1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

6972. ‘Et credent voci signi posterioris’: quod significet quod fidem haberent praenuntiato ex Verbo, quod fierent veri profanatores, constat ex significatione ‘credere’ quod sit fidem habere, de qua mox supra n. 6970; ex significatione ‘vocis’ quod sit annuntiatum ¹ , de qua ² n. 6971, ita quoque praenuntiatum; et ex significatione ‘leprae’, quae hic est ‘signum posterius’, quod sit profanatio veri, de qua supra n. 6963; quid profanatio, videatur n. ³ 6959, et ⁴ in locis ibi ⁵ citatis.

Footnotes:

2329. ‘Dixit, Ecce quaeso Domini mei’: quod significet interiorem agnitionem et confessionem Divini Humani et Sancti procedentis Domini, constat ex agnitione et humiliatione, de qua mox prius; hic confessio immediate sequitur, nam confessio est quod dicat, ‘ecce quaeso Domini mei’: confessio interior est cordis, et existit in humiliatione et simul in affectione boni; confessio autem exterior est oris et existere potest in ficta humiliatione, et in ficta affectione boni, quae est nulla, ut apud eos qui confitentur Dominum sui honoris seu potius sui cultus, ac sui lucri causa; ii quod confitentur ore, negant corde. '

[2] Quod dicatur in plurali, Domini mei ¹ , est ex eadem causa ex qua in ² praecedente capite dicuntur tres viri, quia sicut ibi ‘tres’ significant Ipsum Divinum, Humanum Divinum et Sanctum procedens, ita hic ‘duo’ significant Divinum Humanum et Sanctum procedens Domini, ut supra dictum est; illa quod unum sint, unicuique intra Ecclesiam notum est; et quia unum sunt, etiam in sequentibus nominantur in singulari, ut vers. 17 ‘Fuit, cum educerent ii illos, et dixit, Eripe te super anima tua’: vers. 19 ‘Ecce quaeso invenit servus tuus gratiam in oculis tuis, et magnam fecisti misericordiam tuam, quam fecisti mecum’: vers. 21 ‘Et dixit ad eum, Ecce acceptavi faciem tuam etiam quoad verbum hoc, quod non evertam urbem’: vers. 22 ‘Quia non possum facere quicquam, usque venire te illuc’.

[3] Quod Divinum Ipsum, Divinum Humanum et Sanctum procedens sit Jehovah, constat ex capite praecedente, ubi tres viri passim dicuntur Jehovah, nempe ibi vers. 13 ‘Dixit Jehovah ad Abrahamum’: vers. 14 ‘Num mirabile erit pro Jehovah quicquam’: vers. 22 ‘Abraham adhuc stans coram Jehovah’: vers. 33 ‘ivit Jehovah, quando absolvit loqui ad Abrahamum’. Consequenter est Divinum Humanum et Sanctum procedens Jehovah, ut quoque nominatur in hoc capite, vers. 24 ‘Et Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem a cum Jehovah e caelo’, de quorum sensu interno videbitur in sequentibus; quod Dominus sit Ipse Jehovah Qui toties nominatur ³ in Historicis et Propheticis Veteris Testamenti, videatur n. 1736.

[4] Qui vere homines Ecclesiae sunt, hoc est, qui in amore in Dominum e in charitate erga proximum sunt, Trinum norunt et agnoscant, se usque coram Domino se humiliant, et Ipsum solum adorant, ex causa quia sciunt quod nullus accessus sit ad Ipsum Divinum quod Pater dicitur, quam per Filium, et quod omne Sanctum quod Spiritus Sancti est, ab Ipso procedat; in qua idea cum sunt, non alium adorant quam per quem et a quo omnia, ita Unum, nec diffundunt ideas in tres ut multi alii intra Ecclesiam solent;

[5] quod constare potest a pluribus in altera vita, etiam ab eruditis, qui prae aliis fidei arcana se possedisse in vita corporis putarunt; ii in altera vita explorati, quam ideam habuerint de Deo uno, num tres Increati, num tres Infiniti, num tres Aeterni, num tres Omnipotentes, et num tres Domini, et apperceptum manifeste quod ideam trium habuerint, nam idearum datur ibi communicatio; cum tamen ex fide symbolica, ubi apertis verbis dicitur, sit quod non tres Increati, non tres Infiniti, non tres Aeterni, non tres Omnipotentes, non tres Domini, sed Unus, sicut etiam est; ita fassi, quod ore quidem dixerint, Unum esse Deum, sed usque cogitaverint, et quidam crediderint tres, quos separare idea, non conjungere, possent;

[6] causa inde est quia arcana quaecumque, immo arcanissima, secum habent ideam, nam absque idea nihil cogitari potest, ne quidem aliquid memoria teneri: inde in altera vita, sicut in clara die patet qualem unusquisque sibi cogitationem, et inde fidem, de Uno Deo formavit. Immo Judaei in altera vita, cum audiunt Dominum esse Jehovam, et non esse nisi Unum Deum, nihil possunt dicere; at cum percipiunt Christianorum ideas partitas esse in tres, dicunt se colere Unum Deum, sed illos tres; ac eo magis cum tres in idea separatos non possint alii conjungere quam qui in fide charitatis sunt, nam horum mentem Dominus applicat Sibi.

Footnotes: