1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9430. ‘Et obtexit eum nubes’: quod significet ultimum Verbi, quod obscurum ita respective, constat ex significatione ‘nubis’ quod sit ultimum Verbi seu ejus sensus litterae, de qua Praefatio ad Gen. 18 et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8443, 8781; quod is sensus ¹ vocetur ‘nubes’, est quia ille est in obscuro respective ad sensum internum, hic enim est in luce caeli; quod in obscuro sit et instar nubis, est quia est pro homine cum est in mundo, at sensus internus pro homine cum venit in caelum; sed sciendum quod homo cum in mundo est, simul in sensu interno Verbi sit, cum in genuina doctrina Ecclesiae quoad fidem et quoad vitam, nam per eam doctrinam tunc inscribitur sensus internus Verbi tam ejus intellectui quam voluntati, ejus intellectui per fidem, et ejus voluntati per vitam talis homo cum venit in caelum, prorsus non aliter capit Verbum quam secundum sensum ejus internum, et ² nihil scit de sensu ejus externo; apparet hic ei tunc sicut nubes quae absorbet radios lucis suae

[2] Dicitur quod homo tunc ³ capiat Verbum secundum sensum ejus internum, et non secundum sensum ejus externum; ⁴ quod ita sit, est quia omnes qui in caelo sunt instruuntur a Domino ex vero Divino quod apud hominem, ita ex Verbo; ⁵ causa est quia homo est in ultimo ordinis, et in ultimum desinunt omnia interiora; ultimum ⁶ est quasi suffulcimentum interioribus in quo haec subsistunt et quiescunt; Verbum in littera ⁷ est Divinum Verum in ultimo ordinis, similiter homo Ecclesiae apud quem est Divinum Verum, quoad suum naturale et sensuale; in hoc sicut in illo interiora terminantur et quiescunt; se habent illa sicut domus et ejus fundamentum; ipsa domus est caelum, et ibi Divinum Verum quale est Verbum in sensu interno, et ⁸ fundamentum est mundus et ibi Divinum Verum quale est Verbum in sensu externo; sicut domus super fundamento suo ⁹ quiescit, ita quoque caelum super Ecclesia, proinde Divinum Verum in caelo super Divino Vero in terra; nexus enim continuus est a Domino per caelum usque ad hominem per Verbum; ea causa est quod semper provideatur a Domino ut in terra sit Ecclesia, ubi Divinum Verum sit in suo ultimo ¹⁰ . Hoc arcanum est quod ¹¹ nemo adhuc scit, et quod intelligitur per illa quae n. 9357 et 9360 allata sunt. Caveant itaque sibi omnes ne Verbum ullo modo laedant, nam qui id laedunt ipsum Divinum laedunt.

Footnotes:

4217. ‘Et ivit et reversus Laban ad locum suum’: quod significet finem repraesentationis per Labanem, constat a significatione ‘reverti ad locum suum’ quod sit redire ad priorem statum; quod ‘locus’ sit status, videatur n. 2625, 2837, 3356, 3387, 3404; inde est quod per illa verba significetur finis repraesentationis per Labanem. Ex his quae ostensa sunt, constare potest quod omnia et singula in Verbo contineant interiora; et quod interiora talia sint, quae adaequata perceptioni angelorum qui apud hominem ¹ ; ut pro exemplo: cum in Verbo dicitur panis, angeli non sciunt quid panis materialis, sed quid panis spiritualis, ita pro pane percipiunt Dominum, Qui quod Panis ² vitae sit, Ipse docet apud Johannem 6:33, 35, et quia Dominum, percipiunt illa quae a Domino, proinde amorem Ipsius erga universum genus humanum, et tunc simul percipiunt amorem reciprocum hominis in Dominum, nam haec in una idea cogitationis et affectionis cohaerent;

[2] non absimiliter cogitat ³ homo qui in sancto est, cum panem Sacrae Cenae accipit, nam cogitat tunc non de pane, sed de Domino et de Ipsius misericordia, et de illis quae amoris in Ipsum sunt, et charitatis erga proximum, quia de paenitentia et emendatione vitae, sed hoc cum varietate secundum sanctitatem in qua est non modo quoad cogitationem, sed etiam quoad affectionem; inde patet quod panis in Verbo non sistat ideam alicujus panis apud angelos sed sistat ideam amoris, cum innumerabilibus quae amoris sunt; similiter vinum cum hoc in Verbo legitur, et quoque in Sacra Cena accipitur, tunc angeli nihil cogitant de vino sed de charitate erga proximum; et quia ita, et inde nexus hominis cum caelo et per caelum cum Domino, ideo panis et vinum symbola facta sunt, ac uniunt ⁴ hominem qui in sancto vitae est, cum caelo et per caelum cum Domino:

[3] similiter se habet cum singulis quae in Verbo, quapropter Verbum est medium uniens hominis ⁵ cum Domino, quod nisi ⁶ medium uniens foret, non potuisset caelum influere apud hominem, nam absque medio nulla unitio, sed removeret se ab homine; quod si removeretur, non ‘potuisset amplius’ aliquis duci ad bonum, ne quidem ad bonum corporeum et mundanum, sed vincula omnia, etiam externa, forent rupta; Dominus enim regit hominem qui in bono est, per vincula interna, quae sunt conscientiae, qui autem ⁷ in malo est, solum per vincula externa quibus ruptis unusquisque ⁸ insaniret, qualiter insanit qui ⁹ absque timore legis est, absque timore vitae, et absque timore jactura ¹⁰ honoris et lucri, ac inde famae ¹¹ , haec enim sunt vincula externa sic genus humanum periret: inde ¹² constare potest, cur Verbum, e quale Verbum: quod Ecclesia Domini ubi est Verbum, sit instar cordis et instar pulmonum; et Ecclesia Domini ubi non est Verbum, sit instar reliquorum viscerum, quae ¹³ a corde et pulmonibus vivunt, videatur n. 637, 931, 2054, 2853.

Footnotes: