1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1530. Quod ita sit, constare etiam potuit unicuique ex Verbo, ut cum Dominus manifestatus est Petro, Jacobo et Johanni, nam tunc splenduit facies Ipsius sicut sol, et vestimenta Ipsius facta sicut lux, Matth. 17:2;

quod illis ita apparuerit, fuit modo quia visus eorum interior apertus est. Apud Prophetas idem quoque confirmatur, ut apud Esaiam,

ubi de regno Domini in caelis agitur, Erit lux lunae sicut lux solis, et lux solis erit septupla, sicut lux septem dierum, 30:26:

et apud Johannem, ubi etiam de regno Domini quod appellatur Nova Hierosolyma, Civitas non opus habet sole, neque luna, ut luceant in illa; gloria enim Dei illustrat ¹ illam, et lucerna illius Agnus, Apoc. 21:23: et alibi, Nox non erit ibi, neque opus habent lucerna, et luce solis, quia Dominus Deus illustrat illos, Apoc 22:5: praeter cum Dominus apparuit Mosi, Aharoni, Nadab, Abihu, et septuaginta senioribus, Quod viderint Deum Israelis, sub Cujus pedibus erat quasi opus lapidis sapphiri, et quasi substantia caeli quoad munditiem, [Exod. ] 24:10.

Quia Domini caeleste et spirituale coram visu angelorum externo apparet ut Sol et Luna, inde est quod ‘sol’ in Verbo significet caeleste, et ‘luna’ spirituale.

Footnotes:

5398. In hoc capite et in illis quae sequuntur ¹ de filiis Jacobi et Josepho, in sensu interno agitur de regeneratione naturalis quoad vera et bona Ecclesiae, quod nempe per scientifica non fiat sed per influxum a Divino. Qui hodie ab Ecclesia sunt, tam parum aliquid de regeneratione sciunt ut vix aliquid; ne quidem hoc sciunt ² quod regeneratio perstet per totum cursum vitae illius qui regeneratur, et quod continuetur in altera vita; tum ³ quod arcana regenerationis sint tam innumerabilia ⁴ ut vix quoad unam myriadis partem sciri queant ab angelis, et quod illa quae sciunt angeli, sint quae faciunt intelligentiam et sapientiam eorum ⁵ ; quod qui hodie ab Ecclesia sunt, tam parum de regeneratione sciant, est causa quia tam multa loquuntur de remissione peccatorum et de justificatione, et quia credunt quod peccata momento remittantur, et quidam quod abstergantur sicut sordes e corpore per aquas, et quod per solam fidem seu per unius momenti confidentiam justificetur homo; ⁶ quod ⁷ homines Ecclesiae ita credant, est causa quia non sciunt quid peccatum seu ⁸ malum, si illud ⁹ nossent, scirent quod peccata alicui nequaquam abstergi queant, sed quod separentur seu rejiciantur ¹⁰ ad latera ne exsurgant, quando homo in bono tenetur a Domino; tum quod hoc fieri nequeat nisi malum continue ejiciatur, et hoc per media quae indefinita numero et quoad plurem partem ineffabilia;

[2] qui in altera vita secum illam opinionem traxerunt quod homo momento per fidem justificetur, et prorsus abluatur a peccatis, cum appercipiunt quod regeneratio fiat per media ¹¹ indefinita numero et ineffabilia, stupescunt, et inscitiam suam, quam etiam insaniam vocant, quam in mundo habuerunt de momentanea remissione peccatorum et de justificatione, rident; dicitur illis quandoque quod Dominus nulli non qui desiderat ex corde, remittat peccata, sed usque non ideo separantur illi a turba diabolica cui alligati sunt per mala quae ¹² sequuntur vitam quam omnem secum habent; discunt dein ab experientia quod ab infernis ¹³ separari sit a peccatis, et quod id ¹⁴ nequaquam fieri queat nisi per mille et mille modos soli Domino notos, et hoc continua successione, si velis credere, in aeternum; nam homo tantum malum est ut ne quidem ab uno peccato plene in aeternum liberari queat, at solum ex misericordia Domini si eam receperit, a peccato detineri et in bono teneri.

[3] Quomodo itaque homo novam vitam accipit et regeneratur, ¹⁵ continetur in sanctuario Verbi, hoc est, in sensu ejus interno, ob causam imprimis ut angeli ex Verbo cum legitur ab homine, in suo felici sapientiae sint, et quoque tunc in jucundo inserviendi pro mediis. In hoc capite et in sequentibus, ubi de fratribus Josephi, agitur in sensu interno supremo de glorificatione naturalis Domini, et in sensu repraesentativo de regeneratione naturalis apud hominem a Domino, hic quoad vera quae Ecclesiae ibi.

Footnotes: