1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

5292. ‘In septem annis abundantiae annonae’: quod significet quae insinuata sunt illis temporibus cum multiplicata vera cum bonis, constat ex significatione ‘annorum’ quod sint status, et inde quoque tempora, de qua sequitur; et ex significatione ‘abundantiae annonae’ quod sit multiplicatio veri, seu multiplicatum verum, de qua supra n. 5276, 5278, 5280; hic itaque multiplicata vera cum bonis, quia vera non sunt aliquid nisi cum bonis, et vera non reconduntur in interiore homine, ¹ de qua re mox supra n. 5291, nisi quae conjuncta bonis. Quod ‘anni’ significent non solum status sed etiam tempora, est quia ‘anni’ in sensu interno significant integros status, hoc est, integras periodos a status principio ad finem; hae periodi non aliter exprimi possunt quam per tempora, nec aliter capi ab illis qui in tempore sunt quam sicut tempora; quod anni et dies sint et status et tempora, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2906.

Footnotes:

4570. ‘Quin immo Israel erit nomen tuum’: quod significet quale internum naturale seu quale spirituale illius quod Israel, et vocavit nomen illius ‘Israel’ quod significet internum Naturale, seu caeleste spirituale Naturalis, constat a significatione ‘nominis’ quod sit quale, de qua mox supra n. 4568; et ex significatione ‘Israelis’ quod sit Domini internum naturalis [et quoque caeleste spirituale Naturalis'; cur Jacob vocatus sit Israel, nemo scire potest nisi qui scit quid internum naturale et quid externum naturale, et porro quid caeleste spirituale naturalis; explicata quidem haec sunt prius quando Jacob ab angelo vocatus est Israel, sed quia talia sunt, de quibus pauca si ulla cognitio habetur, ideo quid sint, iterum explicandum:

[2] apud hominem sunt duo inter se distinctissima, nempe rationale et naturale; rationale constituit internum hominem, et naturale externum, sed naturale sicut rationale etiam habet suum externum et internum; externum naturalis est ex sensualibus corporis et ex illis quae e mundo per sensualia immediate influunt; per haec homo communicationem habet cum mundanis et corporeis; qui solum in hoc naturali sunt, vocantur sensuales homines, nam vix ultra cogitatione sua vadunt; internum autem naturalis constituitur ab illis quae inde analytice et analogice ¹ concluduntur, sed usque trahit et deducit sua a sensualibus; communicat sic naturale per sensualia cum mundanis et corporeis, et per analogica et analytica cum rationali, ita cum illis quae sunt mundi spiritualis; tale est naturale; datur quoque intermedium quod communicat cum utroque, nempe cum externo et cum interno, ita per externum cum illis quae in mundo naturali sunt, et per internum cum illis quae in mundo spirituali; hoc naturale est quod ² in specie Jacob repraesentat, et internum naturale quod Israel': cum rationali similiter se habet, quod nempe sit externum et internum, et quoque medium sed de illo, ex Divina Domini Misericordia ³ , dicendum ubi de Josepho quia ‘Josephus’ repraesentat externum rationalis.

[3] Quid autem caeleste spirituale, prius aliquoties dictum est, quod nempe caeleste sit id quod est boni, ac spirituale quod est veri, ita caeleste spirituale id quod est boni a vero. Nunc quia Ecclesia Domini est externa et interna, e repraesentari a Jacobi posteris debuerant interna Ecclesiae per externa ideo Jacob non potuit amplius nominari Jacob, sed Israel, videantur quae de his prius n. 4286, 4292 allata sunt.

Praeterea sciendum quod tam rationale quam naturale dicatur caeleste et spirituale, caeleste cum recipiunt bonum, et spirituale cum recipiunt verum a Domino nam bonum quod a Domino influit in caelum, vocatur caeleste, et verum vocatur spirituale. Quod Jacob dictus sit Israel, in supremo sensu significat quod Dominus ad interiora progressus Naturale in Se Divinum fecerit, tam quoad Externum quam quoad Internum ejus; nam quod repraesentatur, in supremo sensu est ⁴ id ipsum.

Footnotes: