1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

10809. ¹ Deinde interrogabant quomodo Dominus apparet apud angelos e nostra tellure; dicebam quod appareat in Sole ut Homo, ² circumdatus ibi ³ igneo solari, ex quo omnis lux est angelis in caelis, et quod calor qui procedit inde, sit Divinum Bonum, et quod lux quae inde sit Divinum Verum, utrumque ex Divino Amore, qui est igneum apparens circum Dominum in illo Sole; sed quod ⁴ Sol ille modo angelis in caelo appareat et non spiritibus qui infra sunt, quoniam hi remotiores sunt a receptione boni amoris et veri fidei quam angeli qui in ⁵ caelis. Quod autem solem mundi attinet, is nulli in altera vita apparet, sistitur tamen in idea illorum sicut nigrum ⁶ non visibile, ex opposito ad Solem caeli, qui est Dominus. ⁷ Quod quaesiverint de Domino ac de Ipsius apparentia coram angelis e nostra tellure, dabatur illis, quoniam tunc placuit Domino Se praesentem sistere apud illos, ac in ordinem redigere quae ex malis ibi deturbata sunt, de quibus conquesti sunt; ut haec viderem, causa etiam erat quod illuc perductus sim.

Footnotes:

5826. ‘Vos nostis quod binos pepererit mihi uxor mea’: quod significet si bonum spirituale sit quod Ecclesiae, quod internum bonum et verum erit, constat ex repraesentatione ‘Israelis’ qui haec de se dicit, quod sit bonum spirituale e naturali, de qua mox supra n. 5825; ex repraesentatione ‘Rachelis’ quae hic ‘uxor quae binos ei pepererat’, quod sit affectio veri interioris, de qua n. 3758, 3782, 3793, 3819; et a repraesentatione ‘Josephi’, ¹ tum ‘Benjaminis’, qui sunt ‘bini quos pepererat’, quod sint internum bonum et verum, ‘Josephus’ internum bonum, et ‘Benjamin’ ² interius verum.

[2] Cum hoc quod internum bonum et verum erit, si bonum spirituale sit quod Ecclesiae, ita se habet: bonum spirituale quod Israel repraesentat, est bonum veri, hoc est, verum voluntate et actu; hoc verum seu hoc bonum veri facit apud hominem ut sit Ecclesia; quando verum implantatum est voluntati, quod percipitur ex eo quod afficiatur vero propter finem ut vivat secundum illud, tunc est bonum et verum internum. Cum homo in hoc bono et vero est, tunc est in illo regnum Domini, consequenter est is Ecclesia, et una cum consimilibus facit Ecclesiam in communi; inde constare potest quod Ecclesia ut sit Ecclesia, esse debeat bonum spirituale, hoc est, bonum veri, nequaquam autem solum verum, ex quo solo hodie Ecclesia vocatur Ecclesia, et per quod distinguitur una ab altera; cogitet quisque secum an verum sit aliquid nisi pro fine habeat vitam; quid doctrinalia absque illo fine? sicut quid praecepta decalogi absque vivere secundum illa? si enim quis illa scit et omnem illorum sensum in amplitudine, et usque vivit contra illa, ad quid conducunt? nonne ad nihilum, et quibusdam ad damnationem? similiter se habet cum doctrinalibus fidei e Verbo, quae sunt praecepta vitae Christianae, sunt enim leges spirituales; hae nec ad ³ aliquid conducent nisi fiant vitae; expendat homo apud se num ⁴ sit apud illum quod est aliquid' nisi quod intrat ipsam vitam ejus; et num alibi vita hominis quae vita quam in voluntate;

[3] inde nunc est quod a Domino in Veteri Testamento dictum, et in Novo confirmatum, quod omnis Lex et omnes Prophetae fundentur in amore in Deum et in amore erga proximum, ita in ipsa vita, non autem in fide ⁵ absque vita, ita nequaquam in sola fide, consequenter nec in confidentia, haec enim absque charitate erga proximum non dabilis est; si apparet, in discriminibus vitae et cum mors prae foribus est, apud malos, est illa confidentia spuria ⁶ vel falsa, nam apud illos in altera vita ne hilum ejus ⁷ confidentiae apparet, utcumque prope mortem cum ardore apparenter tale confessi fuerint; ⁸ quod fides sive voces illam confidentiam, sive fiduciam, nihil efficiat apud malos, Ipse Dominus docet apud Johannem, Quotquot receperunt, dedit illis potestatem, ut filii Dei essent, credentibus in Nomen Ipsius; qui non ex sanguinibus, neque ex voluntate carnis, neque ex voluntate viri, sed ex Deo nati sunt, 1:12, 13;

[4] ‘qui ex sanguinibus’ pro illis qui violentiam charitati inferunt, n. 374, x1005, tum qui verum profanant, n. 4735; ‘qui ex voluntate carnis’ pro illis qui in malis ex amore sui et mundi sunt, n. 3813; ‘qui ex voluntate viri’ pro illis qui in persuasionibus falsi, ‘vir’ enim significat verum et in opposito sensu falsum; ‘ ⁹ ex Deo nati’ pro illis qui regenerati sunt a Domino, et inde in bono; hi sunt qui recipiunt Dominum, et hi sunt qui credunt in Nomen Ipsius, et hi sunt quibus dat potestatem ut filii Dei sint, non autem illis; ex quibus manifeste patet quid sola fides ad salutem facit'.

[5] ¹⁰ Porro ut homo regeneretur et fiat Ecclesia, introducetur per verum ad bonum et ¹¹ tunc introducitur cum verum fit voluntate et actu verum; ¹² hoc verum est bonum, et vocatur ¹³ bonum veri, et producit nova vera continue, nam tunc primum fructificat se; ¹⁴ verum quod producitur seu fructificatur inde, est quod vocatur verum internum, et ¹⁵ bonum a quo, vocatur bonum internum; nam prius nihil fit internum, quam cum implantatum est voluntati, voluntarium enim ¹⁶ est intimum hominis; quamdiu bonum et verum extra voluntatem ¹⁷ sunt, et solum in intellectu, ¹⁷ sunt extra hominem, nam intellectus est extra et voluntas est intra.

Footnotes: