1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9086. ¹ ‘Et ceciderit illuc bos vel asinus’: quod significet quod pervertit bonum aut verum in naturali, constat ex significatione ‘cadere’ quod sit pervertere, de qua sequitur, ex significatione ‘bovis’ quod sit affectio mali in naturali, ita malum ibi, de qua supra n. 9065, et ex significatione ‘asini’ quod sit verum in naturali, de qua n. 2781, 5492, 5741, 7024, 8078. Quod ‘cadere in foveam’ cum dicitur de bono et vero in naturali, quae significantur per ‘bovem et asinum’, sit pervertere, patet ex illis quae in versu sequente ² continentur, ibi enim agitur de emendatione per verum, quod fieri potest cum bonis et veris perversis, non autem cum illis exstinctis; nam cum bonum aut verum pervertitur usque manet, sed perverse explicatum ³ ; ‘cadere’ etiam est labi per errorem.

[2] Quia hoc significatum est per ‘cadere in foveam’, ideo dictum est a Domino, Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati? Luc. 14:5;

hoc dictum est a Domino cum hydropicum in die sabbati sanavit; dies sabbati erat sanctissimus in illa Ecclesia quia significabat conjugium caeleste, quod est conjunctio boni et veri ex Domino, n. 8495, 8510; inde sanationes a Domino fiebant in die sabbati, nam sanatio involvebat sanationem vitae spiritualis, et morbus hydropicus veri et boni perversionem, ita sanatio veri perversi ⁴ emendationem et restitutionem; nam omnia miracula Domini involvebant et significabant status Ecclesiae, n. ⁵ 8364, quemadmodum in genere omnia miracula Divina, n. 7337; inde nunc est quod a Domino dictum, ‘Cujus vestrum asinus aut bos in puteum cadit, quem non statim extrahitis in die sabbati?’ per quae in sensu spirituali id quod dictum est ⁶ significabatur; nam quicquid Dominus locutus est, ex Divino locutus est, et cum ex Divino, singulis sensus internus inest, n. 9049, 9063 fin. ; per ‘puteum’ ibi simile significatur quod per foveam, nempe falsum, n. 1688. Et quia ‘fovea’ est falsum, ideo quoque' Dominus cum de falsis Ecclesiae locutus est, dixit, Quando caecus caecum ducit, ambo in foveam cadunt, Matth. 15:14;

‘caecus’ est qui in erroneis, ‘cadere in foveam’ est pervertere verum ⁷ ; haec comparative dicta sunt, sed omnes comparationes in Verbo ex significativis sumptae ⁸ sunt, n. ⁹ 3579, 8989.

[3] Qui credunt quod sanctum Divinum quod in Verbo, non altius reconditum lateat quam in sensu qui apparet in littera, is in his et in reliquis Verbi non aliunde videt sanctum quam ex fide quod omnia quae ibi Divinitus inspirata sint ¹⁰ ; et quod ¹¹ inexplicabilia ibi sint arcana soli Deo ¹² nota, at qui in hac fide non sunt Verbum contemnunt, solum ob stilum ad apparentiam magis humilem, quam est stilus qui ad genium mundi applicatus est, qualis est apud plures scriptores antiquos et hodiernos; at ¹³ sciant quod sanctum Divinum lateat in omnibus et singulis Verbi, sed consistat in eo quod omnia et singula agant ¹⁴ de Domino, de ¹⁵ Ipsius regno et ¹⁶ Ecclesia; haec sanctissima sunt, quia sunt Divina a Domino, in quibus sic est vita aeterna secundum Domini verba apud Johannem, Verba quae Ego loquor vobis, spiritus sunt et vita sunt, Joh. 6:63 ¹⁷ ; sed sanctissima illa Divina patent coram angelis in caelo, quia hi non capiunt Verbum naturaliter secundum sensum litteralem sed spiritualiter secundum sensum internum; secundum hunc sensum etiam homines caperent Verbum si angelicam vitam viverent, nempe vitam fidei et amoris; quae in sensu interno Verbi continentur nec aliud sunt quam quae genuina doctrina Ecclesiae docet; genuina doctrina Ecclesiae docet Dominum, fidem in Ipsum, amorem in Ipsum, et amorem boni quod ab Ipso; hic amor est charitas erga proximum, n. 6709, 6710, 8123; qui hanc vitam vivunt illustrantur a Domino et vident sancta Verbi, et nullatenus alii; videatur Praefatio ad Gen. xviii.

Footnotes:

5798. ‘Et ¹ non accendatur ira tua in servum tuum’: quod significet ne avertat se, constat a significatione ‘irae’ quod sit aversio, de qua n. 5034, qui enim irascitur, is se avertit, nam non cogitat sicut alter sed in illo statu contra illum; quod ‘ira’ sit aversio, patet ² a pluribus locis in Verbo, imprimis ab illis ubi tribuitur Jehovae seu Domino ira et excandescentia, per quam significatur aversio; non quod Jehovah seu Dominus se usquam avertat sed quod homo, et cum ³ homo se avertit, apparet ei sicut Dominus, nam non auditur; secundum apparentiam ⁴ ita loquitur Verbum. Et quia ‘ira’ est aversio, est etiam oppugnantia contra bonum et verum a parte illorum qui se averterunt; a parte autem illorum qui se non averterunt, non est oppugnantia sed repugnantia quia aversatio mali et falsi: quod ‘ira’ sit oppugnantia, n. 3614 ostensum est;

[2] quod etiam sit aversio, ⁵ et quoque poena cum oppugnant bonum et verum, patet ab his locis:

apud Esaiam,

Vae statuentibus statuta iniquitatis, ... infra vinctum et infra occisos cadent; in omni tamen hoc non revertetur ira Ipsius.... Vae Asshuri, virga irae meae, ... contra gentem hypocriticam mittam illum, et contra populum excandescentiae mandabo illum; ... ille non rectum cogitat, et cor ejus non rectum meditatur, x [1, ] 4-7; ‘ira et excandescentia’ pro aversione et oppugnantia a parte hominis, punitio tunc et non auditio apparet sicut ira; et quia a parte hominis, dicitur ‘vae statuentibus statuta iniquitatis; ille non rectum cogitat, et cor ejus non rectum meditatur’:

[3] apud eundem,

Jehovah cum vasis irae Suae ad perdendum omnem terram; ... ecce ⁶ dies Jehovae venit crudelis, indignatione, excandescentia et ira, ad ponendum terram in vastitatem, ut peccatores ejus perdat ex ea.... Commovebo caelum, et commovebitur terra e loco suo, in indignatione Jehovae Zebaoth, et in die excandescentiae irae ⁷ Ipsius, 13:5, 9, 13; ‘caelum et terra’ ibi pro Ecclesia quae quia averterat se a vero et bono, describitur vastatio et exitium ejus per ‘indignationem, iram et excandescentiam Jehovae’, cum tamen est prorsus contrarium, nempe quod homo qui in malo, indignetur, irascatur, et excandescat, tum opponat se contra bonum et verum, poena quae ex malo ⁸ , tribuitur Jehovae propter apparentiam; alibi ⁹ passim in Verbo ultimum tempus Ecclesiae ¹⁰ et ejus exitium vocatur ‘dies irae Jehovae’:

[4] apud eundem,

Fregit Jehovah baculum impiorum, virgam dominantium, percuties populos ¹¹ in furore, plaga non curabili, dominans cum ira gentibus, 14:5, 6;

similiter ¹² hic, se habet hoc sicut facinorosus qui ex lege punitur, quod tribuat regi seu judici, non sibi, malum poenae:

apud eundem,

Jacob et Israel, quia non voluerunt in viis Jehovae ambulare, nec audiverunt legem Ipsius, effudit super illum ¹³ excandescentiam irae, et violentiam belli, 42:24, 25:

apud Jeremiam,

Pugnabo Ego contra vos in manu extensa, et brachio forti, et in ira, et in excandescentia, et in fervore magno.... Ne exeat sicut ignis furor Meus, et ardeat et non exstinguatur, propter malitiam operum vestrorum, 21:5, 12;

[5] hic ‘furor, ira, fervor magnus’ non aliud sunt quam mala poenae propter aversionem et oppugnantiam contra bonum et verum. Ex lege Divina omne malum secum habet poenam, et quod mirum, in altera vita malum et poena cohaerent; ut primum enim infernalis spiritus malum supra solitum facit, adsunt spiritus punitores et puniunt, et hoc absque advertentia ¹⁴ ; quod sit malum poenae propter aversionem, patet, nam dicitur propter malitiam operum vestrorum: apud Davidem,

Misit in eos excandescentiam irae Suae, indignationem, et furorem, et angustiam, et immissionem angelorum malorum. Direxit viam irae Suae, non prohibebat a morte animam eorum, Ps. 78:49, 50 ¹⁵ ; videantur etiam Esai. 30:27, 30, 34:2, ¹⁶ 47:3, 6, 54:8, 57:17, 63:6, 66:15, Jer. 4:8, 7:20, 15:14, 33:5, Ezech. 5:13, 17, Deut. 9:11-19 ¹⁷ , Deut. cc29:19, 20, 22, 23, [KJV 20-24], Apoc. 14:9, 10, 15:7;

[6] ‘ ¹⁸ excandescentia, ira, indignatio, furor’ etiam ¹⁹ his in locis pro aversione, oppugnantia et inde poena; quod poena aversionis et oppugnantiae tribuatur Jehovae seu Domino, et dicatur ira, excandescentia et furor apud Ipsum, est quia gens ex Jacobo tenenda erat in repraesentativis Ecclesiae solum externis, in quibus teneri non potuit nisi ²⁰ per timorem et terrorem pro Jehovah, et ²¹ nisi credidisset quod ex ira et excandescentia ²² illis malum faceret; qui in externis sunt absque interno, nusquam aliter ad externa facienda possunt adduci, nihil enim interius est quod obligat; etiam simplices intra Ecclesiam ²³ nec aliter ex apparentia capiunt quam quod Deus irascatur cum ²⁴ aliquis malum facit. At usque quisque videre potest qui reflectit, quod nihil irae, minus furoris sit apud Jehovam seu Dominum; est enim ipsa misericordia, et est ipsum bonum, et infinite supra velle alicui malum; homo qui in charitate erga proximum ²⁵ est, nec is alicui malum facit; omnes angeli in caelo sunt tales, quid non Ipse Dominus.

[7] Sed ita se res in altera vita habet: cum Dominus redigit in ordinem caelum et societates ibi, quod fit continue ob novos advenas, et dat illis beatum et felix, cum hoc influit in societates quae in opposito sunt (in altera enim vita omnes societates caeli habent sibi oppositas societates in inferno, inde aequilibrium), et ²⁶ hae sentiunt mutationem ex praesentia caeli, tunc irascuntur et excandescunt, et erumpunt in malum et simul tunc incurrunt in malum poenae; praeterea ²⁷ etiam cum mali spiritus aut genii approximant ad lucem caeli, incipiunt angi et cruciari, n. 4225, 4226; hoc tribuunt caelo, consequenter Domino, cum tamen illi ipsi sunt qui sibi inducunt cruciatum, malum enim ²⁸ torquetur cum accedit ad bonum; inde constare potest quod a Domino non nisi quam bonum et quod omne malum sit ab ipsis illis, qui se avertunt, in opposito sunt, atque oppugnant. Ex hoc arcano patet quomodo se res habet.

Footnotes: