2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

4807. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM OCTAVUM

Ante caput praecedens, n. 4661-4664, inceptum est explicare quae Dominus apud Matthaeum 25:31 ad fin: locutus est de judicio super bonos et malos, qui ibi vocantur oves et hirci; quis sensus internus illorum verborum est, nondum explicatum est, sed nunc ante hoc et aliquot ¹ sequentia capita, explicandum venit; et inde constabit quod per ultimum judicium ibi non intellectum sit ultimum tempus mundi et quod tunc primum resurgent mortui et congregabuntur coram Domino et judicabuntur, sed quod intellectum sit ultimum tempus cujusvis qui e mundo in alteram vitam transit, tunc enim est judicium ejus; hoc judicium est quod intelligitur. At quod ita sit, non apparet ex sensu litterae, sed ex sensu interno; quod Dominus ita locutus sit, est quia per repraesentativa et significativa locutus est, sicut ubivis alibi in Verbo Veteris et ² Novi Testamenti; loqui enim per repraesentativa et significativa, est loqui simul coram mundo et coram caelo, seu coram hominibus et coram angelis; talis loquela est Divina quia universalis, et inde est propria Verbi; quapropter qui in mundo sunt et non nisi quam mundana curant, non aliud ex his quae Dominus de ultimo judicio locutus est, capiunt quam quod resurrectionis tempus simul erit omnibus, immo quod Dominus tunc sedebit super throno gloriae et dicet ad congregatos secundum verba ibi ³ ; at qui caelestia curant, illi sciunt quod tempus resurrectionis sit cuivis ⁴ cum moritur, et quod Domini verba ibi involvant quod unusquisque secundum vitam judicabitur, ita quod unusquisque judicium secum ferat, quia vitam.

Footnotes:

2323. Att med ’afton’ avses tiden då hemsökelsen äger rum är uppenbart av det som menas med ’afton’. I Ordet liknas tillstånden inom Kyrkan såväl vid årstiderna som dygnets tider – sommar, höst, vinter och vår samt middag, afton, natt och morgon. En sådan likhet föreligger verkligen mellan dessa två. Det tillstånd inom Kyrkan som kallas ’afton’ är ett tillstånd, då det börjar inte mer finnas någon människokärlek, följaktligen ingen tro – sålunda när Kyrkan upphör att finnas till. Denna afton är den som följs av natt, se nr 22. Men ett annat tillstånd inom Kyrkan, som kallas ’afton’, är likaledes inne, när människokärlek lyser fram och följaktligen då också tro. Denna afton är gryningen före morgonen, se nr 883. Således betecknar ’afton’ båda dessa tillstånd. Ty när en Kyrka är på väg att upphöra att vara till ombesörjer Herren att en ny uppkommer. Dessa två förlopp sammanfaller, ty utan en Kyrka någonstans på jorden kan människosläktet inte äga bestånd, därför att det då inte skulle ha någon förbindelse med himlen, såsom visats i nr 468, 637, 931, 2054.

[2] I detta kapitel handlar det om tillståndet inom bådadera Kyrkorna, det vill säga både om uppkomsten av en ny Kyrka, förebildad genom ’Lot’, och om undergången av den gamla, betecknad med ’Sodom och Gomorra’, något som man kan finna i styckena under rubriken Innehåll ovan. Det är därför som det här sägs att två änglar kom till Sodom om aftonen och därför som det berättas vad som skedde om aftonen, i verserna 1–3, vad som hände under natten, i verserna 4–14, vad som inträffade om morgonen eller vid morgongryningen, i verserna 15–22, och vad som ägde rum efter soluppgången, i verserna 23–26.

[3] Eftersom ’aftonen’ betecknar dessa tillstånd inom Kyrkan, så betecknar den också hemsökelsen, som ägde rum före domen. Ty när domen, det vill säga när frälsningen av dem som äger tro och fördömelsen av dem som inte äger någon tro är nära förestående då sker hemsökelsen. Denna innebär en utforskning av deras karaktär, det vill säga att finna ut om det finns någon människokärlek och tro där. Denna hemsökelse förekommer ’om aftonen’, och hemsökelsen som sådan kallas därför också ’afton’, såsom hos Sefanja:

Ve de inbyggare som bebor landssträckan utmed havet, ni keretéernas folkslag! Jehovahs ord är emot er, Kanaan, filistéernas land, Jag vill låta fördärva dig, så att ingen mer bor i dig. Kvarlevan av Juda hus skall beta i Askelons hus, de skall lägga sig om aftonen, ty Jehovah, deras Gud skall hemsöka dem och bringa tillbaka deras fångenskap. 2:5, 7.