2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

4332. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM TERTIUM

Ante caput praecedens explicata sunt quae Dominus apud Matthaeum 24:32-35 praedixerat de adventu Suo, per quem quod intellectum sit ultimum tempus Ecclesiae prioris ac primum Ecclesiae novae, ibi et passim prius ostensum est; de ultimo tempore seu fine Ecclesiae prioris et de primo tempore seu [initio] Ecclesiae novae, hactenus actum est, videantur quae praecedunt ante caput 31, n. 4056- ¹ 4060, et ante caput 32, n. 4229- ² 4231: nunc explicanda sunt quae sequuntur in eodem capite apud Evangelistam, 36-42 nempe haec verba, De die autem illa et hora nemo scit, ne angeli caelorum, nisi Pater Meus solus. Sicut autem dies Noe, sic erit adventus Filii hominis. Quemadmodum enim erant in diebus ante diluvium, edentes et bibentes, nubentes et nuptui dantes, usque quo die intravit Noe in arcam. Et non cognoverunt donec veniret diluvium, et tolleret omnes, ‘sic erit et’ ³ adventus Filii hominis. Tunc duo erunt in agro, unus assumetur, et unus derelinquetur. Duae molentes in mola, una assumetur, et una derelinquetur.

Footnotes:

3599. ‘Et respondit Jishak pater ejus, et dixit ad eam’: quod significet perceptionem de Bono Naturali quod Divinum fieret constat ex ¹ repraesentatione ‘Jishaki’ quod sit Divinum Rationale Domini quoad Divinum Bonum ibi, de qua n. 3012, 3194, 3210; ex significatione ‘dicere’ in historicis Verbi quod sit percipere, de qua saepius prius; et ex repraesentatione ‘Esavi’, ad quem dixit, quod sit Bonum Naturale, de ² qua etiam supra pluries; quod Divinum fieret constat a benedictione, de qua sequitur. Supra dictum quod ‘Esau’ repraesentet Divinum Naturale Domini quoad Divinum Bonum, et ‘Jacob’ Divinum Naturale Ipsius quoad Divinum Verum; hic autem quod Esau repraesentet Bonum Naturale quod Divinum fieret; et in illis quae ³ praecedunt, quod ‘Jacob’ repraesentaverit Verum Naturale quod etiam Divinum fieret; haec quomodo se habent, constare potest ab illis quae supra n. 3494 et 3576 dicta sunt; quae ut clariora adhuc evadant, paucis dicendum:

[2] Naturale Bonum, quod ‘Esau’ primum repraesentat, est Naturale infantiae Domini, quod Divinum fuit ex Patre sed humanum ex matre, et quantum ex matre, fuit hereditario malo imbutum; hoc quia tale, non ilico potuit in tali ordine esse, ut Divinum quod ⁴ intime erat, posset recipere, sed debuit prius in ordinem redigi a Domino; similiter se habet cum vero quod per ‘Jacobum’ repraesentatur; nam ubi bonum ibi verum ut sit aliquid, omne cogitativum est veri adjunctum voluntario quod est boni, etiam apud infantes: postquam itaque Dominus Naturale quoad Bonum et quoad Verum in Se in ordinem redegit, in talem ut reciperet Divinum, et sic Ipse a Divino Suo influeret, ac successive omne humanum quod a matre, expulit, tunc ‘Esau’ repraesentat Divinum Naturale Domini quoad Bonam, et ‘Jacob’ Divinum Naturale Ipsius quoad Verum.

[3] Sed Esau et Jacob repraesentant Divinum Bonum et Divinum Verum Divini Naturalis Domini, ut conjuncta inter se sicut fratres, quae in se spectata non sunt aliud quam una potentia simul ad formandum et recipiendum bonum et verum actuale; de hoc bono et vero, nempe actuali, postmodum agitur. Ex his patet quanta arcana in sensu interno Verbi continentur, quae arcana sunt talia ut ne quidem communissima eorum in intellectum hominis cadant, ⁵ sicut illa fortassis quae nunc dicta sunt ⁶ ; quomodo tunc innumerabilia quae de illis; sed adaequata sunt intellectui et captui angelorum, qui de his et similibus a Domino caelestes ideas repraesentativis ineffabilis amoenitatis et beatitudinis illustratas habent; inde ⁷ cogitari potest, sed remote quia talia in umbra intellectus humani sunt, qualis sapientia angelica est.

Footnotes: