2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

10809. ¹ Deinde interrogabant quomodo Dominus apparet apud angelos e nostra tellure; dicebam quod appareat in Sole ut Homo, ² circumdatus ibi ³ igneo solari, ex quo omnis lux est angelis in caelis, et quod calor qui procedit inde, sit Divinum Bonum, et quod lux quae inde sit Divinum Verum, utrumque ex Divino Amore, qui est igneum apparens circum Dominum in illo Sole; sed quod ⁴ Sol ille modo angelis in caelo appareat et non spiritibus qui infra sunt, quoniam hi remotiores sunt a receptione boni amoris et veri fidei quam angeli qui in ⁵ caelis. Quod autem solem mundi attinet, is nulli in altera vita apparet, sistitur tamen in idea illorum sicut nigrum ⁶ non visibile, ex opposito ad Solem caeli, qui est Dominus. ⁷ Quod quaesiverint de Domino ac de Ipsius apparentia coram angelis e nostra tellure, dabatur illis, quoniam tunc placuit Domino Se praesentem sistere apud illos, ac in ordinem redigere quae ex malis ibi deturbata sunt, de quibus conquesti sunt; ut haec viderem, causa etiam erat quod illuc perductus sim.

Footnotes:

8772. ‘Haec verba quae loqueris ad filios Israelis’: quod significet influxum ad recipiendum vera in bono, constat ex significatione ‘loqui’ cum a Divino, quod sit influxus, ut n. 2951, 5481, 5743, 5797, 6152, 6291, 8128, ¹ 8660; quod sit ad recipiendum vera in bono, est quia dicitur de ‘filiis Israelis’ per quos significatur Ecclesia spiritualis, et Ecclesia spiritualis est apud illos qui in bono sunt in quo vera. Quomodo se habet cum bono in quo vera, paucis dicetur: ² qui scit formationem boni ex veris, is ³ scit ipsissima arcana caeli, scit enim arcana formationis hominis e novo, hoc est, formationis caeli seu regni Domini apud illum; omne bonum Christianum seu bonum spirituale in se habet vera fidei, nam quale illius boni est a veris quae fidei; bonum quod non a veris fidei suum quale habet non est bonum Christianum sed est bonum naturale quod non dat vitam aeternam; causa est quia bonum naturale in se modo habet vitam naturalem, ⁴ quae vita non absimilis est vitae bestiarum, quae quoque in bono ⁵ sunt cum mites; sed bestiae non possunt recipere vitam spiritualem; inde patet quod ⁶ vita spiritualis solum acquiratur per vera ⁷ fidei;

[2] vita haec, nempe vita spiritualis, acquiritur primum per scire vera quae fidei, postea per agnoscere illa, et tandem per credere illa; cum modo sciuntur, tunc sunt quasi in ostio, cum agnoscuntur tunc sunt in atrio, cum autem creduntur tunc sunt in cubiculo; ita vadunt ab exterioribus versus interiora successive; in interiore homine est bonum quod continue a Domino influit, et ibi se conjungit cum veris, et facit ut sint fides, et dein ut sint charitas; bonum illud ad se attrahit vera ⁸ , nam est desiderium ad ⁹ illa, ut per illa sibi quale comparet, et sic existat;

[3] cum itaque vera illa bono conjuncta sunt, tunc homo regeneratus est, nam tunc non amplius ex veris spectat quid credendum et quid agendum, sed ex bono, quia ¹⁰ imbutus est veris, et habet illa in se, nec curat ¹¹ vera aliunde quam quae ipse ex bono suo videre potest, et videt continue plura, nam producuntur inde sicut fetus a suis parentibus; ¹² fetus hi sunt ex conjugio boni et veri tali, ¹³ quod conjugium caeleste vocatur; ¹⁴ vera quae inde producuntur in se habent bonum, quia nata sunt ex eo; haec intrant bonum successive, et ampliant illud, et perficiunt illud, et hoc in aeternum. ¹⁵ Ex his quoque constat quomodo se habet cum binis statibus apud hominem qui regeneratur, de quibus prius n. 7992, 8643, 8648, 8658, 8685, 8690, 8701; tum n. 8516, 8539, 8722.

Footnotes: