From Swedenborg's Works

 

Om Himlen och om Helvetet #1

Study this Passage

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #4996

Study this Passage

  
/ 10837  
  

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #4493

Study this Passage

  
/ 10837  
  

4493. ‘Et circumciderunt omnem masculum, omnes egredientes portam urbis illius’: quod significet accessionem ad externa, constat ex significatione ‘circumcidere omnem masculum’ quod sit per id initiari in repraesentativa et significativa illorum, nempe posterorum Jacobi, quoad sola externa, de qua n. 4486; et ex significatione ‘egredi portam urbis’ quod sit recedere e doctrina Ecclesiae apud antiquos, de qua mox supra n. 4492; et quia recessio e doctrina et accessio ad externa significatur, ideo bis dicitur ‘egredientes portam urbis illius’, non etiam simul, ut alibi, ingredientes illam; per ‘ingredi’ enim significatur accessio ad doctrinam et recessio ab externis 1 , hic autem contrarium.

[2] Quomodo haec se habent, dicendum: homines Antiquissimae Ecclesiae ex cujus reliquiis Hamor et Shechem cum familiis suis 2 fuerunt, prorsus alio et diverso genio ac indole fuerunt quam viri Antiquae Ecclesiae; homines enim Antiquissimae Ecclesiae habuerunt voluntarium in quo integrum erat, non autem viri Antiquae Ecclesiae; quapropter Dominus apud homines Antiquissimae Ecclesiae potuit influere per voluntarium, proinde per viam internam, non autem apud viros Antiquae Ecclesiae, in his enim voluntarium deperditum fuit, sed influebat Dominus in intellectuale eorum, ita non per viam internam sed per externam, ut supra n.

4489. dictum est; influere per voluntarium est per bonum amoris, nam omne verum est partis voluntariae; at influere per intellectuale est per verum fidei, nam omne verum est partis intellectualis; in hac parte, nempe intellectuali, Dominus apud viros Antiquae Ecclesiae formavit novam voluntatem cum illos regeneravit: quod bona et vera parti voluntariae hominum Antiquissimae Ecclesiae implantata fuerint, videatur n. 895, 927 at quod parti intellectuali virorum Antiquae Ecclesiae, n. 3 863, 875, 895, 927, 2124, 2256, 4328: quod in parte intellectuali formetur nova voluntas, n. 928, 1023, 1043, 1044, 4328; quod detur parallelismus inter Dominum et inter bonum apud hominem, non autem inter verum, n. 1831, 1832, 1718, 3514 et quod inde viri Antiquae Ecclesiae fuerint in obscuro respective, n. 2708, 2715, 2935, 2937, 3246, 3833. Ex his constare potest quod homines Antiquissimae Ecclesiae prorsus alio et diverso genio ac indole fuerint a viris 4

Antiquae Ecclesiae.

[3] Inde erat quod qui ab Antiquissima Ecclesia erant, interni homines fuerint et nulla externa cultus habuerint; et quod qui ab Antiqua Ecclesia erant, externi homines fuerint et externa cultus habuerint; nam illi per interna videbant externa sicut a 5 luce solis diu, et hi per externa videbant interna sicut 6 in lumine lunae et stellarum noctu, quapropter etiam Dominus illis in caelo apparet ut sol, his autem ut luna, n. 1521, 1529-1531, 2441, 2495, 4060; illi sunt qui in explicationibus vocantur caelestes, hi autem qui spirituales.

[4] Ut illustretur qualis differentia fuerit, sit exemplum: homo Antiquissimae Ecclesiae si legisset Verbum historicum aut propheticum, absque praevia instructione aut ulla explicatione, vidisset sensum ejus internum, et hoc usque adeo ut caelestia et spiritualia quae sunt sensus interni, ilico obvenissent 7 , et vix aliquid quod in sensu litterae; ita sensus internus fuisset illi in claro, at sensus litterae in obscuro; foret sicut qui 8 audit loquentem et solum haurit sensum, non autem attendit ad loquentis voces; at homo Antiquae Ecclesiae si legisset Verbum, non potuisset absque praevia instructione aut explicatione videre sensum ejus internum, ita quod sensus internus fuisset illi in obscuro, at sensus litterae in claro; foret sicut 9 ille qui audit loquentem et cogitatione inhaeret vocibus 10 , et interea non attendit ad sensum qui inde ei perit: at homo Ecclesiae Judaicae cum legit Verbum, nihil capit praeter sensum litterae 11 ; quod sensus aliquis internus sit, non scit, et quoque negat: similiter hodie homo Ecclesiae Christianae.

[5] Ex his constare potest qualis differentia fuit 12 inter illos qui per Hamorem et Shechemum repraesentantur 13 ,

qui quia ex reliquiis Antiquissimae Ecclesiae fuerunt, in internis et non in externis fuerunt, ac inter illos qui per ‘filios Jacobi’ significantur, qui in externis et non in internis fuerunt 14 ; et porro constare potest quod Hamor et Shechemus non accedere potuissent ad externa, et acceptare illa quae apud filios Jacobi, nisi interna eorum occluderentur, quae si occlusa fuissent, in aeternum periissent.

[6] Haec causa arcana est cur Hamor et Shechemus cum familiis eorum occisi 15 sunt, quod alioquin non permissum fuisset; sed hoc non aufert culpam a filiis Jacobi, quin enorme facinus patraverint; illi nihil de arcano illo noverunt, nec illum finem habuerunt; quisque secundum finem seu intentionem judicatur; quod intentio eorum fraudulenta fuerit, in vers. 13

manifeste dicitur; cumque aliquod 16 tale permittitur a Domino, id fit per malos ac per infernales qui infundunt; sed omne malum quod mali intendunt et faciunt bonis, Dominus vertit in bonum, hic 17 ut Hamor et Shechemus cum familiis eorum salvarentur.

Footnotes:

1. internis, in the First Latin Edition

2. eorum

3. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

4. veris, in the First Latin Edition

5. in

6. The Manuscript inserts ita.

7. obvenirent

8. The Manuscript inserts ille.

9. sic, in the First Latin Edition

10. The Manuscript inserts ejus.

11. literalem

12. The Manuscript deletes esset, and interpolates fuerit.

13. The Manuscript inserts hic.

14. fuerunt after externis

15. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

16. aliquid

17. The Manuscript deletes hic, hoc.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.