1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9430. ‘Et obtexit eum nubes’: quod significet ultimum Verbi, quod obscurum ita respective, constat ex significatione ‘nubis’ quod sit ultimum Verbi seu ejus sensus litterae, de qua Praefatio ad Gen. 18 et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8443, 8781; quod is sensus ¹ vocetur ‘nubes’, est quia ille est in obscuro respective ad sensum internum, hic enim est in luce caeli; quod in obscuro sit et instar nubis, est quia est pro homine cum est in mundo, at sensus internus pro homine cum venit in caelum; sed sciendum quod homo cum in mundo est, simul in sensu interno Verbi sit, cum in genuina doctrina Ecclesiae quoad fidem et quoad vitam, nam per eam doctrinam tunc inscribitur sensus internus Verbi tam ejus intellectui quam voluntati, ejus intellectui per fidem, et ejus voluntati per vitam talis homo cum venit in caelum, prorsus non aliter capit Verbum quam secundum sensum ejus internum, et ² nihil scit de sensu ejus externo; apparet hic ei tunc sicut nubes quae absorbet radios lucis suae

[2] Dicitur quod homo tunc ³ capiat Verbum secundum sensum ejus internum, et non secundum sensum ejus externum; ⁴ quod ita sit, est quia omnes qui in caelo sunt instruuntur a Domino ex vero Divino quod apud hominem, ita ex Verbo; ⁵ causa est quia homo est in ultimo ordinis, et in ultimum desinunt omnia interiora; ultimum ⁶ est quasi suffulcimentum interioribus in quo haec subsistunt et quiescunt; Verbum in littera ⁷ est Divinum Verum in ultimo ordinis, similiter homo Ecclesiae apud quem est Divinum Verum, quoad suum naturale et sensuale; in hoc sicut in illo interiora terminantur et quiescunt; se habent illa sicut domus et ejus fundamentum; ipsa domus est caelum, et ibi Divinum Verum quale est Verbum in sensu interno, et ⁸ fundamentum est mundus et ibi Divinum Verum quale est Verbum in sensu externo; sicut domus super fundamento suo ⁹ quiescit, ita quoque caelum super Ecclesia, proinde Divinum Verum in caelo super Divino Vero in terra; nexus enim continuus est a Domino per caelum usque ad hominem per Verbum; ea causa est quod semper provideatur a Domino ut in terra sit Ecclesia, ubi Divinum Verum sit in suo ultimo ¹⁰ . Hoc arcanum est quod ¹¹ nemo adhuc scit, et quod intelligitur per illa quae n. 9357 et 9360 allata sunt. Caveant itaque sibi omnes ne Verbum ullo modo laedant, nam qui id laedunt ipsum Divinum laedunt.

Footnotes:

2708. Att orden ’och han bodde i öknen’ betecknar det som är jämförelsevis dunkelt är uppenbart av det som menas med ’att bo’ som är att leva, se nr 2451, och av det som menas med ’öken’ som är det som har föga liv, se nr 1927, här det som är jämförelsevis dunkelt. Med det som är jämförelsevis dunkelt avses tillståndet i den andliga Kyrkan i jämförelse med tillståndet i den himmelska Kyrkan, det vill säga tillståndet hos dem som är andliga i jämförelse med tillståndet hos dem som är himmelska. De som är himmelska rörs av en känsla för det goda, de som är andliga av en känsla för det sanna. De som är himmelska har förnimmelse, medan de som är andliga äger en samvetets ingivelse eller maning. För dem som är himmelska syns Herren som Solen, men för dem som är andliga som Månen, nr 1521, 1530, 1531, 2495. Det ljus som de förra har – och som sätter dem i stånd både att se det goda och det sanna från Herren med sina ögon och också att förnimma det – är som solljuset mitt på dagen. Men det ljus som de senare har från Herren är likt månljuset nattetid, och således bor dessa i jämförelse med dem som är himmelska i dunkel. Orsaken till detta är att de som är himmelska dväljs i kärleken till Herren, alltså i Herrens egentliga liv, medan de som är andliga dväljes i människokärleken mot nästan och i tron och väl också i Herrens liv, men mera dunkelt. Allt detta förklarar varför de som är himmelska aldrig resonerar om tron och dess sanningar, utan – eftersom de har förnimmelse av det sanna från det goda – helt enkelt säger: ’Det är så’, medan de som är andliga talar och resonerar om sanningarna i tron, eftersom de har ett samvete för vad som är gott från det sanna. En ytterligare orsak till denna skillnad är att de som är himmelska har det goda i kärleken plantat in i sinnets viljedel, där människans huvudsakliga liv innebor, medan de som är andliga har det inplantat i sinnets förståndsdel, där människans sekundära liv innebor. Detta medför att de andliga i jämförelse med de himmelska befinner sig jämförelsevis i ett dunkel, se nr 81, 202, 337, 765, 784, 895, 1114-1125, 1155, 1577, 1824, 2048, 2088, 2227, 2454, 2507. Detta jämförelsevisa dunkel kallas här ’öken’.

[2] Med ’en öken’ kan i Ordet förstås det som är glesbebyggt och föga uppodlat, eller betyda det som är helt obebott och ouppodlat, och alltså användas i två bemärkelser. När den betecknar det som är glesbebyggt och föga uppodlat, det vill säga där det finns få bostäder, och där det finns fårfållor, betesmarker och tillgång på vatten, då betecknar den det eller dem som jämförelsevis har föga liv eller ljus, såsom fallet är med det som är andligt eller med dem som är andliga i jämförelse med det som är himmelskt eller dem som är himmelska. Men när den betecknar det som är helt obebott eller ouppodlat, det vill säga där det inte finns några bostäder, fårfållor, betesmarker eller någon tillgång på vatten, då betecknar den dem som undergått ödeläggelse vad beträffar det goda och förödelse vad beträffar det sanna.

[3] Att ’en öken’ kan beteckna det jämförelsevis föga bebodda och uppodlade, eller där få bostäder finnas, där det finns fårfållor, betesmarker och tillgång till vatten framgår av följande ställen hos Jesaja:

Sjung till Jehovah en ny sång, Hans lov från jordens ända, de som stiger ned till havet och dess fullhet, öarna och dess inbyggare. Öknen och dess städer skall upphöja sin röst. Kedar skall bo i dess byar, klippans invånare skall sjunga, de skall ropa från bergens topp. 42:10-11.

Hos Hesekiel:

Jag skall med dem sluta ett fridsförbund, och Jag skall landsförvisa det onda djuret ur landet, och de skall bo i trygghet i öknen och sova i skogarna, och Jag skall låta dem och ställena runt omkring Min höjd bli till välsignelse. Träden på marken skall bära sin frukt, och jorden skall ge sin gröda. 34:25–27.

Detta syftar på dem som är andliga.

Hos Hosea:

Jag vill föra henne ut i öknen och skall tala ömt till henne. Och Jag skall därifrån ge henne hennes vingårdar. Hosea 2:14-15.

Detta syftar på ödeläggelsen av det sanna och hugsvalelsen som sedan följer.

[4] Hos David:

Öknens fårfållor dryper, och höjderna omger sig med fröjd. Ängarna höljer sig i hjordar, och dalarna täcks med säd. Psaltaren 65:12-13.

Hos Jesaja:

Jag skall göra öknen till en vattensjö och torrt land till strömmar av vatten. Jag skall låta shittimcedrar växa upp i öknen och myrten och olivträd. Jag skall plantera gran i öknen, så att människorna kan se och veta och ge akt på och tillsammans förstå att Jehovahs hand har gjort detta, att Israels Helige har skapat det. 41:18–20.

Detta syftar på deras pånyttfödelse som är i okunnighet om det sanna, det vill säga hedningarna, och på deras upplysning och undervisning som är i förödelse. ’Öken’ sägs med avseende på dessa. ’Ceder, myrten och olivträd’ står för olika slags sanning och godhet hos den inre människan, ’gran’ för dylika hos den yttre människan.

Hos David:

Jehovah gjorde floder till en öken och strömmar av vatten till torrhet. Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till strömmar av vatten. Psaltaren 107:33, 35.

Här är innebörden densamma.

Hos Jesaja:

Öknen och det torra landet skall fröjda sig över dem, och ödemarken skall jubla och blomstra som en ros, ymnig med knoppar. Vatten skall bryta fram i öknen och strömmar i ödemarken. 35:1-2, 6.

Hos samme profet:

Du skall bli likt en rikt bevattnad trädgård, likt ett källsprång vars vatten aldrig tryter. Och dina avkomlingar skall bygga upp forna dagars öken. 58:11-12.

Hos samme profet:

Till dess anden från höjden blir utgjuten över oss, och öknen skall bli till ett Karmel, och Karmel räknas som en skog. Och dom skall bo i öknen och rättfärdighet på Karmel. 32:15-16.

Detta syftar på den andliga Kyrkan, som fastän den är bebodd och odlad /i jämförelse med den himmelska Kyrkan/ kallas ’en öken’, ty det heter att ’dom skall bo i öknen och rättfärdighet på Karmel’. Av närmast ovan citerade ställen är tydligt att med ’en öken’ förstås ett jämförelsevis dunkelt tillstånd, inte bara därför att det beskrivs som ’en öken’, utan också som ’ett skogsland’. Och ett dunkelt tillstånd är tydligen vad som i det följande avses hos Jeremia:

O du släkte, ge akt på Jehovahs ord. Har Jag då för Israel varit en öken, eller ett mörkrets land? Jeremia 2:31.

[5] Av Ordet framgår att ’en öken’ även kan betyda det som är helt obebott och ouppodlat, det vill säga där det inte finns några bostäder, fårfållor, betesmarker och vatten, och alltså kan avse dem som undergått ödeläggelse med hänsyn till det goda och förödelse med hänsyn till det sanna. Detta slags öken har en tvåfaldig betydelse, i det att det antingen har avseende på dem som senare omdanas eller på dem som inte kan omdanas. Om dem som sedermera omdanas – dem som Hagar och hennes son här förebildar – heter det hos Jeremia:

Så sade Jehovah: Jag kommer ihåg dig, barmhärtigheten i dina ungdomsår, då du gick efter Mig i öknen, i ett land som inte var besått. Jeremia 2:2.

Detta syftar på Jerusalem, som i detta fall avser den Forngamla Kyrkan som var andlig.

Hos Mose:

Jehovahs del är Hans folk, Jakob är Hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren ylade. Han tog honom i Sitt beskydd och i Sin vård, Han fick honom att förstå, Han bevarade honom som Sin ögonsten. 5 Mosebok 32:9-10.

Hos David:

De irrade omkring i öknen på öde stigar, de fann inte någon bebodd stad. Psaltaren 107:4.

Detta avser dem som undergått förödelse med hänsyn till det sanna och som omdanas.

Hos Hesekiel:

Jag skall föra er till folkens öken, och Jag skall döma med er där, såsom Jag dömde med era fäder i öknen i Egyptens land. 20:35-36.

Detta syftar likaledes på ödeläggelsen och förödelsen hos dem som danas om.

[6] Israeliternas resor och irrfärder i öknen förebildade inte heller något annat än ödeläggelsen och förödelsen före omdaningen hos dem som har tro. Följaktligen förebildade det deras frestelser, ty när människor undergår andliga frestelser får de uppleva ödeläggelse och förödelse, något som också torde tydligt framgå hos Mose:

Jehovah bar er fram i öknen, så som man bär sin son, ända tills ni kom till denna plats. 5 Mosebok 1:31.

Och på annat ställe i samma bok:

Du skall komma ihåg hela den väg på vilken Jehovah, din Gud, har fört dig nu i fyrtio år i öknen, för att plåga dig, för att pröva dig och så få kännedom om vad som är i ditt hjärta, om du ville hålla Hans bud eller inte. Han plågade dig, lät dig hungra, lät dig äta manna, en mat som du förut inte visste om och som inte heller dina fäder visste om, för att Han skulle lära dig förstå att människan inte lever av bröd allena, utan att hon lever av allt som utgår av Jehovahs mun. 5 Mosebok 8:2-3.

Och vidare i samma kapitel:

Glöm inte att Jehovah ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen bland huggormar, brännormar och skorpioner och uttorkade marker, där inget vatten fanns, och att Han lät vatten komma ur klippan åt dig. Han gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte visste om, för att plåga dig, för att fresta dig, för att slutligen göra dig väl. 5 Mosebok 8:15-16.

Här står ’öken’ för ödeläggelse och förödelse, som de erfar som undergår frestelser. Deras resor och irrfärder beskriver varje tillstånd hos den stridande Kyrkan, hur den – då den full av självtillit – går under, men hur den – då den sätter sin tillit till Herren – segrar.

[7] Beskrivningen hos Johannes av kvinnan som flydde ut i öknen står inte heller för något annat än Kyrkans frestelse, som är vad som åsyftas i det som följer:

Kvinnan som födde sin son flydde ut i öknen, där Gud hade berett henne en tillflykt. Den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut i öknen, till sin egen plats. Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod för att strömmen skulle uppsluka henne. Men jorden hjälpte kvinnan, ty den öppnade sin mun och svalde floden, som draken sprutade ur sin mun. Uppenbarelseboken 12:6, 14–16.

[8] Att ’en öken’ kan utsägas om en fullständigt ödelagd Kyrka liksom också om dem som är fullständigt ödelagda med hänsyn till gott och sant och som inte kan danas om – se vad som sägs om detta hos Jesaja:

Jag skall göra floderna till en öken, deras fisk skall stinka i brist på vatten och skall dö av törst. Jag skall klä himlarna i djupt mörker. 50:2-3.

Hos samme profet.

Din helighets städer blev till en öken – Sion blev en öken, Jerusalem låg förött. 64:10.

Hos Jeremia:

Jag såg mig om, och se, Karmel var en öken, och alla dess städer förstördes inför Jehovah. Jeremia 4:26.

Hos samme profet:

Många herdar har fördärvat Min vingård, de har trampat ned Min del, de har gjort Min längtans del till en förödelsens öken. Man har gjort den till en förödelse, förödd, den har sörjt över Mig. Förött är hela landet, ty ingen tar det till sitt hjärta. Över alla backar i öknen har de kommit som ödelägger. Jeremia 12:10–12.

Hos Joel:

Eld har förtärt fårfållorna i öknen, och eldslågan skall förbränna alla träd på marken. Vattenbäckarna har torkat ut, och elden har förtärt fårfållorna i öknen. Joel 1:19-20.

Hos Jesaja:

Han gjorde världen till en öken och förstörde dess städer.14:17.

Detta syftar på Lucifer.

Hos samme profet:

Profetian om havets öken. Liksom stormvindar i södern kommer det från öknen, från ett förfärligt land. 21:1 och följande verser.

’Havets öken’ står för det sanna som ödelagts genom kunskapsfakta och genom resonemang som grundas på dessa.

[9] Av alla här ovan närmast citerade ställen kan man inse vad som avses med det som yttras om Johannes Döparen:

Jesaja sade: En ropandes röst i öknen: Bered väg för Herren, gör Hans stigar raka. Matteus 3:3; Markus 1:3; Lukas 3:4; Johan 1:23; 40:3.

Vad här sägs antyder att Kyrkan vid denna tid var så totalt ödelagd att något gott och sant inte längre fanns. Detta är fullt uppenbart av att ingen då visste att människan hade något invärtes, inte heller att det fanns något invärtes i Ordet och inte heller att Messias eller Kristus skulle komma för att frälsa dem för evigt. Av här ovan citerade ställen framgår också vad som menas med att Johannes uppehöll sig i öknarna intill tiden för hans framträdande inför Israel, Lukas 1:80, att han predikade i Judéens öken, Matteus 3:1 och följande verser, och att han döpte i öknen, Markus 1:4 – ty därigenom förebildade han också Kyrkans tillstånd. Av det som betecknas med ’öken’ kan man också inse, varför Herren så ofta drog Sig tillbaka till öknen, såsom hos Matteus 4:1; 15:32–slutet; Markus 1:12-13, 35, 45; 6:31–36; Lukas 4:1; 5:16; 9:10 och följande verser; Johan 11:54; samt även av det som betecknas med ’ett berg’, varför Herren drog Sig tillbaka till bergen, såsom hos Matteus 14:23; 15:29–31; 17:1 och följande verser; 28:16-17; Markus 3:13-14; 6:46; 9:2–9; Lukas 6:12-13; 9:28; Johan 6:15.