1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9086. ¹ ‘Et ceciderit illuc bos vel asinus’: quod significet quod pervertit bonum aut verum in naturali, constat ex significatione ‘cadere’ quod sit pervertere, de qua sequitur, ex significatione ‘bovis’ quod sit affectio mali in naturali, ita malum ibi, de qua supra n. 9065, et ex significatione ‘asini’ quod sit verum in naturali, de qua n. 2781, 5492, 5741, 7024, 8078. Quod ‘cadere in foveam’ cum dicitur de bono et vero in naturali, quae significantur per ‘bovem et asinum’, sit pervertere, patet ex illis quae in versu sequente ² continentur, ibi enim agitur de emendatione per verum, quod fieri potest cum bonis et veris perversis, non autem cum illis exstinctis; nam cum bonum aut verum pervertitur usque manet, sed perverse explicatum ³ ; ‘cadere’ etiam est labi per errorem.

[2] Quia hoc significatum est per ‘cadere in foveam’, ideo dictum est a Domino, Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati? Luc. 14:5;

hoc dictum est a Domino cum hydropicum in die sabbati sanavit; dies sabbati erat sanctissimus in illa Ecclesia quia significabat conjugium caeleste, quod est conjunctio boni et veri ex Domino, n. 8495, 8510; inde sanationes a Domino fiebant in die sabbati, nam sanatio involvebat sanationem vitae spiritualis, et morbus hydropicus veri et boni perversionem, ita sanatio veri perversi ⁴ emendationem et restitutionem; nam omnia miracula Domini involvebant et significabant status Ecclesiae, n. ⁵ 8364, quemadmodum in genere omnia miracula Divina, n. 7337; inde nunc est quod a Domino dictum, ‘Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati?’ per quae in sensu spirituali id quod dictum est ⁶ significabatur; nam quicquid Dominus locutus est, ex Divino locutus est, et cum ex Divino, singulis sensus internus inest, n. 9049, 9063 fin. ; per ‘puteum’ ibi simile significatur quod per foveam, nempe falsum, n. 1688. Et quia ‘fovea’ est falsum, ideo quoque' Dominus cum de falsis Ecclesiae locutus est, dixit, Quando caecus caecum ducit, ambo in foveam cadunt, Matth. 15:14;

‘caecus’ est qui in erroneis, ‘cadere in foveam’ est pervertere verum ⁷ ; haec comparative dicta sunt, sed omnes comparationes in Verbo ex significativis sumptae ⁸ sunt, n. ⁹ 3579, 8989.

[3] Qui credunt quod sanctum Divinum quod in Verbo, non altius reconditum lateat quam in sensu qui apparet in littera, is in his et in reliquis Verbi non aliunde videt sanctum quam ex fide quod omnia quae ibi Divinitus inspirata sint ¹⁰ ; et quod ¹¹ inexplicabilia ibi sint arcana soli Deo ¹² nota, at qui in hac fide non sunt Verbum contemnunt, solum ob stilum ad apparentiam magis humilem, quam est stilus qui ad genium mundi applicatus est, qualis est apud plures scriptores antiquos et hodiernos; at ¹³ sciant quod sanctum Divinum lateat in omnibus et singulis Verbi, sed consistat in eo quod omnia et singula agant ¹⁴ de Domino, de ¹⁵ Ipsius regno et ¹⁶ Ecclesia; haec sanctissima sunt, quia sunt Divina a Domino, in quibus sic est vita aeterna secundum Domini verba apud Johannem, Verba quae Ego loquor vobis, spiritus sunt et vita sunt, Joh. 6:63 ¹⁷ ; sed sanctissima illa Divina patent coram angelis in caelo, quia hi non capiunt Verbum naturaliter secundum sensum litteralem sed spiritualiter secundum sensum internum; secundum hunc sensum etiam homines caperent Verbum si angelicam vitam viverent, nempe vitam fidei et amoris; quae in sensu interno Verbi continentur nec aliud sunt quam quae genuina doctrina Ecclesiae docet; genuina doctrina Ecclesiae docet Dominum, fidem in Ipsum, amorem in Ipsum, et amorem boni quod ab Ipso; hic amor est charitas erga proximum, n. 6709, 6710, 8123; qui hanc vitam vivunt illustrantur a Domino et vident sancta Verbi, et nullatenus alii; videatur Praefatio ad Gen. xviii.

Footnotes:

6997. ‘Et accensa ira Jehovae in Moschen’: quod significet clementiam, constat ex significatione ‘irae Jehovae’ quod non sit ira sed irae oppositum, ita misericordia, hic clementia; quod Jehovae non sit aliqua ira, patet ex eo quod sit ipse amor, ipsum bonum, et ipsa misericordia, et ira est oppositum, et quoque est infirmum quod non cadere potest in Deum; quapropter cum ira in Verbo praedicatur de Jehovah seu Domino, angeli non percipiunt iram sed vel misericordiam, vel remotionem malorum e caelo; hic clementiam quia dicitur ad Moschen, per quem repraesentatur Dominus cum in mundo fuit, quoad Divinum Verum.

[2] Quod tribuatur Jehovae seu Domino ira in Verbo, est quia communissimum verum est quod omnia a Deo veniant, ita tam mala quam bona, ¹ at communissimum hoc verum quod erit infantibus, pueris, simplicibus, postmodum illustrabitur, nempe quod mala sint ab homine sed quod appareant sicut a Deo, et quod ita dictum sit ob causam ut discant timere Deum ne a malis quae ipsi faciunt pereant, et postmodum possint amare Ipsum, nam timor praecedet amorem ut in amore sit sanctus timor; cum enim timor insinuatur amori, fit ille sanctus a sancto amoris, et tunc non est timor pro Domino quod irascetur et puniet, sed ne contra Ipsum Bonum faciant, quia hoc cruciabit conscientiam.

[3] Praeterea Israelitae et Judaei adigebantur ad observanda statuta et praecepta in externa forma per punitiones, et inde credebant quod Jehovah irasceretur et puniret, cum tamen essent ipsi qui per idololatrias sibi talia inducebant, ² et [se] separabant a caelo, unde punitiones, ut quoque dicitur apud Esaiam,

Iniquitates vestrae sunt dividentes inter vos et Deum vestrum; et peccata vestra abscondunt facies a vobis, 59:2: et quia Israelitae et Judaei modo in externis erant absque interno, ideo tenebantur in opinione quod Jehovah ³ irasceretur et puniret; ⁴ nam qui in externis sunt absque interno, ex timore omnia ⁵ faciunt, et ex amore nihil.

[4] Ex his nunc constare potest quid per ‘iram’ et ‘excandescentiam Jehovae’ in Verbo intelligitur, quod nempe punitiones, ut apud Esaiam,

Ecce nomen Jehovae venit e longinquo, ardens ira Ipsius, et gravitas oneris; labia Ipsius plena sunt indignatione, et lingua Ipsius sicut ignis ardens, 30:27;

‘ira’ pro redargutione, et admonitione ne ⁶ per mala pereant:

apud eundem,

In inundatione irae abscondi facies Meas momento a te, 54:8;

‘inundatio irae’ pro tentatione, in qua mala angunt et cruciant:

apud Jeremiam,

Pugnabo Ego Ipse ⁷ vobiscum, per manum extensam, et per brachium forte, et in ira, et in furore, et in indignatione magna: ne exeat sicut ignis furor Meus, ardeatque ut non exstinguens, propter malitiam operum vestrorum, 21:5, 12;

apud eundem,

Ad implendum eas cadaveribus hominum quos percussi in ira Mea et in excandescentia Mea 33:5:

apud Zephaniam, Effundam super eos indignationem Meam, omnem excandescentiam irae Meae, ⁸ quia in igne zeli Mei comedetur tota terra, 3:8:

apud Davidem,

Misit in illos excandescentiam irae Suae, indignationem, et furorem, et angustiam, et immissionem angelorum malorum, Ps. 78:49;

[5] praeter multis aliis in locis, in quibus, ut in his, per ‘iram’, ‘excandescentiam’, ‘furorem’, ‘ignem’, intelliguntur punitiones et damnationes, in quas ⁹ se homo ¹⁰ conjicit cum in mala, nam ex ordine Divino bona secum habent remunerationes, inde est quod mala secum habeant punitiones, adeo ut sint conjuncta; punitio et damnatio etiam ¹¹ intelliguntur per diem irae Jehovae, Esai. 13:9, 13; Threni 2:1; Zeph. 2:3; Apoc. 6:17, 11:18;

tum per vinum irae Dei, perque calicem irae Dei, Jer. 25:15, 28; Apoc. 14:10, 16:19; ¹² ut et per torcular irae et furoris Dei, Apoc. 14:19, 19:15.

[6] Quod punitio et damnatio per iram ¹³ significentur, patet quoque apud Matthaeum, Progenies viperarum, quis demonstravit vobis fugituros a futura ira? 3:7:

¹⁴ apud Johannem, Qui non credit Filio non videbit vitam, sed ira Dei manet super illo, 3:36:

¹⁴ apud Lucam, In ultimo tempore erit angustia magna super terra, et ira in populo hoc, 21:23;

ex his locis patet quod per ‘iram Jehovae’ significentur punitiones et damnationes; quod per ‘iram’ intelligatur clementia et misericordia, est inde quia omnes punitiones malorum existunt ex misericordia Domini erga bonos, ne hi a malis laedantur; sed Dominus non irrogat illis punitiones, sed illi sibi ipsis, nam mala ac poenae in altera vita conjuncta sunt; mali imprimis sibi irrogant punitiones cum Dominus misericordiam facit bonis, nam tunc illis mala accrescunt, et inde poenae; inde est quod pro ‘ira Jehovae’, per quam significantur punitiones malorum, ab angelis intelligatur misericordia.

[7] Ex his constare potest quale est Verbum in sensu litterae, tum quale est verum Divinum in suo communissimo, quod nempe sit secundum apparentias; ex causa quia homo talis est ut quod videt, et ex sensuali suo capit, credat, et quod non videt, nec ex sensuali suo capit, non credat, ita non recipiat; inde est quod Verbum in sensu litterae sit secundum illa quae apparent, sed usque in interiore suo sinu recondita habeat genuina vera, et in intimo sinu Ipsum verum Divinum quod procedit immediate a Domino, ita quoque Divinum Bonum, hoc est, Ipsum Dominum.

Footnotes: