1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1540. SENSUS INTERNUS

HISTORICA vera Verbi incohata sunt, ut dictum, capite praecedente xii; illuc usque seu potius ad Eberum fuerunt historica facta: quae nunc de Abramo continuantur, in sensu interno significant Dominum, et quidem primam Ipsius vitam qualis fuit antequam Externus Ipsius Homo conjunctus fuit cum Interno adeo ut unam rem agerent, hoc est, antequam Externus Ipsius Homo similiter caelestis et Divinus factus sit. Historica sunt quae Dominum repraesentant, ipsa verba sunt significativa illorum quae repraesentantur: sed quia historica sunt, mens legentis non aliter potest quam teneri in illis, cumprimis hodie cum plerique et fere omnes non credant dari sensum internum, minus in singulis verbis; et forte nec agnitum adhuc, tametsi ita manifeste huc usque ostensum est; ex eo quoque, quod sensus internus appareat ita recedere a sensu litterae ut vix cognoscatur; sed scire possunt solum inde quod historica nusquam possint esse Verbum, quia in illis separatis a sensu interno non plus Divini est quam in alio quodam historico; at sensus internus facit ut Divinum sit. Quod sensus internus sit ipsum Verbum, constat a multis quae revelata sunt, ut Ex Aegypto vocavi filium Meum, Matth. 2:15;

praeter plura alia; Ipse etiam Dominus post Resurrectionem docuit discipulos quid apud Mosen et Prophetas scriptum fuisset de Ipso: Luc. 24:27, ita quod nihil in Verbo scriptum quod non Ipsum spectet: Ipsius regnum, et Ecclesiam; haec sunt spiritualia et caelestia Verbi; at quae sensus litterae habet, sunt utplurimum mundana, corporea, et terrestria, quae nusquam facere possunt Verbum Domini. Hodie tales sunt ut nihil nisi quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter Antiquissimae et Antiquae Ecclesiae homo, qui si hodie vixisset et legisset Verbum, nihil attenderet ad sensum litterae: quem videret sicut nullum, sed ad sensum internum; mirantur valde quod aliquis aliter percipiat Verbum: quare etiam omnes antiquorum libri ita scripti sunt ut aliter ferrent in sensu interiore quam in littera.

8261. ‘Tunc cecinit Moscheh et filii Israelis canticum hoc Jehovae’: quod significet glorificationem Domini ab illis qui ab Ecclesia spirituali propter liberationem, constat ex significatione ‘canere canticum’ quod sit glorificatio, de qua sequitur; quod sit glorificatio Domini, est quia per ‘Jehovam’ in Verbo intelligitur Dominus, n. 1343, 1736, 2921, ¹ 3023, 3035, 5041, 5663, 6280, ² 6281, 6905, 6945, 6956; et ex repraesentatione ‘Moschis et filiorum Israelis’ quod sint qui ab Ecclesia spirituali; Moscheh enim una cum populo Ecclesiam illam repraesentat, ‘Moscheh’ caput ejus, quia etiam Divinum Verum, et ‘populus’ seu ‘filii Israelis’ ipsam Ecclesiam; quod ‘filii Israelis’ sint qui ab Ecclesia spirituali, videatur n. 6426, 6637, 6862, 7035, 7062, 7198, 7201, 7215, 7223; quod glorificatio Domini sit propter liberationem, patet ab illis quae ³ in capite praecedenti ostensa sunt, quod nempe illi qui ab Ecclesia spirituali unice salvati ⁴ sint per Adventum Domini in mundum, et quod eo usque detenti fuerint in terra inferiore, et ibi infestati a spiritibus qui in ⁵ falsis ex malo, et liberati a Domino ⁶ postquam Humanum in Se Divinum fecit; quod illi qui ab Ecclesia spirituali unice salvati sint per Adventum Domini in mundum, videatur n. 2661, 2716, 2833, 2834, 6372; et quod eo usque fuerint detenti in terra inferiore, ac liberati a Domino cum Humanum in Se Divinum fecit, n. 6854, 6914, 7035, 7091 fin. , 7828, 7932, 8018, 8054.

[2] Quod ‘canere canticum’ sit glorificare ac ita ‘canticum’ glorificatio, est quia cantica in Ecclesia Antiqua et postea in Judaica erant prophetica, et ⁷ agebant de Domino, imprimis quod venturus in mundum, ac diabolicam turbam, tunc plus quam usquam grassantem, destructurus, et fideles ab impugnationibus illorum liberaturus; ⁸ et quia ⁹ canticorum prophetica ¹⁰ in sensu interno talia continebant, inde per illa significatur glorificatio Domini, hoc est, celebratio Ipsius ex laetitia cordis; laetitia cordis enim per cantum imprimis exprimitur, nam ¹¹ laetitia in cantu quasi ex se in sonorum erumpit; inde ¹² est quod Jehovah, hoc est, Dominus, ¹³ in canticis ¹⁴ appelletur Heros, Vir belli, Deus exercituum, Victor, robur, propugnaculum, scutum, ¹⁵ salus; et diabolica turba quae destructa, hostis; qui percussus, ¹⁶ absorptus, submersus, conjectus in infernum.

[3] Qui de sensu interno nihil noverunt credebant etiam olim quod intelligerentur talia quae in mundo erant, sicut hostes ibi, pugnae, victoriae, clades, submersiones, de quibus cantica ¹⁷ in sensu externo agebant; sed qui sciebant quod omnia prophetica involverent ¹⁸ caelestia et Divina, et quod haec repraesentarentur in illis, sciebant quod ¹⁹ ageretur ibi de damnatione infidelium et de salvatione fidelium a Domino cum venturus in mundum; et tunc hi qui id sciebant, et id cogitabant, ac inde afficiebantur, internam laetitiam habebant, illi autem modo externam; angeli etiam qui apud homines, simul tunc in glorificatione Domini fuerunt ²⁰ ; inde illis qui canebant et qui audiebant cantica, ex sancto ²¹ et beato quae ex caelo influebant, laetitia caelestis ²² in qua sibi visi quasi sublati in caelum; talem effectum habebant cantica Ecclesiae apud antiquos, talem quoque effectum ²³ habent hodie, nam angeli spirituales imprimis afficiuntur canticis quae de Domino, Ipsius regno, et de Ecclesia; quod cantica Ecclesiae illum effectum ²⁴ habuerint, erat non solum ex eo quod laetitia cordis per illa ²⁵ facta sit activa, et ab interiore usque ad extremas corporis fibras ²⁶ eruperit, et has tremore laeto et simul sancto ²⁷ commoverint, sed etiam quia glorificatio Domini in caelis fit per choros, ac ita per concentus plurium; inde quoque loquela angelica est harmonica, cadens in numeros; de choris, videatur n. 2595, 2596, 3350, 5182, 8115; de loquela angelica, quod cadat in numeros, n. 1648, 1649, 7191 fin. ; inde est quod ²⁸ glorificationes Domini apud antiquos qui ab Ecclesia ²⁹ fierent per cantica, psalmos, instrumenta musica varii generis; nam gaudium ³⁰ quod excessit omnia gaudia, habebant antiqui qui ab Ecclesia, ex recordatione Adventus Domini et salvationis generis humani per Ipsum.

[4] Quod cantica prophetica glorificationem Domini in sensu interno continerent ³¹ , constat ex canticis in Verbo, ut apud Esaiam,

Ego Jehovah vocavi Te in justitia, et apprehendam manum Tuam, ³² Ego custodiam Te, et dabo Te in foedus populo, in lucem gentium, ad aperiendum oculos caecos, ad educendum e carcere vinctum, e domo claustri sedentem tenebris. Cantate Jehovae canticum novum, laudem Ipsius extremitas terrae; ³³ extollant vocem desertum et urbes ejus; cantent habitatores petrae, ponant Jehovae gloriam; Jehovah sicut heros exibit, sicut vir bellorum, excitabit zelum, super hostes suos invalescet, 13:6-9, seq. ;

quod hic agatur de Domino quod venturus ad liberandum illos qui in captivitate spirituali, patet; quare dicitur, ‘Cantate Jehovae canticum novum, et cantent habitatores petrae’: similiter apud ³⁴ eundem, Dedi Te in foedus populi, ad restituendum terram, ad dividendum hereditates devastatas, ad dicendum vinctis, Exite, illis qui in tenebris, Revelamini: super viis pascent, et in omnibus clivis pascuum illorum. Cantate, caeli, et exulta, terra, et personate, montes, cantu, quia consolatus Jehovah populum Suum, et afflictorum Suorum miserabitur, 49:8-10, 13 seq. ;

ibi etiam agitur de Adventu Domini et de liberatione vinctorum:

apud Davidem,

5

Cantate Jehovae canticum novum, ³⁵ benedicite nomini Ipsius, enumerate in gentibus gloriam Ipsius ³⁶ : omnes dii populorum vanitates; at Jehovah caelos fecit, gloria et honor coram Ipso, robur et decor in sanctuario Ipsius; date Jehovae gloriam et robur, date Jehovae gloriam nominis Ipsius; dicite inter gentes, Jehovah regnat, etiam orbis stabilitur, et non dimovetur; Jehovah venit, venit ad judicandum terram, Ps. 96:1 ad fin. :

apud eundem,

Jehovah fecit ascendere me e fovea vastationis, e caeno luti; ac constituit super petra pedes meos; et dedit in os meum canticum novum, laudem Deo nostro; videbunt multi et confident, Ps. 40:3, 4 [KJV Ps. 40:2, 3];

ex his quoque ³⁷ constat quod ‘canticum’ sit glorificatio Domini ob liberationem; cantica enim involvebant laetitiam cordis et exaltationem Domini; laetitiam cordis ob Adventum Domini et salvationem tunc, et exaltationem ob victoriam super hostes spirituales; laetitia cordis cum exaltatione Domini est quae intelligitur per glorificationem.

[6] Quod laetitia cordis per ‘cantica’ significaretur, patet apud Davidem,

Confitemini Jehovae in cithara, in nablio decachordii, psallite Illi, cantate Ipsi canticum novum, reddite egregium pulsare cum clangore, quia colligit sicut cumulum ³⁸ aquas maris, dat in thesauris abyssos, Ps. 33:2-7:

apud Esaiam,

Cessabit gaudium tympanorum, cessabit tumultus hilarium, cessabit gaudium citharae, cum cantu non bibent vinum, 24:8, 9:

et apud Amos, Convertam festa vestra in luctum, et omnia cantica vestra in lamentum, 8:10.

Quod exaltatio Jehovae, hoc est, Domini, ³⁹ fieret per cantica, apud Davidem,

Servus Jehovae David qui locutus est Jehovae verba cantici hujus: Jehovah robur meum; Jehovah petra mea, et propugnaculum meum, et ereptor meus; Deus meus, rupes mea in qua confido, scutum meum, et cornu salutis meae, refugium meum; laudatum invocabo Jehovam, tunc ab hostibus meis servabor, Ps. 18:1-4 seq. :

apud eundem,

Jehovah robur meum et scutum meum, unde cantico confitebor Ipsum; Jehovah robur illis, et robur ⁴⁰ salutum uncti Ipsius, Ps. 28:7, 8:

apud eundem,

Salus Tua, Deus, in altum deducet me; laudabo nomen Dei cantico, et magnum faciam Ipsum confessione, ⁴¹ Ps. 69:30, 31 [KJV 69:29, 30] ⁴² .

[7] Quod de Domino agerent cantica, etiam constat apud Johannem, Viginti quattuor seniores cecinerunt canticum novum, dicentes, Dignus es Qui accipias librum, et aperias sigilla illius, quia occisus ⁴³ es, et redemisti Deo ⁴⁴ nos sanguine Tuo, Apoc. 5:9, 10:

et apud eundem,

Vidi angelos septem, [et] qui canebant canticum Moschis servi Dei, et canticum Agni, dicentes, Magna et mirabilia opera Tua, Domine, Deus Omnipotens; justae et verae viae Tuae, Rex sanctorum; quis non timeat Te, Domine, et non glorificet nomen Tuum? Apoc. 15 [1, ] 2, 3 [, 4];

‘canticum Moschis et Agni’ est canticum quod in hoc capite vocatur ‘canticum Agni’ quia de glorificatione Domini ibi agitur.

Footnotes: