1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4807. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM OCTAVUM

Ante caput praecedens, n. 4661-4664, inceptum est explicare quae Dominus apud Matthaeum 25:31 ad fin: locutus est de judicio super bonos et malos, qui ibi vocantur oves et hirci; quis sensus internus illorum verborum est, nondum explicatum est, sed nunc ante hoc et aliquot ¹ sequentia capita, explicandum venit; et inde constabit quod per ultimum judicium ibi non intellectum sit ultimum tempus mundi et quod tunc primum resurgent mortui et congregabuntur coram Domino et judicabuntur, sed quod intellectum sit ultimum tempus cujusvis qui e mundo in alteram vitam transit, tunc enim est judicium ejus; hoc judicium est quod intelligitur. At quod ita sit, non apparet ex sensu litterae, sed ex sensu interno; quod Dominus ita locutus sit, est quia per repraesentativa et significativa locutus est, sicut ubivis alibi in Verbo Veteris et ² Novi Testamenti; loqui enim per repraesentativa et significativa, est loqui simul coram mundo et coram caelo, seu coram hominibus et coram angelis; talis loquela est Divina quia universalis, et inde est propria Verbi; quapropter qui in mundo sunt et non nisi quam mundana curant, non aliud ex his quae Dominus de ultimo judicio locutus est, capiunt quam quod resurrectionis tempus simul erit omnibus, immo quod Dominus tunc sedebit super throno gloriae et dicet ad congregatos secundum verba ibi ³ ; at qui caelestia curant, illi sciunt quod tempus resurrectionis sit cuivis ⁴ cum moritur, et quod Domini verba ibi involvant quod unusquisque secundum vitam judicabitur, ita quod unusquisque judicium secum ferat, quia vitam.

Footnotes:

5354. ‘Et nomen secundi vocavit Ephraim’: quod significet novum intellectuale in naturali, et quale ejus, constat a significatione ‘nominis’ et ‘vocare nomen’ quod sit quale, de qua n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421; et ex repraesentatione ‘Ephraim’ quod sit intellectuale ¹ in naturali, de qua sequitur; quid novum intellectuale et quid novum voluntarium, quae significantur per Ephraim et Menashen, primum dicendum: in Ecclesia quidem notum est quod homo denuo generandus sit, hoc est, regenerandus, ut ingredi queat in regnum Dei; hoc notum est quia Dominus apertis verbis id dixerat apud Johannem 3:3, 5; quid autem sit denuo generari, usque paucis notum est; causa est quia pauci sciunt quid bonum et malum; quod non sciant quid bonum et malum, causa est quia non sciunt quid charitas erga proximum; si hanc scirent, etiam scirent quid bonum, et ex bono quid malum, omne enim id bonum est quod ex genuina charitate erga proximum venit;

[2] sed in hoc bono nemo potest esse ex se, est enim ipsum caeleste quod influit a Domino; hoc caeleste continue influit, sed obstant mala et falsa ² quin possit recipi; ut itaque recipiatur, necessum est ut homo removeat mala et quantum potest, etiam falsa, et sic se disponat ad recipiendum influxum; quando remotis malis homo recipit influxum, tunc accipit novam voluntatem et novum intellectuale; ex nova voluntate sentit jucundum in benefaciendo proximo ex nullo fine sui, et ex novo intellectuali appercipit jucundum in discendo quid bonum et verum propter illa et propter vitam; quia novum hoc intellectuale et novum voluntarium existit per influxum a Domino, idcirco is qui regeneratus est, agnoscit et credit quod bonum et verum quibus afficitur, non sit ex se sed ex Domino, tum quod quicquid ex se seu ex proprio, non sit nisi malum;

[3] ex his patet quid sit denuo generari, tum quid sit novum voluntarium et novum intellectuale; sed regeneratio, per quam novum intellectuale et novum voluntarium, non fit uno momento, sed fit a prima ³ infantia usque ad ultimum ³ vitae, et postea in altera vita in aeternum, et hoc per media Divina innumerabilia et ineffabilia; homo enim ex se non est nisi malum quod continue sicut ex fornace exhalat, ac continue bonum nascens exstinguere conatur; ad removendum tale malum et loco ejus irradicandum bonum, non potest fieri nisi per omnem vitae cursum, et per Divina media quae innumerabilia et ineffabilia sunt; ⁴ horum mediorum vix aliqua nota sunt hoc tempore, ex causa quia homo regenerari se non patitur, nec credit regenerationem aliquid esse, quia non credit vitam post mortem; processus regenerationis, ⁵ qui ineffabilia continet, quoad plurimam partem facit sapientiam angelicam, et est talis ut a nullo angelo in aeternum plene exhauriri queat; inde est quod in sensu interno Verbi de eo praecipue agatur.

[4] Quod ‘Ephraim’ sit novum intellectuale ⁶ in naturali, ex plurimis locis in Verbo patet, praecipue apud Prophetam Hoscheam, qui de Ephraimo multum agit, apud quem haec: Ego novi Ephraimum, et Israel non latet Me, quod omnino scortatus sis Ephraim, pollutus sit Israel.... Israel et Ephraim corruent per iniquitatem suam, corruet etiam Jehudah cum illis.... Ephraim in solitudinem erit in die ⁷ correctionis... Et Ego sicut tinea Ephraimo, et sicut teredo domui Jehudae. Et vidit Ephraim morbum suum, et Jehudah vulnus suum, et ivit Ephraim ad Assyrium, et misit ad regem Jareb, et hic non potuit sanare vos, 5:3, 5, 9, 11-13: adhuc apud eundem,

Quando sanavi Israelem, tunc revelata est iniquitas Ephraimi, et mala Samariae, quia fecerunt mendacium, et fur venit, diffundit se turma foris.... Et fuit Ephraim sicut columba stulta, non cor, Aegyptum vocarunt, Assyriam abiverunt; cum ibunt, expandam super eos rete Meum, vii [1, ] 11, 12 seq. :

[5] porro Deglutitus est Israel, nunc futuri sunt inter gentes, sicut vas in quo non desiderium, quando illi ascenderunt Assyriam, onager solitarius; sibi Ephraim mercede meretricia conciliat amores, 8:8, 9.

Israel non habitabunt in terra Jehovae, et revertetur Ephraim Aegyptum, et in Assyria immundum comedent, 9:3.

Circumdederunt Me mendacio Ephraim, et dolo domus Israelis; et Jehudah adhuc dominatur cum Deo et cum sanctis ⁸ fidelis: Ephraim pascens ventum, et persequitur eurum, omni die mendacium et vastationem multiplicat, et foedus cum Assyrio pangunt, et oleum in Aegyptum defertur, 12:1, 2 [KJV Hos. 11:12, 12:1];

praeter ⁹ de Ephraim pluries alibi apud eundem, ut 4:16-18, 5:3, 5, 9, 11-13, 7:8, 9, 9:8, 11, ¹⁰ 13, 16, 10:6, 11, 11:3, 8, 9, 12:9, 15 [KJV 5:8, 14], 13:1, 12, 14:9 [KJV 14:8];

[6] in his omnibus locis per ‘Ephraim’ intelligitur intellectuale Ecclesiae, per ‘Israel’ spirituale ejus, et per ‘Jehudam’ caeleste ejusdem; et quia intellectuale Ecclesiae per Ephraimum significatur, ideo saepe dicitur de Ephraim quod abeat in Aegyptum, et in Assyriam, per ‘Aegyptum’ enim significantur scientifica, et per ‘Assyriam’ ratiocinia ex illis; illa et haec praedicantur de intellectuali; quod ‘Aegyptus’ sit scientificum, videatur n. 1164, 1165, 1186, 1462, 2588, 3325, 4749, 4964, 4966, et quod ‘Asshur seu Assyria’ sit ratio et ratiocinatio, n. 119, 1186;

[7] similiter in sequentibus locis per Ephraimum significatur intellectuale Ecclesiae;

apud Zachariam, Exsulta valde, filia Zionis, clange filia Hierosolymae, ecce rex tuus venit tibi: ... exscindam currum ex Ephraimo, et equum ex Hierosolyma; et exscindam arcum belli, contra loquetur pacem gentibus; et erit dominari ipsius a mari usque ad mare, et a fluvio usque ad fines terrae.... Tendam Mihi Jehudam, arcu implebo Ephraimum, et excitabo filios tuos Zion, cum filiis tuis Javan, 9:9, 10, 13; ibi de Adventu Domini, et Ecclesia gentium; ‘exscindere currum ex Ephraimo et equum ex Hierosolyma’ pro omne intellectuale Ecclesiae; ‘arcu implere Ephraimum’ pro dare novum intellectuale; quod ‘currus’ sit doctrinale, videatur n. 5321; ¹¹ ‘equus’ intellectuale, n. 2760-2762, 3217, 5321; et quod ‘arcus’ etiam doctrinale, n. ¹² 2685, 2686, 2709; doctrinale enim ab intellectuali ¹³ dependet, nam sicut id intelligitur, ita creditur;

[8] intellectus doctrinalis facit quale fidei; inde etiam filii Ephraimi vocantur jaculatores arcu apud Davidem,

Filii Ephraimi qui armati, jaculatores arcu, averterunt se in die praelii, Ps. 78:9:

apud Ezechielem,

¹⁴ Fili hominis, sume tibi lignum unum, et scribe super illud Jehudae et filiis Israelis sociis ejus; deinde sume lignum unum et scribe super illud Josephi lignum Ephraimi et omnis domus Israelis sociorum ejus; postea conjunge illa, unum cum altero tibi in lignum unum, ut sint unum ambo in manu ¹⁵ Mea.... Ecce Ego accepturus lignum Josephi, quod in manibus Ephraimi et tribuum Israelis sociorum ejus, et addam eos qui super illo cum ligno Jehudae, et faciam eos in lignum unum, ut sint unum in manu Mea, 37:16, 17, 19; ibi etiam per ‘Jehudam’ intelligitur Ecclesiae caeleste, per ‘Israelem’ ejus spirituale, et per ‘Ephraimum’ ejusdem intellectuale, quae quod unum fient per charitatis bonum, significatur per quod unum lignum fiet ex duobus; lignum quod sit bonum quod charitatis et inde operum, videatur n. 1110, 2784, 2812, 3720, 4943:

[9] apud Jeremiam,

Dies est, clamabunt custodes ex monte Ephraimi, Surgite, ascendamus Zionem ad Jehovam Deum nostrum.... Ero Israeli in patrem, et Ephraim primogenitus Meus ille, 31:6, 9:

apud eundem,

Audiendo audivi Ephraimum lugentem, Castigasti me et castigatus sum, sicut vitulus non consuetus; converte me, ut convertar; ... ¹⁶ nonne filius pretiosus Mihi Ephraim? ¹⁶ nonne natus deliciarum? nam postquam locutus fuero contra illum, recordando recordabor illius iterum, 31:18, 20:

apud eundem,

Reducam Israelem ad habitaculum suum, ut pascat in Carmele et Bashane, ac in monte Ephraimi et Gileade saturetur anima ejus, Jer. 50:19:

apud Esaiam,

Vae coronae superbiae, ebriis Ephraimi, et flori decidenti et gloriae decoris illius, qui super capite vallis pinguium perturbatorum vino, 28:1;

[10] in his quoque locis per ‘Ephraimum’ significatur intellectuale Ecclesiae; intellectuale Ecclesiae est intellectus apud homines Ecclesiae de veris et bonis, hoc est, de doctrinalibus fidei et charitatis, ita notio, conceptus seu idea de illis; ipsum verum est Ecclesiae spirituale, et bonum est ejus caeleste, at verum et bonum ¹⁷ aliter intelligitur apud unum quam apud alterum, qualis itaque intellectus veri est, tale est verum apud unumquemvis; similiter se habet cum intellectu boni.

[11] Quid voluntarium Ecclesiae quod per ‘Menashen’ ¹⁸ significatur, ex intellectuali quod est ‘Ephraim’, sciri potest; voluntarium Ecclesiae similiter se habet sicut ejus intellectuale, quod nempe apud unumquemvis varietur; ‘Menasheh’ id voluntarium significat apud Esaiam,

In excandescentia Jehovae Zebaoth obscurata est terra, factusque est populus sicut cibus ignis; vir fratri suo non parcent, ... vir carnem brachii sui comedent, Menasheh Ephraimum, et Ephraimus Menashen, una illi sunt contra Jehudam, 9:18-20 [KJV 9:19-21];

‘vir carnem brachii sui comedent, Menasheh Ephraimum, et Ephraimus Menashen’ pro quod velle hominis Ecclesiae erit contra ejus intelligere, et intelligere contra ejus velle:

[12] apud Davidem,

Deus locutus est per sanctitatem Suam, exsultabo, dividam Shechemum, et vallem Succoth dimetiar, Mihi Gilead, et Mihi Menasheh, et Ephraim robur capitis Mei, Ps. 60:8, 9 [KJV Ps. 60:6, 7]:

apud eundem,

Pastor Israelis adverte aurem, qui ducit sicut gregem Josephum, qui sedes super cherubim, effulge, coram Ephraimo et Benjamine, et Menashe, excita potentiam Tuam, Ps. 80:2, 3 [KJV Ps. 80:1, 2];

etiam ibi ‘Ephraim’ pro Ecclesiae intellectuali, et ‘Menasheh’ pro ¹⁹ ejus voluntario; idem etiam patet ex benedictione Ephraimi et Menashis a Jacobo ante mortem, de qua Gen. xlviii; et quoque ex eo quod Jacob acceptaverit Ephraimum loco Reubenis, et Menashen loco Shimeonis, ibid. vers. 3, 5, 5;

per Reubenem enim repraesentatum fuit intellectuale Ecclesiae, seu fides intellectu ²⁰ et doctrina, n. 3861, 3866, et per ‘Shimeonem’ fides actu, seu oboedientia et voluntas faciendi verum, ex qua et per quam charitas, ita verum actu, quod est bonum novi voluntarii, n. 3869-3872.

[13] Quod Jacob ‘tunc Israel’ Ephraimo benedixerit prae Menashe, ponendo dextram manum super illum, et sinistram super hunc, ibid. vers. 13-20, causa fuit eadem quae fuit Jacobo, quod primogenituram Esavi in se derivaverit; et eadem quae fuit filiis Jehudae ex Tamare Perezo et Zeraho, quod Zerah qui primogenitus, usque post Perezum exiverit, Gen. 38:28-30;

causa nempe erat quod verum fidei quod intellectualis, primo loco sit apparenter cum regeneratur homo, et tunc bonum charitatis quod voluntarii apparenter secundo loco, ²¹ cum tamen bonum actualiter est primo, et manifeste cum homo regeneratus est, de qua re videatur n. 3324, 3539, 3548, 3556, 3563, 3570, 3576, 3603, 3701, 4243, 4244, 4247, 4337, 4925, 4926, 4928, 4930, 4977.

Footnotes: