1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

3870. ‘Quod exosa ego’: quod significet statum fidei si non voluntas ei correspondens, constat ex significatione ‘exosae’ quod sit non amata, talis enim est status fidei, si non voluntas ei correspondet. ¹ Agitur in sensu interno de progressu regenerationis hominis ab externo ad internum, hoc est, a vero fidei ad bonum charitatis; verum quod fidei, est externum, et bonum quod charitatis, est internum; ut verum quod est fidei, vivat ² ,

inducetur ad voluntatem ut ibi vitam accipiat, verum enim ex scire non vivit, sed ex velle; per novum velle, quod Dominus creat apud hominem, influit vita ab Ipso; prima vita se manifestat per oboedientiam, quae est primum voluntatis; altera per affectionem faciendi verum, quae est progressivum voluntatis, ³ quae tunc est quando jucundum et beatum in faciendo verum percipitur; nisi fidei progressus talis fiat, verum non ⁴ fit verum, sed fit quoddam separatum a vita, quandoque confirmativum falsi, et quandoque persuasivum, ita quoddam spurcum, nam se copulat cum affectioni mala hominis seu ejus cupiditate, hoc est, cum voluntate propria ejus quae contraria charitati est; talis est fides quae a multis hodie creditur esse fides, et sola absque charitatis operibus salvare;

[2] sed haec fides nempe separata a charitate, et inde contraria charitati, repraesentatur in sequentibus per ‘Reubenem, quod cubuerit cum Bilha concubina patris sui’, Gen. 35:22, et quam detestatur Jacob, tunc Israel, hi verbis, Reuben, primogenitus meus, tu robur meum, et principium virtutis meae, ... levis es sicut aqua ⁵ , ne excellas, quia ascendisti cubilia patris tui, tunc polluisti ⁶ , stratum meum ascendit, Gen. 49:3, 4;

hujus fidei nempe separatae a charitate, voluntas et affectio contraria charitati, describitur ibi quoque per Shimeonem et Levi, his verbis, Shimeon et Levi fratres, arma violentiae machaerae eorum, in arcanum eorum non veniat anima mea, in coetu eorum ne uniat se gloria mea, quia in furore suo occiderunt virum, et in voluntate sua enervarunt bovem; maledictus furor eorum, quia vehemens, et ira eorum quia gravis, dividam eos in Jacobum, et dispergam eos in Israelem, Gen. 49:5-7;

quod sit fides separata a charitate, quae per illos describitur, in sequentibus, ex Divina Domini Misericordia, ostendetur.

Footnotes: