1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

8042. ‘Sanctifica Mihi omne primogenitum’: quod significet fidem quod a Domino, constat ex significatione ‘sanctificare’ Jehovae seu Domino, quod ¹ sit addicare Ipsi, hoc est, confiteri et agnoscere quod ab Ipso; et ex significatione ‘primogeniti’ quod sit fides, de qua n. 352, 2435, 6344, 7035; cum dicitur fides, intelligitur omne verum quod Ecclesiae spirituali; et quia intelligitur omne verum Ecclesiae, etiam intelligitur ipsa Ecclesia spiritualis, nam hujus Ecclesiae essentiale est verum; est quidem bonum essentiale Ecclesiae, et est actualiter primogenitus, n. 2435, 3325, 4925, 4926, 4928, 4930; sed bonum quod illis qui ab Ecclesia spirituali in se est verum; cum enim agunt secundum verum quod doctrinae illorum, tunc verum appellatur bonum, ² transivit tunc ab intellectu in voluntatem et a voluntate in actum; quod fit ex voluntate, hoc dicitur bonum; quod hoc bonum usque in se et sua essentia sit verum, est quia illis doctrinalia Ecclesiae sunt vera, et doctrinalia in Ecclesiis discrepant, ³ proinde etiam vera, et usque tamen licet tam varia sunt, per velle illa et agere illa fiunt bona, ut modo dictum est.

[2] Cum regeneratur homo, ducitur ille per fidem intellectu seu doctrina ad fidem voluntate seu vita, hoc est, per verum fidei ad bonum charitatis; cum homo in bono charitatis est, tunc regeneratus est; et tunc ex bono illo gignit vera, quae vera boni vocantur; haec vera sunt quae sunt ipsissima vera fidei, quae per ‘primogenita’ intelliguntur; se habent enim generationes seu nativitates verorum a bono sicut se habent generationes seu nativitates filiorum ac filiarum a parente, et postmodum nepotum et neptum, dein pronepotum et proneptum, et sic porro; prima seu immediata generatio ⁴ aut nativitas, quae est filiorum et filiarum, est quae ⁵ significatur per ‘primogenitum’, quotcumque sint; non autem altera et tertia, nisi respective ad suos parentes; quod illa sanctificata sint Jehovae seu Domino, est quia omnia vera et bona derivativa seu descendentia trahunt suam essentiam a ⁶ primitivis. In hoc spirituale fundatur jus primogenitorum de quo in Verbo.

Footnotes: