2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

6751. ‘Et fuit ei in filium’: quod significet quod inde ei vera prima, constat ex repraesentatione ‘filiae Pharaonis’, quae hic est ‘ei’, quod sit affectio scientificorum, de qua mox supra n. 6750; et ex significatione ‘filii’ quod sit verum, de qua n. 489, 491, 533, 2623, 3373, hic verum primum, ¹ nam ‘esse ei in filium’ est esse in primis veris per scientifica, prima enim vera nascuntur ex scientificis, ac ita sunt sicut filii a matre, quae est affectio scientificorum; quod scientificum sit planum veris quae intellectus et fidei, videatur supra n. 6750. Procedit homo in rebus fidei cum regeneratur, paene sicut procedit in ² rebus non fidei cum adolescit; cum adolescit, tunc sensualia sunt primum planum, dein scientifica, et super his planis postea crescit judicium, apud unum plus, apud alterum minus; cum regeneratur homo, tunc communia fidei seu rudimenta doctrinae Ecclesiae sunt primum planum, dein sunt particularia doctrinae ³ et fidei, postea successive magis interiora; haec plana sunt quae illustrantur a luce caeli; inde intellectuale, ⁴ et perceptivum ⁵ fidei et boni charitatis.

Footnotes:

5102. ‘Dicendo, Quare facies vestrae malae hodie?’: quod significet ex qua affectione tristitia, constat ex significatione ‘facierum’ quod sint interiora, de qua n. 358, 1999, 2434, 3527, 4066, 4796, 4797, ita affectiones, nam interiora hominis ex quibus cogitationes quae etiam sunt interiora, sunt affectiones, hae enim ¹ quia sunt amoris, sunt ejus vitae; notum ² est quod affectiones conspicuae sistantur in facie apud illos qui in innocentia sunt, et cum affectiones, etiam cogitationes in communi, nam hae sunt formae affectionum; inde facies in se spectata non aliud est quam interiorum imago repraesentativa; omnes facies non aliter apparent angelis, angeli enim ³ non vident facies hominis in forma materiali sed in forma spirituali, hoc est, in forma quam affectiones ⁴ et inde cogitationes sistunt, ⁵ hae quoque sunt quae faciunt ipsam faciem apud hominem, quod sciri potest ex eo quod facies illis privata sit nihil nisi quam mortuum quid, et quod facies vivat ex illis, et placeat secundum illas ⁶ : tristitia affectionis seu ⁷ ex qua affectione, significatur per quod dixerit ‘cur facies vestrae malae ⁸ hodie?’

Footnotes: