est ‘gloria’:

apud Johannem, Verbum caro factum est, et habitavit in nobis, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam ut Unigeniti a Patre, plenus gratia et veritate, 1:14:

apud eundem,

Haec dixit Esaias, quando vidit gloriam Ipsius, et locutus est de Ipso, 12:41;

hic ‘gloria’ pro Domino: similiter apud Moschen, Vivus Ego, et implebitur gloria Jehovae universa terra, Num. 14:21;

hic ‘gloria Jehovae’ pro Adventu Domini, ac illustratione a Divino Vero quod ab Ipso: ‘gloria’ pro Divino Domini, apud Esaiam,

6

Ego Jehovah, hoc nomen Meum, et gloriam Meum alteri non dabo, 42:8:

apud Marcum, Quando Filius hominis venit in gloriam Patris Sui, cum angelis sanctis, 8:38:

¹⁶ apud Lucam, Haec oportebat pati Christum, et ingredi in gloriam Suam, 24:26.

Quia per ‘gloriam Jehovae’ significatur Dominus quoad Divinum Verum, ita quoque per ‘gloriam’ significatur Divina Sapientia et Intelligentia, quae est Divini Veri a Domino; sapientia et intelligentia a Divino intelligitur per gloriam apud Ezech. 1:28, 8:4, 9:3, 10:4, 18, 19, 11:22, 23, quae repraesentata est ibi per ‘iridem’ qualis in nube.

Footnotes:

2441. Att orden ’solen hade gått upp över jorden’ betyder den yttersta tiden, som kallas den Yttersta Domen, är tydligt av det som ’soluppgång’ står för, när det handlar om Kyrkans tidsperioder och tillstånd. Att med dagens tider, liksom också med årstiderna, avses de på varandra följande tillstånden inom Kyrkan har redan visats i nr 2323, och att med ’morgonrodnad’ eller ’morgon’ förstås Herrens Ankomst eller Hans rikes annalkande har visats i nr 2405. Sålunda är ’solens uppgång’ eller dess fortskridande över jorden Hans närvaro, och detta av det skälet att såväl solen som östern, där solen går upp, betecknar Herren – ’solen’, se nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, och ’östern’, nr 101.

[2] Orsaken till att Herrens närvaro är identisk med den yttersta tiden, som kallas domen, beror på att Herrens närvaro medför att de goda skiljs från de onda, vilket i sin tur medför att de goda lyfts upp till himlen och att de onda kastar sig själva ned i helvetet. Ty i livet efter detta är Herren Sol för hela himlen, se nr 1053, 1521, 1529–1531. Solen är verkligen den Gudomliga himmelska manifestationen på Hans Kärlek som uppenbarar sig inför deras ögon som solen och alstrar själva ljuset i himlen. I den mån därför som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till detta himmelska ljus som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.

[3] Det är just av denna orsak som ’soluppgång’ – varmed Herrens närvaro betecknas – innebär såväl de godas frälsning som de ondas fördömelse. Och det är också orsaken till att det nu först sägs att ’Lot kom till Soar’, det vill säga att de frälstes som här förebildas genom Lot, och omedelbart därpå att ’Jehovah lät svavel och eld regna över Sodom och Gomorra’, det vill säga de onda fördömdes.

[4] För dem som här prisgett sig åt egenkärlekens och världskärlekens ondska, det vill säga de som hatar allt som har att göra med kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, ser verkligen himlens ljus ut som stockmörker. Det är därför som det i Ordet sägs att solen för dessa människor har förmörkats, varmed menas att de har förkastat allt som rör kärlek och människokärlek och antagit allt som strider mot dessa kärleksarter, såsom hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig skall Jag täcka över himlarna och förmörka dess stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månens ljus skall inte lysa mer. Alla de strålande ljusen i himlarna skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Var och en kan se att med ’att täcka över himlarna’, ’att förmörka stjärnorna’, ’att täcka över solen’ och ’att förmörka de strålande ljusen’ betecknas något helt annat än vad orden anger.

[5] Likaså hos Jesaja:

Solen skall gå mörk upp, och månens ljus skiner inte. 13:9-10.

Och hos Joel:

Solen och månen förmörkas, och stjärnorna drar tillbaka sitt sken. Joel 2:2, 10.

Detta visar därför vad som förstås med dessa Herrens ord, när Han beskrev Kyrkans sista tid, som kallas domen, hos Matteus:

Strax efter dessa dagars plåga skall solen förmörkas, och månen inte ge något ljus, och stjärnorna skall falla från skyn. Matteus 24:29.

Med ’sol’ menas inte solen, inte heller med ’måne’ månen, inte heller med ’stjärnor’ stjärnorna, utan med ’solen’ förstås kärlek och människokärlek mot nästan, med ’månen’ tron därifrån och med ’stjärnorna’ insikter i det goda och sanna, vilka sägs ha förmörkats, förlorat sitt ljus och fallit från skyn, när erkännandet av Herren och kärleken till Honom och människokärleken mot nästan upphört att längre finnas till. Och när dessa inte längre existerar, då tar egenkärleken tillsammans med falskhet av olika slag därifrån människan i besittning, ty det ena är en följd av det andra.

[6] Detta förklarar också följande hos Johannes:

Den fjärde ängeln tömde sin skål i solen, och den fick lov att sveda människorna med eld. Därför sveddes människorna i stark hetta, och de hädade Guds namn. Uppenbarelseboken 16:8-9.

Också detta syftar på Kyrkans sista tid, när all kärlek och människokärlek håller på att utslockna, eller för att uttrycka det på vanligt språk, då någon tro inte längre finns. Tillintetgörelsen av kärleken och människokärleken förstås med att skålen tömdes i solen. Följaktligen syftar det här på egenkärleken och dess begärelser, när det heter att människorna sveddes i eld och stark hetta, och detta ledde till att de hädade Guds namn.

[7] Med ’sol’ förstods i den Forngamla Kyrkan inte något annat än Herren och den Gudomliga himmelska manifestationen av Hans kärlek. Människorna i denna Kyrka hade därför för sed att vända sig mot den uppgående solen när de bad, dock utan att därvid tänka på solen som sådan. Men senare, när deras efterkommande förlorat även denna sed jämte alla övriga förebildande och betecknande symboler, började de att dyrka själva solen och månen. Denna sorts dyrkan spred sig till flera folkslag, så att man till och med invigde tempel åt solen och månen och reste stoder. Då nu solen och månen fick en diametralt motsatt innebörd, så förstås med dem kärleken till sig själv och världen, vilka står i bjärt kontrast till himmelsk och andlig kärlek.

[8] Med solens och månens dyrkan förstås därför i Ordet dyrkan av sig själv och världen, såsom hos Mose:

För att du inte skall lyfta dina ögon upp till himlen och se solen, och månen och stjärnorna, himlens hela härskara, och du förleds och bugar för dem och tjänar dem. 5 Mosebok 4:19.

Och hos densamme:

Om någon man eller kvinna går bort och tjänar andra gudar och bugar inför dem, och inför solen eller månen, eller inför himlens hela härskara, något som Jag inte har föreskrivit, då skall du stena dem med stenar, och de skall dö. 5 Mosebok 17:3, 5.

De förändrade den forna gudsdyrkan till en sådan avgudadyrkan, när de inte längre trodde att något invärtes betecknades med kyrkans religiösa ceremonier, utan enbart det som är utvärtes.

[9] Likaså hos Jeremia:

På den tiden skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben inför solen och månen och himlens hela härskara, som de har älskat och som de har tjänat. Jeremia 8:1-2.

’Solen’ står för egenkärleken och dess begärelser. ’Att kasta benen’ betecknar det helvetiska som fanns hos sådana människor.

Hos samme profet:

Han skall slå sönder bildstoderna i solens hus, som är Egyptens land, och Egyptens gudars hus skall han bränna upp med eld. Jeremia 43:13.

’Bildstoderna i solens hus’ står för dyrkan av sig själv.