1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Footnotes:

2709. Att orden ’och blev en bågskytt’ betecknar den andliga Kyrkans människa framgår av det som menas med ’kastspjut, fjärrvapen eller pilar’ som är det sanna, och av det som menas med ’en båge’ som är läran, behandlat ovan i nr 2686. Den andliga Kyrkans människa kallades fordom ’bågskytt’, därför att en sådan människa använder sanningar att försvara sig med och talar om sanningar till skillnad mot den himmelska Kyrkans människa, som skyddas av det goda och därför inte för några diskussioner om sanningar, se ovan nr 2708. De sanningar som den andliga Kyrkans människa försvarar sig med och som hon diskuterar är hämtade från läran, som hon bekänner.

[2] Att den andliga människan i forna tider kallades ’bågskytt’ och ’pilkastare’ och att läran kallades båge och koger och att lärans sanningar, eller rättare sagt lärobegreppen, kallades kastvapen, kastspjut och pilar framgår vidare hos David:

Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. Psaltaren 78:9.

’Efraim’ står för förståndssidan av Kyrkan. I Domarboken:

Ni som rider på vita åsninnor, ni som sitter på Middin och ni som vandrar längs vägen, må ni fundera. Av pilskyttarnas röst bland dem som hämtar upp vatten, där skall de diskutera Jehovahs rättfärdiga gärningar, Hans bys rättfärdiga gärningar i Israel.

Domarboken5:10-11.

Hos Jesaja:

Jehovah kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, medan jag låg i min moders sköte. Han nämnde mitt namn och gjorde min mun lik ett skarpt svärd. I skuggan av Sin hand gömde Han mig och förvandlade mig till en blank pil. I Sitt koger dolde Han mig, och Han sade till mig: Du är min tjänare Israel, ty Jag skall förhärligas i dig. 49:1–3.

’Israel’ står för den andliga Kyrkan.

[3] Hos David:

Liksom pilar i en mäktig mans hand, så är söner av ens ungdoms dagar. Säll är den man som har sitt koger fyllt av dem. Psaltaren 127:4-5.

’Koger’ står för läran om det goda och sanna.

Hos Habackuk:

Solen och månen, stod stilla på sin plats. Vid ljuset av Dina pilar skall de gå, vid det plötsliga skenet av Ditt blixtrande spjut.

Hab 3:11.

När det i 2 Konungaboken 13:16–18 heter att Israels konung Joas på Elisas befallning från bågen sköt pilen genom fönstret, samtidigt som Elisa då utbrast: En Jehovahs salighets pil, en Jehovahs salighets pil mot syriern, så menas med detta arkana det som har att göra med läran om det goda och det sanna.

[4] Liksom det mesta i Ordet även har en motsatt innebörd, så har också spjut, kastvapen, pilar, båge och bågskytt detta. I denna motsatta betydelse betecknar de falskhet av olika slag, läran om det som är falskt och dem som står under inflytande av det falska, såsom hos Mose:

En den fruktsammes son är Josef, en den fruktsammes son vid källan. O döttrar, han klänger över muren. Bågskyttar bedrövar honom intensivt, de skjuter på honom, de hatar honom.

1 Mosebok 49:22-23.

Hos Jeremia:

De skjuter med sin tunga, deras båge är en lögnens båge, inte brukad till sanning. Deras tunga är en utsträckt pil. Vad den talar är svek. Jeremia 9:3, 8.

Hos David:

De vässade sina tungor liksom ett svärd, de lade an sin pil, ett bittert ord, i avsikt att i det fördolda skjuta de rättskaffens. De skall plötsligt skjuta och inte frukta honom. De skall inför sig själva styrka en ond sak, de skall tala om att lägga ut snaror i lönndom. Psaltaren 64:4–6.

Hos samme författare.

Se, den onde spänner bågen, de har lagt sina pilar på strängen för att i det djupa mörkret skjuta de i hjärtat redlige. Psaltaren 11:2.

Hos samme författare.

Hans sanning är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasa eller pilen som flyger om dagen. Psaltaren 91:4-5.