1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4997. ‘Et quomodo faciam malum magnum hoc, et peccarem Deo?’: quod

[significet quod] sic disjunctio et nulla conjunctio, constat ex significatione ‘mali’ et quoque peccati' quod sit disjunctio et nulla conjunctio, nempe cum bonum naturale spirituale conjungitur cum vero naturali non spirituali, sunt enim dissimilia et imparia, quae se a mutuo distrahunt. ‘Facere malum’ dicitur et ‘peccare Deo’ quia malum in se spectatum et quoque peccatum non aliud est quam disjunctio a bono, ipsum malum etiam in disunione consistit; hoc patet a bono; bonum est conjunctio quia omne bonum est amoris in Dominum et amoris erga proximum; bonum amoris in Dominum conjungit illum Domino, et consequenter omni bono quod procedit a Domino; et bonum amoris erga proximum conjungit illum caelo et societatibus ibi, ita quoque per hunc amorem conjungitur Domino, nam caelum proprie dictum est Dominus; Ipse enim est omne in omnibus ibi.

[2] Contra vero malum; malum est amoris sui et amoris mundi; malum amoris sui disjungit illum non modo a Domino, sed etiam a caelo, nam neminem amat quam se, et alios solum quantum spectat illos in se, seu quantum unum faciunt cum se; inde derivat omnium intuitiones in se, et prorsus avertit ab aliis, et maxime a Domino, et cum plures hoc faciunt in una societate, sequitur quod omnes disjuncti sint, et quisque alterum ex interiore aspicit ut ¹ inimicum, et si quis contra illum quicquam facit, odio habet illum, et jucundum habet in ejus pernicie; nec dissimiliter malum amoris mundi, hoc enim cupit aliorum opes et aliorum bona, et cupit possident omnia aliorum ² , inde quoque inimicitiae et odia, sed in minore gradu. Ut quis sciat quid malum, proinde quid peccatum, modo studeat scire quid amor sui et mundi; utque sciat quid bonum, modo studeat scire quid amor in Deum et amor erga proximum; inde sciet quid malum, et consequenter quid falsum et inde sciet quid bonum, et consequenter quid verum.

Footnotes:

8137. ‘Et glorificabor’: quod significet quod visuri effectum Divinum ex Divino Humano Domini in dissipatione falsi, constat ex significatione ‘glorificari’, cum de Jehovah seu Domino, quod sit effectus Divinus, hic ex Divino Humano Ipsius, quia Dominus per quod venit in mundum, et assumpsit Humanum, et Hoc Divinum fecit, in inferna conjecit omnia ¹ mala et falsa, ac caelos redegit in ordinem, et quoque liberavit illos qui ab Ecclesia spirituali e damnatione, videatur n. 6854, 6914, 7091, 7828, 7932, 8018; haec in genere significantur ² per ‘glorificari’, ³ hic autem significatur quod illi qui infestaverunt probos conjicerentur in infernum, ac ibi circumfunderentur falsis sicut ab aquis maris, et hoc ut effectus Divinus ex sola praesentia Domini.

[2] Ut sciatur quomodo cum hoc se habet, ⁴ ulterius explicabitur: sunt inferna tot numero quot sunt genera et species malorum; quodlibet infernum est separatum ab altero, ⁵ sicut per nimbos, nubes, seu aquas; mala et falsa in altera vita apparent coram oculis spirituum sicut nimbi et nubes, et quoque sicut aquae; falsa ex malis illorum qui ab Ecclesia spirituali fuerunt et vixerunt male, sicut aquae, ⁶ falsa autem ex malis illorum qui ab Ecclesia caelesti, sicut nimbi; talibus circumfusi apparent illi qui in infernis, ubivis cum differentia ⁷ quoad quantum et quale, densum et tenue, caliginosum et obscurum, hoc secundum genus et speciem falsi ex malo; infernum ubi illi qui in fide separata a charitate et in vita mali vixerunt, est circumfusum sicut ab aquis maris; falsa mali quidem illis qui ibi sunt non apparent sicut aquae, sed illis qui extra aspiciunt; supra illud mare, ubi illi, sunt inferna adulterorum; causa quod ibi supra sint, est quia adulteria in sensu interno sunt ⁸ adulterationes ⁹ boni et inde ¹⁰ perversiones veri, ita mala ex quibus falsa contra vera et bona fidei, n. 2466, 2729, 3399; ¹¹ qualia falsa apud illos sunt qui in inferno infra, et vixerunt contra verum Ecclesiae, ac bonum ejus prorsus nihili fecerunt, et quia hoc nihili fecerunt, etiam adulteraverunt et perverterunt omne id in Verbo, ¹² quod ibi de bono, hoc est, de charitate erga proximum et de amore in Deum, ¹³ dicitur.

[3] Quod glorificationem in Pharaone et in exercitu illius attinet, est illa hic immersio in infernum illud, et circumfusio ab aquis sicut maris, ¹⁴ ex sola praesentia Domini, ut supra dictum; mali enim praesentiam Domini, hoc est, praesentiam boni et veri quae ab Illo, fugiunt, nam ad solum affluxum illorum horrent, et cruciantur, et quoque ex praesentia illa circumfunduntur suis malis et falsis, nam tunc erumpunt ab illis; ac illa cingunt et interponuntur ne Divinum influat ¹⁵ et ex illo crucientur; hic effectus Divinus est qui hic per glorificationem in Pharaone et in ejus exercitu significatur; quod ille ¹⁶ effectus sit ex Divino Humano Domini, est, ut supra dictum, quia per id quod Dominus in mundum venit, et ¹⁷ assumpsit Humanum, et Hoc Divinum fecit, omnia falsa et mala in infernum ¹⁸ conjecit, ac vera et bona in caelis in ordinem redegit, et illos qui ab Ecclesia spirituali e damnatione liberavit.

Footnotes: