1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1404. In his quae historica vera sunt, omnia et singula dicta et verba significant in sensu interno prorsus alia quam in sensu litterae, sed ipsa historica sunt repraesentativa: ‘Abramus’ de quo primum agitur, repraesentat in genere Dominum, in specie caelestem hominem; ‘Isacus’ de quo postea, similiter in genere Dominum, in specie spiritualem hominem; ‘Jacobus’ quoque in genere Dominum, in specie naturalem hominem; ita illa quae sunt Domini, quae sunt regni Ipsius, et quae sunt Ecclesiae.

8753. ‘Venerunt desertum Sinai’: quod significet statum boni in quo vera fidei implantanda, constat ex significatione ‘deserti Sinai’ quod sit status boni in quo implantanda sunt vera fidei; ‘desertum’ hic est bonum cui nondum vera implantata sunt, et ‘Sinai’ sunt ipsa vera; desertum enim ¹ plura significat, n. ² 3900, in genere ³ inhabitatum et inexcultum, n. 2708, ita in spirituali sensu ⁴ bonum in quo nondum vera, nam bonum absque veris est spiritualiter inexcultum; inde ‘desertum’ ⁵ significat novum voluntarium quod nondum per vera fidei formatum ⁶ , n. 8457.

[2] Quod ‘montem Sinai’ attinet, significat ille in supremo sensu Divinum Verum ex Divino Bono, ‘mons’ Divinum Bonum, et ‘Sinai’ Divinum Verum; in sensu interno verum fidei ex bono, hic verum fidei implantandum bono, quia nondum Lex ex eo promulgata est; quod ‘mons Sinai’ illa significet, est quia Lex inde a Domino promulgata est, et Lex est Divinum Verum ex Divino Bono, et quoque est verum fidei a bono, n. ⁷ 6752, 7463, 8695; inde ⁸ erat quod filii Israelis ⁹ castrametarentur in deserto juxta montem illum, nam ex illo non ¹⁰ solum promulgabantur decem praecepta, quae sunt Lex in stricto sensu, sed etiam omnia statuta Ecclesiae, quae in se continebant, quia repraesentabant, vera et bona spiritualia et caelestia regni Domini; quod Lex inde promulgata sit, constat ex capite 20 sequente, quod etiam statuta Ecclesiae, ¹¹ Exod. xxi seqq. ; Lev. 7:37, 38, 27:34;

idem per ‘Sinai’ significatur apud Davidem,

Deus, cum Tu exires coram populo Tuo, cum incederes Tu in deserto, terra contremuit, etiam caeli stillarunt coram Deo; hic Sinai coram Deo, Deo Israelis; pluviam benevolentiarum stillare facis, Deus, Ps. 68:8-10 [KJV Ps. 68:7-9];

hic ‘Sinai’ pro vero quod ex bono, nam ¹² haec significantur per quod ‘caeli stillarunt coram Deo’, et quod ‘Deus stillaverit pluviam benevolentiarum’:

[3] in libro Judicum,

Jehovah, quando exivisti e Seir, quando egressus es ex agro Edomi, terra contremuit, etiam caeli stillarunt, etiam nubes stillarunt aquas; montes defluxerunt coram Jehovah, ipse Sinai coram Jehovah Deo Israelis; in diebus Schamgaris filii Anathi, in diebus Jaelis, cessarunt viae, et euntes semitas iverunt vias tortuosas, cessarunt vici in Israel; cessarunt donec surrexi Debora, donec surrexi mater in Israel, 5:4-7;

hic quoque ‘Sinai’ pro Lege seu Divino Vero ex Divino Bono, ex quibus vera fidei implantata bono ejus, quae quoque ¹³ significantur per ‘caeli stillarunt, et nubes stillarunt aquas’; quod vera fidei defecerint, et perversa sint, significatur per ‘cessarunt viae, et euntes semitas iverunt vias tortuosas’; ¹⁴ quod ‘viae’, ‘semitae’, ‘vici’ sint vera, videatur n. 627, 2333, 3123, 3477; nam in cantico illo prophetico, quod est Deborae et Baraki, agitur de perversione veri Ecclesiae, et de restitutione ejus:

[4] apud Moschen,

Jehovah de Sinai venit, exortus est de Seir illis, exsplenduit de monte Paran, et venit ex myriadibus sanctitatis, a dextra Ipsius ignis legis illis, Deut. 33:2;

benedicuntur ibi ¹⁵ filii Jacobi a Mosche ante mortem ejus, qui propheticum benedictionis suae exorditur per Jehovah ¹⁶ de Sinai venit, ¹⁷ et per ‘Sinai’ ibi significantur vera fidei in complexu; quod ita exordiatur, est quia per ‘filios Jacobi’ ¹⁸ omnia vera et bona fidei significantur, n. ¹⁹ 3858, 3862, 3926, 3939, 6335, similiter per ‘filios Israelis’, n. 5414, 5951, 5879.

Footnotes: