From Swedenborg's Works

 

Om Himlen och om Helvetet #1

Study this Passage

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #9429

Study this Passage

  
/ 10837  
  

9429. ‘Et commorabatur gloria Jehovae super monte Sinai’: quod significet interiora Verbi Domini in caelo, constat ex significatione ‘gloriae Jehovae’ cum de Verbo, quod sit sensus ejus internus, ita interiora Verbi, de qua Praefatio ad Gen. xviii et n. 5922, et ex significatione ‘montis Sinai’ quod sit Divinum Verum procedens a Domino, et inde caelum, de qua supra n. 9420, 9427. Quod interiora Verbi dicantur gloria, est quia Divinum Verum procedens a Domino ut sole est lux in caelo, quae dat visum angelis ibi, et simul intelligentiam et sapientiam, n. 1531, 1619-1632, 2776, 3138, 3167, 3190, 3195, 3339, 3341, 3636, 3643, 3862, 3993, 4302, 4415, 4527, 5400, 6313, 6608, 6907, 8644, 8707, 8861; ex Divina illa luce est omnis gloria in caelo, quae talis est ut excedat omnem, captum humanum; inde patet unde est quod Verbi sensus internus sit ‘gloria’; est enim sensus Verbi internus Divinum Verum procedens a Domino in caelo, ita lux e qua omnis gloria ibi.

[2] Hoc intelligitur per ‘gloriam’ in pluribus locis in Verbo, ut quod visuri Filium hominis in nube cum gloria, Matth. 24:30; Luc. 21:27; quod Dominus cum passus fuerit, intraturus esset in gloriam Suam, Luc. 24:26; quod cum venturus in gloria Sua, sessurus sit super throno gloriae Suae, Matth. 25:31; ‘sedere super throno gloriae’ est judicare ex Divino Vero quod ab Ipso; tum quod Moscheh et Elias visi sint in gloria, Luc. 9:30 [, 31]; quod ‘Moscheh et Elias’ ibi sint Verbum, videatur Praefatio ad Gen. xviii et n. 2762, 5247, 9372; 1 id quoque intelligitur per glorificationem Domini apud Johannem,

Nunc glorificatus est Filius hominis, et Deus glorificatus est in Ipso; si Deus glorificatus est in Ipso, etiam Deus glorificabit Ipsum in Se Ipso; et statim glorificabit Ipsum, 13:31, 32;

‘glorificari in Deo’ est fieri Divinum Bonum ex quo Divinum Verum: similiter apud 2 eundem cap. 12:28.

[3] Per ‘gloriam’ significatur Divinum Verum procedens a Domino quale est in caelo, etiam in sequentibus his locis: apud Esaiam,

Vox clamantis in deserto, Parate viam Jehovae; et revelabitur gloria Jehovae, et videbunt omnis caro simul, 40:3, 5;

ibi de Adventu Domini, ubi ‘gloria Jehovae quae revelabitur’ est Divinum Verum; quod Dominus id sit quia ab Ipso, patet apud Johannem,

In principio erat Verbum, et Verbum erat apud Deum, et Deus erat Verbum: in Ipso vita erat, et vita erat lux hominum: erat Lux vera: et Verbum caro factum 3 est, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam ut Unigeniti a Patre, 1:1, 4, 9, 14;

‘Verbum’ ibi est Divinum Verum, similiter ‘lux’, inde patet quid sit ‘videre gloriam Ipsius’; quod Dominus non in alia gloria 4 in mundo apparuerit praeter cum transformatus, notum est:

[4] 5 pariter alibi apud 6 Johannem,

Haec 7 dixit Esaias quando vidit gloriam Ipsius et locutus est de Ipso. Sed diligebant gloriam hominum magis quam gloriam Dei: Ego lux in mundum veni, ut omnis qui credit in Me in tenebris non maneat, 12:41, 43, 46; etiam hic ‘gloria Domini’ et ‘gloria Dei’ pro Divino Vero, et ‘gloria hominum’ pro falso:

apud Esaiam,

Illuminare, quia venit lux tua, et gloria Jehovae super te exorta est; super te exorietur Jehovah, et gloria Ipsius super te videbitur: gloria Libani ad te veniet ad decorandum locum sanctuarii Mei: non occidet amplius sol tuus, et luna tua non colligetur, quia Jehovah erit tibi in lucem aeternitatis, 60:1-fin. ;

ibi manifeste agitur de Adventu Domini, de regno Ipsius, de caelo, et de Ecclesia; Divinum Verum procedens a Divino Humano Ipsius in toto illo capite describitur, et vocatur lux, honor, et gloria:

[5] apud eundem,

Timebunt ab occasu solis nomen Jehovae, et ab ortu solis gloriam Ipsius; veniet Zioni Redemptor, 59:19, 20;

8 ibi etiam de Domino; ‘nomen Jehovae’ pro omni vero fidei et bono amoris ex quo cultus, n. 2724, 3006, 6674, 9310 apud eundem,

Vocavi Te in justitia, et dabo Te in foedus populo, in lucem gentium: Ego Jehovah, hoc nomen Meum, et gloriam Meam alteri non dabo, 42:6, 8;

hic quoque de Domino, ubi ‘lux gentium’ est Divinum Verum quod ab Ipso, ‘gloriam non alteri dare’ est quod non ab alio quam a Domino, Qui unum cum Jehovah, procedet Divinum illud Verum: ut quoque apud eundem,

Propter Me, propter Me faciam, et gloriam Meam alii non dabo, Esai. 48:11 9 :

[6] pariter alibi apud Esaiam,

Erumpet sicut aurora lux tua; ambulabit ante te justitia 10 tua, gloria Jehovae colliget te, 58:8:

apud eundem,

Veniet ad congregandum omnes gentes et linguas ut veniant et videant gloriam Meam, 66:18:

apud eundem,

Regnabit Jehovah Zebaoth in monte Zionis et in Hierosolyma, et coram senioribus Ipsius gloria, 24:23

apud Moschen,

Dixit Jehovah, Vivus Ego, et implebitur gloria Jehovae universa terra, Num. 14:20, 21 11 ;

in illis locis 12 de Domino agitur, et ‘gloria’ ibi est Divinum Verum quod ab Ipso: apud Esaiam,

Vidi Dominum sedentem super throno alto et elato, et seraphim stantes desuper Ipso; et clamavit hic ad illum, Sanctus, sanctus, sanctus Jehovah Zebaoth; plenitudo omnis terrae gloria Ipsius, 6:1-3:

apud Davidem,

Caeli enumerant gloriam Dei, Ps. 19:2 [KJV Ps. 19:1]:

et apud eundem,

Ut timeant gentes nomen Jehovae, et reges terrae gloriam Tuam, quod aedificaverit Jehovah Zionem, et apparuerit in gloria Sua, Ps. 102:16, 17 [KJV Ps. 102:15, 16]:

[7] in Apocalypsi, Gloria Dei illustrabit sanctam Hierosolymam, et lucerna ejus Agnus; et gentes quae salvantur in luce Ipsius ambulabunt; et reges terrae 13 adferent gloriam et honorem suum in eam, Apoc. 21:23-25;

‘sancta Hierosolyma’ pro nova Ecclesia, ‘gloria Dei’ pro Divino Vero a Domino ibi, similiter ‘lux Ipsius in qua ambulabunt’, ‘reges terrae qui adferent gloriam’ pro illis 14 qui in veris ex bono sunt, n. 2015, 2069, 4581, 4966, 5044, 6148. Ex his nunc constare potest quid significatur per ‘gloriam Jehovae quae commorabatur super monte Sinai’; videatur etiam n. 8427.

Footnotes:

1. pariter

2. Johannem

3. The following word or phrase is crossed out in the Manuscript, but it does appear in the first edition.

4. cum in mundo after Dominus

5. et quoque

6. Eundem

7. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

8. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

9. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

10. mea, in the Manuscript, the First Latin Edition.

11. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

12. etiam de Domino

13. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

14. The Manuscript inserts in Ecclesia.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #3993

Study this Passage

  
/ 10837  
  

3993. ‘Removendo abinde omne pecus punctatum et maculosum’: quod significet quod separabitur omne bonum et verum quod ejus cum quo mixtum malum quod est ‘punctatum’, et cum quo mixtum falsum quod est ‘maculosum’, constat ex significatione ‘removere’ quod sit separare; et ex significatione ‘pecudis’, quae hic sunt caprae et agni, quod sint bona et vera, de qua n. 1824, 3519. Quod his et sequentibus hujus capitis arcana insint, inde videri potest quod perplura sint quae 1 in Verbo Divino non memoratu digna forent, nisi in illis arcaniora sint quam qualia apparent in littera, sicut quod Jacob pro mercede petierit pecus punctatum et maculosum in capris, et nigrum in agnis; quod dein in canaliculis posuerit baculos ex corylo et platano decorticatos ad album ante greges Labanis; cum incalescerent, et quoad agnos quod dederit facies gregis ad variegatum et nigrum in grege Labanis; et quod sic non bona sed 2 mala arte dives factus; in his non aliquid Divinum apparet, cum tamen Verbum in omnibus et singulis et quoad minimam iotam Divinum est; et praeterea hoc scire nihil prodest, ne quidem minimum ad salutem, cum tamen Verbum quia Divinum, non nisi quam talia quae conducunt ad salutem et ad vitam aeternam, in se continet;

[2] 3 ex illis et ex similibus alibi, quisque concludere potest quod arcanum inibi sit, et quod singula, tametsi talia sunt in sensu litterae, diviniora ferant intus; quid autem intus ferunt, nusquam alicui constare potest nisi ex sensu interno, hoc est, nisi sciat quomodo haec percipiuntur ab angelis, 4 ii enim in sensu spirituali sunt cum homo in historico naturali; qui bini sensus, quam remoti appareant a se invicem, tametsi conjunctissimi sunt, ab his et reliquis luculenter patere potest. Ipsum arcanum quod in his et sequentibus hujus capitis inest, quidem aliquatenus sciri potest ab illis quae prius de Labane et de Jacobo dicta sunt, quod nempe ‘Laban’ sit tale bonum per quod bona et vera genuina introduci possint, et quod ‘Jacob’ sit bonum veri; sed quia pauci sciunt quid sit naturale correspondens bono spirituali, et pauciores quid bonum spirituale, et quod correspondentia esse debeat, et adhuc pauciores quod bonum quoddam apparens ut bonum sit medium introducendi bona et vera genuina, ideo arcana quae de illis agunt, non facile ad captum possunt exponi, nam in umbram intellectus cadunt, et est sicut 5 quis aliena lingua loquitur, et in ea utcumque clare exponit rem, usque audiens non intelligit; sed tametsi ita est, usque dicendum quia quid Verbum in sensu interno recondit, aperiendum est.

[3] Agitur hic in sensu supremo de Domino quomodo Ipse Naturale Suum Divinum fecit; et in sensu 6 repraesentativo de naturali apud hominem quomodo Dominus id regenerat, et redigit ad correspondentiam cum interiore ejus homine, hoc est, cum illo qui victurus post obitum corporis, 7 et tunc spiritus hominis vocatur, qui cum solutus est a corpore, secum habet omnia quae externi hominis sunt, praeter ossa et carnem; nisi correspondentia interni hominis cum externo facta 8 fuerit in tempore seu in vita corporis, postmodum non fit; de conjunctione utriusque per regenerationem a Domino in sensu interno hic agitur.

[4] Actum est de communibus veris, quae homo recipere et agnoscere debet antequam regenerari potest; per ‘decem filios Jacobi ex Lea et ancillis’ illa significata sunt; et postquam illa receperit et agnoverit, de conjunctione externi hominis cum interiore, seu naturalis cum spirituali, quod significatum est per ‘Josephum’;

nunc secundum ordinem agitur de fructificatione boni et multiplicatione veri, quae tunc primum existit quando conjunctio facta est, et tantum existit quantum conjunctio fit; haec sunt quae significantur per gregem quem sibi Jacobus comparavit per gregem Labanis; ‘grex’ ibi significat bonum et verum, ut alibi multoties in Verbo, ‘grex Labanis’ bonum quod per Labanem repraesentatur, quod quale sit, supra dictum est; ‘grex Jacobi’ significat bonum et verum genuinum, quod comparatur per illud.

[5] Sed quomodo bona et vera genuina comparantur, hic describitur; sed hoc nullatenus comprehendi potest nisi sciatur quid per punctatum, quid per maculosum, quid per nigrum, et quid per album, in sensu interno significatur, quapropter hic primum de illis agendum: punctatum et maculosum est quod ex nigro et albo; ‘nigrum’ significat in genere malum, in specie proprium hominis, quia hoc non nisi quam malum est; ‘tenebricosum’ autem significat falsum, et in specie principia falsi; ‘album’ in sensu 9 interno significat verum, proprie Justitiam et Meritum Domini, et inde justitiam et meritum Domini apud hominem; hoc album vocatur candidum, splendet enim a luce quae a Domino; ‘album’ autem in opposito sensu significat justitiam propriam, seu meritum proprium; verum enim absque bono secum habet tale meritum, nam cum quis facit bonum, non ex bono veri, tunc semper vult retribui, nam propter se facit, at cum 10 verum facit ex bono, tunc illustratur 11 illud ex luce quae a Domino; inde patet quid ‘maculosum’, quod nempe sit verum cum quo mixtum falsum; et quid ‘punctatum’, quod nempe sit bonum cum quo mixtum malum.

[6] Apparent actualiter colores in altera vita tam pulchri et splendidi ut non describi queant, n. 1053, 1624; sunt illi ex variegatione lucis et umbrae in albo et nigro, sed lux ibi, tametsi ut lux coram oculis apparet, non tamen est sicut lux in mundo; lux in caelo in se habet intelligentiam et sapientiam, nam Divina Intelligentia et Sapientia a Domino ut lux ibi sistitur, et quoque illuminat universum caelum, n. 2776, 3138, 3167, 3190, 3195, 3222, 3223, 3225, 3339-3341, 3485, 3636, 3643, 3862; umbra etiam in altera vita, tametsi ut umbra apparet, non tamen est sicut umbra in mundo, umbra enim ibi est absentia lucis, proinde carentia intelligentiae et sapientiae; inde nunc album et nigrum, quae quia ex luce ibi in qua est intelligentia et sapientia, et ex umbra quae est carentia earum, existunt, patet quod per illa, nempe per album et nigrum, significentur talia quae supra dicta sunt; inde nunc colores qui sunt modificationes lucis et umbrae in albis et nigris, ut in planis, variegationes inde sunt quae vocantur colores, n. 1042, 1043, 1053;

[7] 12 ex his nunc constare potest quid punctatum, seu signatum et discretum punctis, nempe nigris et albis, quod sit bonum cum quo mixtum malum, tum quid maculosum quod sit verum cum quo mixtum falsum; haec sunt quae ex bono Labanis desumpta sunt, inservitura introducendis bonis et veris genuinis; sed quomodo haec inservire possint, est arcanum, quod quidem clare sisti potest coram illis qui in luce caeli sunt, quia in hac, ut dictam, est intelligentia, sed non clare coram illis qui in luce mundi sunt, nisi lux mundi illorum illustrata sit a luce caeli, ut apud illos qui regenerati sunt; quisque enim regeneratus videt bona et vera in naturali suo lumine ex luce caeli, nam lux caeli facit visum ejus intellectualem, et lumen mundi visum naturalem; at quomodo se habent, paucis usque dicendum est;

[8] apud hominem non datur bonum purum, seu bonum cum quo non mixtum est malum, nec verum purum, seu verum cum quo non mixtum est falsum; voluntarium enim hominis non est nisi quam malum, e quo continue in intellectuale ejus influit falsum, nam sicut notum est, homo hereditario secum trahit malum successive a parentibus cumulatum; ex hoc 13 ipse actualiter producit malum et facit suum, et adhuc malum a se superaddit; sed mala apud hominem sunt varii generis; sunt mala cum quibus bona non misceri possunt, et sunt mala cum quibus possunt; similiter falsa; nisi hoc foret, nusquam aliquis homo potuisset regenerari; mala et falsa cum quibus non misceri possunt bona et vera, sunt quae contraria sunt amori in Deum, et amori erga proximum, sicut sunt odia, vindictae, crudelitates, et inde contemptus aliorum prae se; tum quoque inde persuasiones falsi; at mala et falsa cum quibus misceri possunt bona et vera, sunt quae non contraria sunt amori in Deum et amori erga proximum, ut pro exemplo:

[9] si quis amat se prae aliis, et ex illo amore studet excellere aliis in vita morali et civili, in scientificis et doctrinalibus, et ad dignitates evehi, et quoque ad opes prae aliis et tamen agnoscit et adorat Deum, officia ex corde praestat proxima ac justum et aequum ex conscientia agit, malum illius amoris sui es cum quo bonum et verum misceri possunt; est enim 14 malum quod proprium est hominis,

15 in quod hereditario nascitur, quod si ei cito auferretur, foret ignem vitae ejus primae exstinguere; at qui amat se prae aliis, et ex illo amore contemnit alios prae se, odio habet qui non honorant, et quasi adorant, et jucundum odii in vindicta e crudelitate propterea sentit, talis amoris malum est cum quo bonum et verum misceri non possunt, nam sunt contraria.

[10] Sit quoque pro exemplo, si quis credit se purum esse a peccatis, et ita abstersum sicut qui per aquas abluitur a sordibus, cum semel paenitentiam egit, et 16 poenitentialia imposita absolvit, aut post confessionem enuntiatum tale a confessore audivit, aut postquam sacram cenam frequentavit is si novam vitam vivit, in affectione boni et veri, illud falsum est cum quo bonum mixtum esse potest; at 17 si vivit vitam carnis et mundi, ut prius, tunc est falsum cum quo bonum misceri nequit. Porro, qui credit salvari hominem ex bene credere, et non ex bene velle, et tamen bene vult et inde bene facit, id falsum est cui adjungi potest bonum et verum, non autem si non bene vult et inde bene facit.

[11] Tum, si quis ignorat quod resurgit homo post mortem et inde non credit resurrectionem, ut et qui novit sed usque dubitat et paene negat, et tamen in vero et bono vivit, cum illo falso etiam misceri potest bonum et verum; at qui in falso et malo vivit, tunc cum falso illo non misceri potest, quia contraria sunt, et falsum destruit verum, et malum destruit bonum.

[12] Adhuc, simulatio et astutia quae pro fine habet bonum, sive proximi, sive patriae, sive Ecclesiae, est prudentia; mala quae ei admixta sunt, misceri possunt cum bono, ex fine et propter finem; at simulatio et astutia quae pro fine habet malum, non est prudentia, sed est astus et dolus; cum hoc bonum nullatenus potest conjungi, nam dolus qui est finis mali, inducit infernale omnibus et singulis quae apud hominem, ac in medio ponit malum, et ad peripherias rejicit bonum, qui ordo est ipse ordo infernalis:

ita in innumerabilibus aliis.

[13] Quod sint mala et falsa 18 quibus adjungi 19 queunt bona et vera, solum constare potest ex eo quod tot diversa dogmata et doctrinalia sint quorum 20 plura sunt prorsus haeretica, et tamen in unoquovis 21 sunt qui salvantur: tum quod inter gentes quae extra Ecclesiam sunt, etiam sit Ecclesia Domini, et tametsi in falsis sunt, usque illi qui 22 vitam charitatis vivunt, salventur n. 2589-2604, quod fieri nequicquam potuisset nisi mala sint cum quibus misceri 23 possunt bona, et falsa cum quibus vera; mala enim cum quibus miscentur bona, et falsa cum quibus vera, mirabiliter in ordinem disponuntur a Domino, non enim conjunguntur, minus uniuntur, sed adjunguntur et applicantur, et quidem ita ut in medio quasi in centro sint bona cum veris, et per gradus ad circuitus seu peripherias, talia mala et falsa; inde est quod haec illustrentur ab illis, et variegentur sicut alba et nigra a luce e medio aut e centro; 24 hic est ordo caelestis. Haec sunt quae per ‘punctata et maculosa’ in sensu interno significantur.

Footnotes:

1. The Manuscript places this after digna.

2. The Manuscript inserts potius.

3. The Manuscript has exinde

4. The Manuscript inserts cum leguntur ab homine.

5. The Manuscript has qui

6. The Manuscript has interno

7. The Manuscript has qui

8. The Manuscript has sit

9. The Manuscript has bono

10. The Manuscript has habet bonum

11. The Manuscript has verum

12. The Manuscript has inde

13. The Manuscript has etiam

14. The Manuscript has proprium hominis, in quod etiam haereditario nascitur, quod si cito auferretur

15. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

16. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

17. The Manuscript has cum

18. The Manuscript inserts cum.

19. The Manuscript has queant

20. The Manuscript has perplurima

21. The Manuscript has sint

22. The Manuscript has in vita

23. The Manuscript has possint

24. The Manuscript has et hic ordo

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.