1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9927. 'In intrando illo ad sanctum coram Jehovah, et in exeundo illo': quod significet in omni statu boni et veri in cultu, constat ex significatione ‘intrare ad sanctum’ et ‘intrare coram Jehovah’ quod sit cultus, de qua supra n. 9903, 9907; quod sit status boni et veri in cultu qui significatur, est quia omnia cultus apud gentem Israeliticam et Judaicam erant repraesentativa cultus interni, et cultus internus est ex bono et vero, seu ex affectione boni et ex fide veri. Quod sit omnis status eorum qui significatur, est quia dicitur in intrando et in exeundo, et per ‘intrare et exire’ significantur omnia status; quae enim sunt motus, sicut ambulare, ire, progredi, ¹ significant statum cogitationum et affectionis illius rei de qua agitur, ita in communi sensu statum vitae; quod ‘ambulare’ ² id significet, videatur n. 519, 1794, 3335, 4882, 5493, ³ 5605, 8417, 8420, pariter ‘progredi’ et ‘proficisci’, n. 8103, 8181, 8397, 8557, et quod motus et progressiones in altera vita sint status, n. 1273-1277, 1376-1381, 2837, 3356, 9440; inde patet quod ‘intrare et exire’ sit omne status vitae seu rei de qua agitur; et quia hic agitur de cultu ex bono et vero, est omnis status boni et veri in cultu, qui per ‘intrare et exire’ significatur.

[2] Quod intrare et exire id sit, est ex repraesentativis in altera vita; ibi enim eunt, ambulant, progrediuntur, intrant et exeunt, sicut in mundo, sed peraguntur omnia illa secundum statum vitae cogitationum et affectionum eorum, videantur loca supra citata; quod etiam inde originem ducant, et quod sint correspondentiae, et sic apparentiae reales, non animadvertunt; ⁴ inde patet quod omnia quae motus sunt significent illa quae ⁵ sunt status vitae; proinde quod ‘intrare et exire’ significent omnem statum vitae, ⁶ ita statum rei de qua agitur, a principio ad finem; inde est quod apud antiquos sollemnis ⁷ formula fuerit dicere quod sciant alicujus intrare et exire, seu introitum et exitum, cum intelligerent quod scirent omnem statum vitae ejus; et quoniam formula illa trahit originem ex correspondentiis in altera vita, de qua dictum est, ideo etiam in Verbo similiter dicitur, et ubi dicitur, simile significatur, ut in sequentibus his locis: in libro 1 Samuelis,

Vocavit Achisus ⁸ Davidem, et dixit ad eum, Rectus tu, et bonum in oculis meis exire tuum et intrare tuum mecum in castris, ⁹ quia non inveni in te malum, 29:6;

‘bonum in oculis exire tuum et intrare tuum’ pro quod ei ¹⁰ beneplaceret omnis vitae ejus status:

[3] in libro 2 Samuelis,

Nosti Abnerum, quod ad persuadendum tibi venerit, et ut cognoscat exitum tuum et introitum tuum, utque cognoscat omne quod facis, 3:25;

'cognoscere exitum et introitum' pro omnia cogitata et acta vitae, quare etiam dicitur, ‘utque cognoscat omne quod facit’: in libro 2 Regum, Sedere tuum, et exire tuum, et intrare tuum novi, et quod commoveris te contra Me, 19:27; Esai. 37:28;

ibi de Sancheribo rege Assyriae; ‘nosse exire ejus et intrare ejus’ pro omnia ejus consilii:

apud Davidem,

Jehovah custodiet te ab omni malo, custodiet animam tuam, Jehovah custodiet exitum tuum et introitum tuum ex nunc et usque in saeculum, Ps. 121:7, 8;

‘custodire exitum et introitum’ pro ¹¹ omne vitae secundum statum boni et veri:

[4] apud Moschen,

Praeficiet Jehovah Deus spirituum ¹² omni carni, virum super contionem, qui exeat coram illis, et qui intret coram illis, et qui educat illos, et qui introducat illos, ut non sit contio Jehovae sicut grex quibus non pastor, Num. 27:16, 17;

‘qui exeat coram illis, et qui intret coram illis’ pro qui ducat illos, ita quem in omni vitae statu spectent et sequantur: apud Johannem,

Qui non intrans est per januam in caulam ovium sed ascendit aliunde, is est fur et latro; qui vero intrans est per januam, pastor est ovium. Ego sum ¹³ janua; per Me si quis intraverit, salvabitur, et intrabit et exibit, et pascuum inveniet, 10:1, 2, 9;

intrare nempe caelum, ¹⁴ ita in bonum amoris et fidei, nam id bonum facit caelum; ¹⁵ quare ‘intrare et exire’ est quoad omnem vitae statum a Domino duci, proinde ex libero cogitare et velle bonum, hoc est, ex amore et fide, quae a Domino, nam illa faciunt liberum:

[5] apud Lucam,

Jesus misit duodecim discipulos ad praedicandum regnum Dei, et dixit ad illos, In quam domum intraveritis, ibi manete, et inde exite, 9:4;

‘intrare in domum, manere ibi, et inde exire’ pro frui consociatione caelesti cum illis qui recipiunt Dominum fide et amore, nam in caelo, qui simul in una societate sunt, etiam in una domo sunt, et intrant ibi et exeunt; sunt enim in simili bono; qui autem in dissimili sunt, non ita possunt, et si intrant, non per januas, sed aliunde, intrant; qui non scit quod talia significentur, non scire potest quid ¹⁶ involvit quod in domum quam intraverint, ibi manerent et exirent:

[6] apud Ezechielem,

Cum intrabit princeps, via porticus ¹⁷ portae intrabit, et in via ejus exibit. Cum intrabit populus terrae ante Jehovam in festis statis, ¹⁸ intrans vero via portae septentrionis ad adorandum, exibit via portae meridiei; ¹⁸ intrans vero via portae meridiei, exibit via portae septentrionem versus, non revertetur via portae per quam intraverat, sed recta ante se exibit. Princeps autem in medio illorum cum ¹⁹ intrabunt illi, intrat, et cum exibunt illi, ²⁰ exibit, 46:8-10;

agitur ibi in sensu interno de novo caelo et de nova Ecclesia, et per ‘principem’ significatur verum fidei ex bono amoris, quomodo id apud angelos in caelis, et apud homines Ecclesiae in terris intrat, et dein progreditur, cum per viam externam ad interiora, et cum per viam internam ad exteriora, describitur ibi per ²¹ introitum et exitum principis et populi terrae; ‘meridies’ est status veri fidei in interno homine, et ‘septentrio’ est status ejus in externo; ²² 'introitus et exitus' est status vitae quoad ²³ bonum et verum, ita quoad cultum;

[7] ex illis satis manifeste sciri potest quod ‘intrare et exire’ sint talia quae ²⁴ sunt status vitae ex bono et vero; quid enim alioquin foret quod princeps intraret per ²⁵ unam viam aut per aliam, ut et populus terrae? per ‘domum’ enim seu templum ibi, in quod ²⁶ introitus et e quo ²⁷ exitus, significatur caelum et Ecclesia, videatur n. 3720, ²⁸ per 'principem' verum fidei, n. 5044; ²⁹ per ‘populum terrae’ illi qui in caelo seu qui ab Ecclesia, n. 2928, ³⁰ per ‘viam’ id quod ducit ad verum, n. 627, 2333, ³¹ per ‘portam’ doctrinale, n. 2851, 3187, ³² per ‘meridiem’ ubi verum in luce, n. 9642, ita verum in interno homine, et ³³ per ‘septentrionem’ ubi verum in obscuro, n. 3708, ita verum in externo homine.

Footnotes:

5017. 'Et factum, ut audire eum': quod significet cum apperceptum, constat ex significatione ‘audire’ quod sit oboedire et quoque quod sit appercipere; quod sit oboedire, videatur n. 2542, 3869; quod etiam sit appercipere, patet ex ipsa functione auris et inde natura auditus; functio auris est ut recipiat loquelam alterius et auferat illam ad sensorium commune, ut hoc appercipiat inde quid alter cogitat; inde ‘audire’ est appercipere; quare ejus natura est ut illa quae alter ex sua cogitatione loquitur, transferat in alterius cogitationem et ex hac in ejus voluntatem et ex hac in actum, inde ‘audire’ est oboedire; haec bina officia sunt propria auditus; in linguis ¹ distinguuntur haec per audire aliquem quod est appercipere, et ² audire alicui seu auscultare quod est oboedire.

Quod haec bina auditus sint, est quia homo illa quae sunt suae cogitationis et quoque quae sunt suae voluntatis, per aliam viam communicare non queat, nec quae sunt voluntatis aliter per rationes ad faciendum et oboediendum persuadere et adducere. Ex his patet per quem circulum communicationes fiunt, quod nempe a voluntate in cogitationem et sic in loquelam, et a loquela per aurem in alterius cogitationem et voluntatem. Inde quoque est quod spiritus et angeli qui auri seu sensui auditus in Maximo Homine correspondent, sint non modo apperceptiones sed etiam oboedientiae; quod oboedientiae sint, videatur n. 4652, 4660, et quia oboedientiae, etiam apperceptiones sunt, unum enim involvit alterum.

Footnotes: