2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

10736. Postquam animadverti me esse in caelo astrifero quoad spiritum longe ultra mundum nostri solis, hoc enim animadverti potest ex mutationibus status et inde apparente progressione continua paene decem horarum; tandem audivi spiritus loquentes juxta aliquam tellurem, quae postea mihi visa, ad quos cum appropinquavi, post aliquam collocutionem, dicebant quod ad illos quandoque hospites aliunde ¹ veniant qui loquuntur cum illis de Deo, et confundunt ideas cogitationis illorum; monstrabant etiam viam per quam veniunt, ex qua perceptum quod essent ex spiritibus e nostra tellure; et cum interrogarentur in quo confunderent, aiebant per id quod dicant credendum esse in Divinum distinctum in tres personas, quas usque vocant unum Deum; et cum explorant ideam cogitationum eorum, sistitur illa sicut trinum non continuum sed discretum, et apud quosdam sicut tres personae inter se loquentes, unus ² ad alterum et tametsi unamquamvis personam vocant Deum, et de unaquavis ³ aliam ideam habent, usque dicunt unum Deum; questi valde quod per id confundant eos, quod cogitent tres et dicant unum, cum tamen cogitandum sit sicut dicitur, et dicendum sicut cogitatur. Praedicator qui mecum erat, tunc quoque explorabatur qualem ideam de ano Deo et tribus personis haberet; repraesentabat tres deos, ⁴ at illos unum per continuum, sed sistebat trinum hoc unum ut invisibile quia Divinum, et cum hoc sistebat, perceptum est quod tunc modo cogitaret de Patre et non de Domino, et quod idea ejus de Deo invisibili non alia asset quam sicut de natura in suis primis, ex qua resultabat quod intimum naturae ei fuerit ⁵ suum Divinum. Sciendum est quod idea cogitationis cujusvis de quacumque re in altera vita sistatur ad vivum, et quod per id exploretur unusquisque qualis ei fides; et quod idea cogitationis de Deo sit principalis omnium, nam per illam, si genuina, conjunctio fit cum caelo; Divinum enim est quod facit caelum.

Footnotes: