1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

8915. ‘Et vocem buccinae’: quod significet eadem per caelum, nempe Divina Vera ex bono, constat ex significatione ‘vocis buccinae’ quod sit status caeli angelici quod circum Divinum, et quod sit verum Divinum inde, de qua n. 8815, 8823; ex quibus constare potest quid significatur per Domini verba, ubi de consummatione saeculi seu de ultimo tempore Ecclesiae praedicit, quod tunc Dominus missurus sit angelos cum tubae voce magna, qui congregabunt electos Ipsius a quattuor ventis, Matth. 24:31;

qui non scit quod omnia verba Domini etiam intus in se recondant caelestia et Divina, hoc est, quod sensus internus illis insit, credent quod cum ultimum judicium instat, apparituri sint angeli et annuntiaturi illud, et quoque congregaturi electos cum voce tubae; sed quod per ‘vocem tubae’ seu ‘buccinae’ ibi non intelligatur vox tubae seu buccinae sed verum Divinum per caelum in forma interna et ejus evangelizatio, videatur n. 4060 fin. , tum 8815 et 8823.

3540. ‘Et pelles haedorum caprarum indui fecit’: quod significet externa vera boni domestici, constat a significatione ‘pellium’ quod sint externa, de qua sequitur; et ex significatione ‘haedorum caprarum’, quia ex grege qui domi, quod sint vera boni domestici, de qua n. 3518, 3519; ibi etiam patet quid bonum domesticum, et quid vera inde; unumquodvis bonum sua vera habet, et ¹ unaquaevis vera suum bonum, ² quae sibi conjuncta erunt, ut ³ sit aliquid. quod ‘pelles’ significent externa, est quia pelles extima sunt animalis, in quas interiora ejus terminantur, similiter ac cutis seu cuticulae apud hominem; hoc ducit suum significativum a repraesentativo in altera vita; sunt ⁴ ibi qui ad provinciam cutis referuntur, de quibus, cum de Maximo Homine, ex Divina Domini Misericordia, ad finem capitum sequentium; et sunt illi qui solum in externo bono et ejus veris sunt; inde cutis et quoque ‘pellis’ ⁵ significat externa; quod etiam patet a Verbo, ut apud ⁶ Jeremiam,

Propter multitudinem iniquitatis tuae revelatae sunt fimbriae tuae, violati sunt calcanei tui. Num convertet Aethiops pellem suam, et pardus maculas suas? etiam vos potestis bonum facere, docti malum facere, 13:22, 23;

ibi ‘fimbriae’ sunt externa vera, ‘calcanei’ extima bona; quod ‘calcaneum et calcei’ sint infima naturalia, videatur n. 259, x1748; et quia vera et bona illa ex malo sunt, ut dicitur, comparantur ‘Aethiopi’ seu nigro et ejus ‘pelli’, tum ‘pardo et ejus maculis’:

[2] apud Mosen,

Si oppignerando oppigneraveris vestem socii tui, antequam occidit sol restitues illam ei, quia haec operimentum ejus sola, haec vestis ejus pro pelle in qua cubabit, Exod. 22:25, 26; sicut omnes leges, etiam civiles et forenses, quae in Verbo, correspondentiam habent cum legibus boni et veri quae in caelo, et inde latae sunt, ita quoque haec, nam alioquin prorsus lateret, cur ‘oppigneratam vestem, antequam sol occidit, ⁷ restituerent’, et cur dicitur quod ‘vestis ejus pro pelle in qua cubabit’; correspondentia patet a sensu interno, quae est quod non defraudandi sint socii veris externis, quae sunt doctrinalia secundum quae vivunt, et ritualia; quod ‘vestis’ talia vera sint, videatur n. 297, 1073, 2576; ‘sol’ autem est bonum amoris seu vitae quod inde, n. 1529, 1530, 2441, 2495; ne hoc pereat, significatur per quod ‘antequam sol occidit restitueret’; et quia illa sunt externa interiorum, seu terminationes horum, dicitur quod ‘vestis pro pelle in qua cubabit’.

[3] Quia pelles significabant externa, mandatum est, Quod tegumentum tentorii essent pelles arietum ruforum, et superius pelles melium, Exod. 26:14; ‘tentorium’ enim erat repraesentativum trium caelorum, ita caelestium et spiritualium quae sunt regni Domini; ‘aulaea’ quae circum, repraesentabant naturalia, quae sunt externa, n. 3478, quae sunt ‘pelles arietum et pelles melium’; et quia externa sunt quae integunt interna, seu naturalia quae spiritualia et caelestia, sicut corpus suam animam, ideo mandatum erat illud; pariter, Quod Aharon et filii ejus, cum proficiscerentur castra velo tegumenti obtegerent arcam testimonii, et darent super illud operimentum pellem melis; ... et super mensam et quae super illa, expanderent pannum coccinei dibaphi, et ⁸ operirent illud operimento, pelle melis; ... pariter darent candelabrum et omnia vasa ejus sub operimento ex pelle melis; ... tum omnia vasa ministerii... darent sub pannum hyacinthini, et operirent illa operimento, pelle melis, Num. 4:5, 6, 8, 10-12; quisque qui sancte de Verbo cogitat, scire potest quod ⁹ Divina per omnia illa repraesentata sint, et sicut per arcam, per mensam, per candelabrum, et vasa ministerii, etiam per indumenta ex coccineo dibapho et hyacinthino, tum per operimento ex pelle melium, et quod per haec repraesentata sint Divina quae in externis.

[4] Quia ‘prophetae’ repraesentabant docentes, et inde doctrinam boni et veri ex Verbo, n. 2534, et ‘Elias’ ipsum Verbum, n. 2762, similiter ‘Johannes’, qui ideo dicitur Elias qui venturus, Matth. 17:10-13;

idcirco ut repraesentarent Verbum quale est in externa forma, hoc est, in littera, Elias cingulo pellis cinctus ¹⁰ ad lumbos suos fuit, 2

Reg. 1:8;

Et Johannes habebat indumentum ex pilis cameli, et cingulum pellis circa lumbum suum, Matth. 3:4.

Quia ‘pellis et cutis’ significabat externa, quae sunt naturalia respective ad spiritualia et caelestia, et in Antiqua Ecclesia sollemne fuit per significativa loqui et scribere, ideo etiam apud Hiobum, qui Antiquae Ecclesiae liber est, pellis et cutis idem significat, ut ab aliquibus locis apud illum constare potest, et quoque ab hoc, Novi Redemptorem meum, vivit, et postremum super pulverem surget, et post cute mea circumdabuntur haec, et ex carne mea videbo Deum, 19:25, 26;

‘cute circumdari’ pro naturali, quale secum homo post mortem habet; de quo n. 3539; ‘ex carne videre Deum’ est ex proprio vivificato; quod id sit ‘caro’, videatur n. 148, 149, 780; quod Liber Hiobi sit Antiquae Ecclesiae liber, patet, ut dictum, a stilo ibi repraesentativo et significativo, sed non est ex illis libris qui vocantur Lex et Prophetae, ex causa quia non habet sensum internum qui solum de Domino et Ipsius regno agit; hoc enim unicum est quod facit Librum genuini Verbi.

Footnotes: