1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

6343. ‘Tu robur meum’: quod significet quod per illam potentia bono, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ qui hic est ‘tu’, quod sit fides intellectu, de qua mox supra n. 6342; et ex significatione ‘roboris’ quod sit potentia quae bono ¹ ; quod potentiam attinet, nempe potentiam cogitandi et volendi, ² percipiendi, bonum faciendi, credendi, dissipandi falsa et mala, illa omnis est ex bono per verum, bonum est principale et verum est modo instrumentale, n. ³ 3563, 4931, 5623. Quod significetur potentia quae bono, est quia ‘robur’ illam potentiam significat, at ‘vires’ potentiam veri; inde est quod per ‘principium virium mearum’, ut mox sequitur, significetur prima potentia vero; vox enim per quam exprimuntur ‘vires’ in lingua originali, in Verbo praedicatur de vero, at vox per quam exprimitur ‘robur’ praedicatur de bono.

[2] Quod Verbum sit sanctum, ac sanctissimum in interioribus suis, patet manifeste ex eo quod in singulis Verbi sit conjugium caeleste, nempe conjugium boni et veri, ita caelum; et quod in intimo sensu in singulis sit conjugium Divini Humani Domini cum regno Ipsius et Ecclesia, immo in supremo sensu quod sit unio Ipsius Divini ac Divini Humani in Domino, haec sanctissima insunt singulis Verbi, manifestum indicium quod Verbum ex Divino descenderit; quod ita sit, constare potest ex eo quod ubi dicitur de bono etiam dicatur de vero, et ubi dicitur de interno etiam dicatur de externo; sunt etiam voces quae constanter significant bonum, et voces quae constanter verum, et voces quae utrumque tam bonum quam verum; et si non significant usque praedicantur de illis aut involvunt illa, ex praedicatione et significatione 'istarum vocum patet quod in singulis, ut dictum est, sit conjugium boni et veri, hoc est, conjugium caeleste, inque intimo et supremo sensu conjugium Divinum quod in Domino, ita Ipse Dominus;

[3] hoc ubivis apparet, sed non evidenter quam in illis locis ubi repetitiones sunt ejusdem rei mutatis solum vocibus; sicut in hoc capite ubi de Reubene, Tu robur meum, et principium virium mearum: tum, excellens eminentia et excellens valore; ibi ‘robur’ se refert ad bonum et ‘vires’ ad verum; ac ibi ‘excellens eminentia’ se refert ad verum et ‘excellens valore’ ad bonum: pariter in sequente versu de Reubene, Ascendisti cubilia patris tui, tum profanasti, stratum meum ascendit: similiter in sequentibus de Shimeone et Levi, Maledicta ira eorum quia vehemens, et excandescentia eorum quia dura, dividam eos in Jacobo, et dispergam eos in Israele, vers. 7; ubi ‘ira’ significat aversionem a bono et ‘excandescentia’ aversionem a vero; et ‘Jacob’ est externum Ecclesiae, ac ‘Israel’ est internum ejus: tum de Jehudah, Celebrabunt te fratres tui, ... incurvabunt se tibi filii patris tui, vers. 8: porro, Alligat ad vitem asellum suum, et ad vitem praestantem filium asinae suae. Lavit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum, vers. 11: de Zebulone, Ad portum marium habitabit, et is ad portum navium, vers. 13: de Dane, Erit serpens super via, serpens jaculus super semita, vers. 17

[4] Similia in Psalmiis et apud Prophetas frequenter occurrunt; ut apud Esaiam,

Babel non habitabitur in aeternum, non incoletur usque in generationem et generationem.... Propinquum est tempus ejus, et veniet, et dies ejus non extrahentur, 13:20, 22:

apud eundem,

Quaerite desuper in libro Jehovae, et legite; Ullum de illis non deerit, unum alterum non desiderabunt; nam ore Ipse praecepit, et spiritus Ipsius Ipse collegit illa. Idemque jecit illis sortem, et manus distribuit illis per normam: usque in aeternum possidebunt illam, in generationem et generationem habitabunt in illa, 34:16, 17;

ita in mille aliis locis; qui non scit quod voces in Verbo significativae spiritualium et caelestium sint, et quod quaedam dicantur de bono, quaedam autem de vero, non aliter credere potest quam quod talia sint repetitiones solum dictae ut impleant, ac ita in se inanes; inde est quod qui sinistre de Verbo cogitant, talia etiam referant inter argumenta contemptus; cum tamen ipsissima Divina inibi recondita sunt, ⁴ nempe conjugium caeleste, quod est ipsum caelum, et Conjugium Divinum, quod est Ipse Dominus; est hic ille sensus gloria in qua est Dominus, et sensus ⁵ litteralis est nubes in qua illa gloria, Matth, 24:30, Luc. 21:27;

videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 5922.

Footnotes:

8989. ‘Et adducet illum ¹ ad januam vel ad postem’: quod significet statum [communicationis] veri confirmati et implantati cum bono spirituali, constat ex significatione ‘januae’ quod sit introductio veri ad bonum, de qua n. 2356, 2385, hic veri confirmati et implantati, quod per servum Hebraeum ² post servitium sex annorum' significatur, n. 8976, 8984; et quia ‘janua’ est introductio, est quoque communicatio, nam per januam communicatur unum conclave cum altero; et ex significatione ‘postis’ quod sit conjunctio veri istius cum bono, nam postis ³ est inter duo conclavia et conjungit illa; quod ‘postis’ sit verum naturalis, videatur n. 7847. Quis non videre potest quod rituale hoc ⁴ de servis manentibus arcanum in se contineat, et quidem arcanum Divinum? a Jehovah enim e monte Sinai dictatum et mandatum est; qui non credunt aliquid sanctius ac Divinius in Verbo esse quam quod apparet in littera, miraturi sunt quod haec et plura quae in hoc capite et in sequentibus continentur dictata sint viva voce a Jehovah; apparent enim in littera velut talia quae in legibus gentium sunt, sicut hoc de servis quod qui eorum non exire e servitio vult adduceretur ad januam seu ad postem et ⁵ a domino ejus perforaretur auris ejus subula; hoc in sensu litterae Divinum non sapit, sed usque ⁶ est maxime Divinum; verum hoc non patet nisi per sensum internum; sensus internus est quod qui in solis veris sunt et non in bono correspondente, at usque in jucundo recordationis bonorum spiritualium, n. 8986, 8987, aliquam communicationem et conjunctionem habeant cum bono spirituali;

[2] ⁷ hoc repraesentatum est per quod servi auris ad januam vel ad postem perforaretur a domino suo, janua enim est communicatio, postis est conjunctio, auris est oboedientia, et perforare eam subula est repraesentativum ⁸ status in quo ⁹ mansurus; ita percipiunt haec angeli qui apud hominem qui legit hoc verbum; angeli enim non cogitant de janua, nec de poste, nec de aure et de ejus perforatione, et ne quidem de servo, sed ¹⁰ loco eorum de dicta communicatione ac conjunctione; sunt enim angeli in intelligentia talium, quia sunt in luce; et non obveniunt illis nisi quam spiritualia et caelestia, non autem naturalia et mundana qualia sunt in sensu litterae Verbi, nam sensus litterae Verbi est naturalis et mundanus, ¹¹ sensus autem internus ejus est spiritualis et caelestis; ille est pro hominibus, hic pro angelis, inde per Verbum est communicatio et conjunctio caeli cum homine;

[3] ut arcana quae in hoc processu cum servis manentibus apud dominum suum ulterius pateant, dicendum est unde est quod janua et postis significent communicationem et conjunctionem; sunt angelis et spiritibus habitacula, quae ¹² apparent prorsus sicut ea quae in mundo, n. 1116, 1626-1628, 1631, 4622; et quod arcanum -est, omnia et singula quae in habitaculis eorum apparent sunt significativa spiritualium; profluunt etiam ex spiritualibus quae in caelo, et quae inde in mentibus eorum; communicationes veri cum bono sistuntur ibi per januas, et conjunctiones per postes, et ¹³ alia per ipsa conclavia, per atria, per fenestras, et per varia decoramenta; quod ita sit, homo hodie, praecipue qui mere naturalis est, non potest credere quia non patent coram sensibus eorum corporis, sed usque quod talia visa sint prophetis, cum ¹⁴ interiora eorum aperta sunt in caelum, constat ex Verbo; mihi quoque millies appercepta et visa sunt; audivi etiam pluries eos dicentes quod januae conclavium eorum apertae sint cum communicabantur cogitationes eorum mecum, et quod clausae cum non communicabantur;

[4] inde est quod ‘januae’ in Verbo nominentur ubi agitur de communicatione, ut apud Esaiam,

Abi, popule mi, intra in cubicula tua, et claude januam tuam post te; occulta te sicut parum momenti, usque dum transeat ira, 26:20;

‘claudere januam post se, usque dum transeat ira’ pro non communicatione cum malis, quae sunt ‘ira’, n. 3614, 5034, 5798, 6358, 6359, 6997, 8284, 8483:

apud Malachiam, Num recipiet a vobis facies? dixit Jehovah Zebaoth, Quis etiam inter vos claudat potius januas? nec lucem accendatis super altari Meo frustra, i [8, ] 9, 10; ‘claudere januas’ pro non communicare cum rebus sanctis ¹⁵ seu Divinis:

apud Sachariam, Aperi, Libane, januas tuas, ut comedat ignis cedros tuas, xi I; ‘aperire januas’ pro dare aditum seu communicationem:

[5] apud Davidem,

Praecepit aetheribus desuper, januas caelorum patefecit, Ps. 78:23;

‘patefacere januas caelorum’ pro communicationem dare cum veris et bonis quae a Domino in caelis:

apud eundem,

Elegi ad januam stare in domo Dei mei quam habitare in tentoriis impietatis, Ps. 84:11 [KJV 10];

‘ad januam stare’ pro communicare foris cum bono, quod est ‘domus Dei’, n. 3720:

apud eundem,

Attolite, portae, capita vestra, extollimini, ostia mundi, ut ingrediatur Rex gloriae, Ps. 24:7, 9;

‘extolli ostia mundi’ pro aperire et elevare corda ad Dominum, Qui est ‘Rex gloriae’, et sic dare communicationem, hoc est, ut influat cum bono charitatis et vero fidei; Dominus ‘Rex gloriae’ vocatur ex vero quod ex bono:

[6] apud Esaiam,

Dixit Jehovah uncto suo ¹⁶ Chorescho, cujus apprehendi dextram, ad subjiciendum coram eo gentes, ut lumbos regum solvam, ad aperiendum coram illo januas, et portae non claudantur, Ego ante te ibo, et tortuosa ¹⁷ rectificabo, et dabo tibi thesauros tenebrarum et occultas opes latebrarum, ut cognoscas quod Ego Jehovah, Qui vocaverim te nomine tuo, Deus Israelis, 45:1-3;

hic de Domino quoad Humanum, qui in sensu repraesentativo est ‘Choreschus’; ‘aperire coram illo januas’ ¹⁸ est dare aditum ad ipsum Divinum, inde est quod etiam quoad Humanum dicatur Deus, hic ‘Deus Israelis’:

[7] apud Johannem,

Ecce dedi coram te januam apertam quam nemo potest claudere, quia exiguam habes potentiam, et servasti verbum Meum, nec abnegasti nomen Meum, Apoc. 3:8;

‘dare januam apertam’ pro communicationem cum caelo:

apud eundem,

Post haec vidi, et ecce janua aperta in caelo; audivi, Ascende huc ut ostendam tibi quae oportet fieri posthac, Apoc. iv I;

‘janua’ manifeste ibi pro communicatione, quia agitur de revelatione quam accepturus e caelo; inde quoque patet quod communicatio repraesentetur ibi per januam ¹⁹ , ut supra dictum:

apud eundem,

Ecce constiti ad januam et pulso; si quis audiverit vocem Meam et aperuerit januam, ingrediar ad illum et cenabo cum illo, atque ille Mecum, Apoc. 3:20; ²⁰ hic etiam ‘janua’ manifeste pro aditu et communicatione cum caelo, ubi Dominus, ac ita cum Domino:

[8] similiter apud Matthaeum,

Venit sponsus, et virgines ingressae sunt ad nuptias, et janua clausa est; tandem venerunt reliquae virgines, dicentes, Domine, Domine, aperi nobis; Ille vero respondens dixit, Amen dico vobis, Non novi vos, 25:10-12;

quid haec in sensu interno significant, videatur n. 4635-4638, quod nempe ‘virgines’ sint qui intra Ecclesiam sunt, ‘habere oleum in lampadibus’ est bonum charitatis in veris fidei, et ‘non habere oleum in lampadibus’ est habere vera fidei et non in illis bonum charitatis; pro his ‘janua clausa’ dicitur quia non communicant cum caelo, ²¹ hoc est, per caelum cum Domino; communicatio cum caelo, et per caelum, fit per bonum charitatis et amoris, non autem per vera quae fidei vocantur, absque bono ²² in illis’; quapropter hi vocantur ‘virgines stultae’, illi autem ‘virgines prudentes’:

[9] apud Lucam,

Multi quaerent intrare, sed non poterunt; ex quo ²³ surrexerit paterfamilias et occluserit januam; tunc incipietis foris stare et pulsare januam, dicentes, Domine, Domine, aperi nobis; sed respondens dicet vobis, Non novi vos unde sitis; tunc incipietis dicere, Edimus coram Te et bibimus, et in plateis nostris docuisti; sed dicet vobis, Non novi vos unde sitis; discedite a Me, omnes operarii iniquitatis, 13:24, ] 25-27; hic quoque manifeste ‘janua’ pro aditu et communicatione, ut supra; quod illi quibus occlusa est janua, et qui pulsant illam et non intromittuntur, sint qui in veris fidei sunt ex Verbo et non in bono charitatis, significatur per ‘edere coram Domino ac bibere, et audire Dominum in plateis docentem’, et tamen non vivere vitam fidei; nam qui hanc

[10] non vivunt sunt ‘operarii iniquitatis’:

apud Johannem, Amen, amen, dico vobis, Qui non est ingrediens per januam in caulam ovium sed ascendit aliunde, is est fur et latro; qui vero ingrediens est per januam, pastor est ovium: Ego sum janua; per Me si quis introiverit, salvabitur, 10:1, 2, 9; ‘ingredi per januam’ est per verum quod fidei ad bonum charitatis et amoris, ita ad Dominum, nam Dominus est ipsum Bonum, ²⁴ etiam est Verum quod introducit, ita quoque janua, nam fides est ab Ipso.

[11]. Quod per ‘januam’ significetur communicatio, apparet sicut locutio metaphorica seu comparatio, sed in Verbo non sunt locutiones metaphoricae seu comparationes, sed sunt reales correspondentiae; etiam comparationes ibi fiunt per talia quae correspondent, ut constare potest ex illis quae ²⁵ de janua dicta sunt, quod nempe januae apud angelos et spiritus in caelo actualiter appareant, ²⁶ et earum aperitio ²⁷ et occlusio, secundum communicationes; ita quoque in reliquis.

Footnotes: