1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4422. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM QUARTUM

Ante hoc caput veniunt explicanda verba Domini apud Matthaeum xxiv aGen. 34:42ad finem, quae sunt ultima in illo capite de consummatione saeculi seu adventu Domini, quae sunt haec in littera Vigilate ergo, quia non scitis qua hora Dominus vester venit ¹ . Illud vero scitote, quoniam ² si sciret paterfamilias, qua custodia ³ fur venit ⁴ , vigilaret utique, et non sineret perfodi domum suam. Propterea etiam vos estote parati, quia qua hora non putatis, Filius hominis veniet. Quis ergo est fidelis servus et prudens, quem constituit ⁵ dominus ejus super famulitium suum, ad dandum ⁶ illis cibum in tempore? Beatus servus ille ⁷ , quem veniens dominus ejus invenerit facientem ita. Amen dico vobis ⁸ , quod super omnia bona sua constituet ⁹ eum. Si vero dixerit malus servus ille in corde suo, Moratur dominus meus venire, ceperitque ¹⁰ percutere conservos, edere vero et bibere cum ebriosis. Veniet dominus servi hujus in die quo non exspectat, et in hora qua ¹¹ non novit. Et dividet ¹² eum, et partem ejus cum hypocritis ponet: ibi est planctus et stridor dentium.

Quid haec involvunt, constare potest a serie rerum; actum enim est in toto hoc capite apud evangelistam de ultimo tempore Ecclesiae, quod in sensu interno est consummatio saeculi, et adventus Domini; quod ita sit, ab explicatione omnium illorum quae in illo capite, patere potest, quae videantur in praemissis ante capita quae proxime praecedunt, nempe ante caput xxvi, n. 3353-3356; xxvii, n.

3486-3489; xxviii, n. 3650-3655; xxix, n. 3751-3757; xxx, n.

3897-3901; xxxi, n. 4056-4060; xxxii, n. 4229-4231; xxxiii, n.

4332-4335:

[2] quid in serie continuerunt ¹³ , ibi etiam dictum est ¹⁴ , nempe, cum Ecclesia Christiana post adventum Domini instaurata se vastare inciperet, hoc est, recedere a bono, , quod tunc I. Non inciperent scire quid bonum et verum, sed litigarent de illis: II. Quod contemnerent illa: III. Quod dein non corde agnoscerent: IV. Postea quod profanarent: V. Et quia adhuc permansurum verum fidei et bonum charitatis apud quosdam qui electi vocantur, describitur status fidei tunc: VI. Et dein status charitatis: VII. Demum agitur de initio novae Ecclesiae: et VIII.

De statu quoad bonum et verum intra Ecclesiam sic dictam, cum illa rejicitur et nova adoptatur: ex hac serie constare potest quid illa verba quae supra exscripta sunt, et ultima illius capitis sunt, involvunt; quod nempe sint exhortationis ad illos qui in Ecclesia, ut in bono fidei sint, et ¹⁵ si non, quod perituri.

Footnotes:

1361. Quod ex idololatria Ecclesia repraesentativa facta sit, nullus scire potest nisi sciat quid repraesentativum est; quae in Ecclesia Judaica repraesentabantur, et quae in Verbo, est Dominus, ac Ipsis regnum, proinde caelestia amoris, et spiritualia fidei; haec sunt quae repraesentantur, praeter plura quae ad illa pertinent, sicut omnia quae sunt Ecclesiae: repraesentantes sunt vel personae, vel res quae sunt in mundo aut super tellure, verbo omnia quae sunt objecta sensuum, usque adeo ut vix aliquid objectum sit quod non repraesentativum esse possit: sed generalis lex repraesentationis est quod nihil reflectatur super personam aut super rem quae repraesentat, sed super illud ipsum quod repraesentatur; ut pro exemplo:

[2] omnis rex quicumque fuit, in Juda et Israele, immo in Aegypto, et alibi, potuit repraesentare Dominum; ipsum regium eorum est repraesentativum; ita potuit rex omnium pessimus, sicut Pharaoh qui erexit Josephum super terram Aegypti; Nebuchadnezzar in Babele, Dan. 2:37, 38, Saul et ceteri reges Jehudae et Israelis, qualescumque fuerunt; ipsa unctio, unde appellati uncti Jehovae, hoc involvit. Similiter omnes sacerdotes quotcumque fuerunt, repraesentabant Dominum; ipsum sacerdotale est repraesentativum; sacerdotes qui fuerunt mali et immundi, similiter; quia in repraesentativis nihil reflectebatur super personam qualis fuit. Nec solum homines repraesentabant sed etiam bestiae, sicut omnes quae sacrificabantur; ‘agni et oves’ repraesentabant caelestia, ‘columbae et turtures’ spiritualia; ‘arietes, hirci, juvenci et boves’ similiter sed caelestia et spiritualia inferiora.

[3] Nec solum animata, ut dictum, repraesentabant sed etiam inanimata, sicut altare, immo lapides altaris, tum arca et tentorium cum omnibus quae ibi, ut et templum cum omnibus quae ibi, quod cuivis notum esse potest; ita lucernae, panes, vestes Aharonis: nec solum haec repraesentativa fuerunt sed etiam omnes ritus qui fuerunt in Ecclesia Judaica. In Antiquis Ecclesiis repraesentativa se extendebant ad omnia objecta sensuum, sicut ad montes et colles, adque valles, planities, fluvios, rivos, fontes, cisternas, ad lucos, ad arbores in genere, et ad quamcumque arborem in specie, usque adeo ut unaquaevis arbor aliquid certum significaret, quae postea cum Ecclesia significativa cessavit, facta sunt repraesentativa; ex his constare potest quid per repraesentativa intelligatur: et quia non solum per homines, quicumque et qualescumque essent sed etiam per bestias, tum etiam per inanimata, repraesentari potuerunt caelestia et spiritualia, illa nempe quae sunt regni Domini in caelis, et quae sunt regni Domini in terris, inde constat quid Ecclesia repraesentativa.

[4] Repraesentativa se habuerunt quod coram spiritibus et angelis apparerent omnia sancta quae fiebant secundum ritus mandatos, ut cum summus sacerdos lavasset se aquis, amictu pontificali indutus ministraret, coram candelis accensis staret, utcumque ille fuisset, etiam si vel immundissimus et corde suo idololatres; ita quoque ceteri sacerdotes; nam, sicut dictum, in repraesentativis non reflectebatur super personam sed super ipsum illud quod repraesentabatur, prorsus abstracte a persona, sicut abstracte a bovibus, juvencis, agnis quae sacrificabantur, aut a sanguine qui effundebatur circum altare, ut et abstracte ab ipso altari, et sic porro.

[5] Ecclesia haec repraesentativa instituta est postquam omnis cultus internus periit, et cum factus non solum mere externus sed etiam idololatricus, ob causam ut aliqua conjunctio caeli foret cum terra, seu Domini per caelum cum homine; et hoc postquam periit conjunctio per interna cultus: sed qualis conjunctio haec sit per sola repraesentativa, ex Divina Domini Misericordia, dicetur in sequentibus. Repraesentativa non prius incohantur quam in capite sequente, ubi omnia et singula quae ibi et in sequentibus, pure repraesentativa sunt: hic agitur de statu illorum qui patres fuerunt, antequam quidam ex illis et posteri eorum repraesentativi facti, qui quod in idololatrico cultu fuerint, supra ostensum est.