2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

4332. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM TERTIUM

Ante caput praecedens explicata sunt quae Dominus apud Matthaeum 24:32-35 praedixerat de adventu Suo, per quem quod intellectum sit ultimum tempus Ecclesiae prioris ac primum Ecclesiae novae, ibi et passim prius ostensum est; de ultimo tempore seu fine Ecclesiae prioris et de primo tempore seu [initio] Ecclesiae novae, hactenus actum est, videantur quae praecedunt ante caput 31, n. 4056- ¹ 4060, et ante caput 32, n. 4229- ² 4231: nunc explicanda sunt quae sequuntur in eodem capite apud Evangelistam, 36-42 nempe haec verba, De die autem illa et hora nemo scit, ne angeli caelorum, nisi Pater Meus solus. Sicut autem dies Noe, sic erit adventus Filii hominis. Quemadmodum enim erant in diebus ante diluvium, edentes et bibentes, nubentes et nuptui dantes, usque quo die intravit Noe in arcam. Et non cognoverunt donec veniret diluvium, et tolleret omnes, ‘sic erit et’ ³ adventus Filii hominis. Tunc duo erunt in agro, unus assumetur, et unus derelinquetur. Duae molentes in mola, una assumetur, et una derelinquetur.

Footnotes:

2072. ‘Et risit’: quod significet affectionem veri, constare potest ex origine et essentia risus; origo ejus non alia est quam affectio veri vel affectio falsi, inde hilaritas et laetitia quae exserit se in facie per risum; inde patet quod essentia risus non aliud sit; risus quidem est externum quid quod corporis quia faciei, sed in Verbo interiora per exteriora ¹ exprimuntur et significantur, sicut omnes affectiones interiores animi et mentis per faciem, auditio interior et oboedientia per aurem, visus internus seu intellectus per oculum, potentia et robur per manum et brachium, et sic porro, ita affectio veri per risum:

[2] in rationali hominis est verum, quod est praecipuum, in illo etiam est affectio boni, sed haec est in ipsa affectione veri, sicut ejus anima; affectio boni quae in rationali, non se exserit per risum sed per gaudium quoddam, et inde per jucundum voluptatis quod non ² ridet; nam in risu communiter quoque aliquid est quod non ita bonum. Quod in rationali hominis verum sit praecipuum, causa est quia rationale formatur per cognitiones veri, nam nisi per illas, nusquam aliquis rationalis fieri potest; cognitiones boni sunt aeque vera ac cognitiones veri.

[3] Quod ‘risus’ hic significet affectionem veri, constare potest ex eo quod hic memoretur Abraham risisse, et similiter ³ Sarah, tam antequam natus Isacus quam postquam natus, tum quod Isacus a ‘risu’ nominatus, nam ‘Isac’ significat ‘risum’; quod Abraham, cum audivit ⁴ de Isaco, riserit, ex hoc versu constat, nam dicitur quod Abraham, cum audivit ⁵ de filio ex Sarah, riserit; quod etiam Sarah, antequam natus Isacus, cum audivit a Jehovah quod pareret, de qua ita, Sarah cum audivit ad ostium tentorii, risit Sarah intra seipsam, dicendo, Postquam consenui, eritne mihi voluptas, et dominus meus senex? et dixit Jehovah ad Abrahamum, Quare hoc risit Sarah, dicendo, Num etiam vere ⁶ pariam, et ego consenui?... Negavit Sarah, dicendo, Non risi, quia timuit; et dixit, Non, at risisti, Gen. 18:12, 13, 15; dein etiam cum Isacus natus esset, Vocavit Abrahamus nomen filii sui, ... ⁷ Jishak (risum)... dixit Sarah, Risum fecit mihi Deus, omnis audiens ridebit me ⁸ , Gen. 21:3, 6;

nisi ‘ridere’ et ‘nomen Isaci’ quo significatur risus, illa involveret, nusquam haec memorata fuissent.

Footnotes: