1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

10574. ‘Et dixit, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’: quod significet apperceptionem Divini Veri interni in externo, constat ex repraesentatione ‘Moschis’ hic, quod sit externum Ecclesiae, cultus, et Verbi non ira separatum ab interno ¹ sicut apud ipsam gentem, de qua n. 10563, 10571, ex significatione ‘facere videre’ quod sit appercipere, de qua n. 215O, 3764, 4567, 4723, 5400, et ex significatione ‘gloriae Jehovae’ quod sit internum Verbi, de qua in Praefatione ad Gen. 18, et n. 5922, 9429; inde patet quod per ‘dixit Moscheh, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’ significetur apperceptio interni in externo Verbi, Ecclesiae, et cultus.

[2] Quod haec significentur per illa verba, etiam constare potest ex praecedentibus hujus capitis, ibi enim in sensu interno agitur ² de gente Israelitica, et quod Ecclesia apud illam non institui posset, ex causa quia non recipere potuerunt aliquid internum; recipere internum Ecclesiae est recipere Divinum Verum e caelo, et per id caelestem amorem; quoniam de ³ hoc agitur in sensu interno, et usque Moscheh institit ut Jehovah introduceret illos in terram Canaanem, per quod significatur instauratio Ecclesiae, ideo nunc dicit Moscheh, ‘Fac videre mihi gloriam Tuam’, per quod ideo significatur apperceptio Divini Veri interni in externo; quod per ‘gloriam Jehovae’ intelligatur tale Divinum quod non

[3] appercipi ⁴ potuit a Mosche, constat manifeste ex sequentibus hujus capitis, ubi dicitur quod non videre posset facies Jehovae, ⁵ ita ibi vocatur gloria, sed postquam pertransiverat, videret posteriora, et hoc ex fissura petrae, per quae significatur quod modo externa Ecclesiae, cultus, et Verbi apperciperet, sed non interna; quod tale per ‘gloriam Jehovae’ significetur, patet ex eo quod aliquoties dicatur quod viderint gloriam Jehovae, ⁶ sed fuit nubes quae ita vocata est, ut super monte Sinai, et super tentorio, inque illo, ⁷ videatur Exod. 16:10, 24:16, 17, Exod. 40:34, 35; Num. 17:7 [KJV Num. 16:42]; et alibi; per ‘nubem’ ⁸ ibi, quae gloria Jehovae dicta est, significatur externum Ecclesiae, cultus, et Verbi, ⁹ seu sensus litterae Verbi, videatur in Praefatione ad Gen. 18, et n. 4060, 4061, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8781, 9430, 10551.

[4] Quod ‘gloria Jehovae’ significet internum ¹⁰ Verbi, Ecclesiae, et cultus, est quia Divinum Verum procedens a Domino, quale est in caelo, est gloria Jehovae, Divinum enim Verum procedens a Domino ¹¹ apparet ibi ut lux; ¹² apparentia Domini in illa luce est quae in genuino sensu intelligitur per ‘gloriam Jehovae’; per apparentiam Domini intelliguntur omnia ibi quae a Domino sunt, quae sunt innumerabilia, et communi voce vocantur caelestia et spiritualia. Quod internum Verbi, Ecclesiae, et cultus significetur per ‘gloriam Jehovae’, est quia illud in ea luce est, externum autem in luce mundi, quapropter hoc in Verbo per ‘nubem’ significatur; inde patet quod ¹³ sensus internus Verbi sit ‘gloria’.

[5] Ex his nunc constare potest quid per ‘gloriam Jehovae’ et per ‘lucem’ Ipsius in sequentibus his locis significatur, ut apud Esaiam,

Surge, illuminare, quia venit lux Tua, et gloria Jehovae super Te exorta est; ecce tenebrae obtegunt terram, et caligo populos, sed super Te exorietur Jehovah, et gloria Ipsius super Te videbitur ambulabunt gentes ad lucem Tuum, et reges ad splendorem ortus Tui: non occidet amplius sol Tuus, et luna Tua non colligetur, quia Jehovah erit Tibi in lucem aeternitatis, 60:1-3, 20; agitur ibi de Adventu Domini; ¹⁴ 'lux' ibi est Divinum Verum procedens a Domino, et ‘gloria Ipsius’ ac ‘splendor ortus Ipsius’ sunt omne id quod de Domino, deque fide et amore in Ipsum in luce illa apparet ‘tenebrae et caligo quae obtegunt terram et populos’ sunt obscura fide et amoris, dicitur enim de instauranda Ecclesia apud gentes; inde sequitur quod per lucem et gloriam, quae exoriturae, et quae videbuntur et ad quas ambulabunt ¹⁵ , sint Divina Vera ¹⁶ de Domino, ¹⁷ deque fide et ¹⁸ amore in ipsum ab Ipso:

[6] apud eundem,

Jehovah vocavi Te in justitia, et dedi Te in foedus populo, in lucem gentium: Ego Jehovah, hoc nomen Meum, gloriam Meam alteri non dabo, 42:6, 8;

agitur ¹⁹ etiam ibi de Domino, Qui ‘lux gentium’ vocatur quia ab Ipso omne Divinum Verum, et Qui gloria Jehovae, quia in Ipsum omne fidei et amoris:

apud eundem,

Erumpet sicut aurora lux tua, ambulabit ante te justitia tua gloria Jehovae colliget te, 58:8;

[7] similiter: apud eundem,

Gaudete cum Hierosolyma, deliciemini ex splendore gloria ²⁰ Ipsius, Esai. 66:[10, ] 11;

‘Hierosolyma’ ibi ²¹ ut alibi est Ecclesia, et ‘splendor gloriae’ est amor veri a Domino:

apud Sachariam,

Ego ero ²² illi murus ignis circumcirca, et in gloriam ero in medio ejus, Sach. 2:9 ²³ [KJV 5];

etiam ibi de Hierosolyma, quae est Ecclesia; ‘gloria in medio ejus’ est Ipse Dominus quoad omnia veri et boni quae fidei et amoris; quod per ‘gloriam’ ibi intelligantur illa quae lucis Divinae sunt, patet:

[8] similiter ut apud Johannem, Sancta Hierosolyma habens gloriam Dei, et luminare illius simile lapidi pretiosissimo; gloria Dei illustrabit illam, et lucerna ejus Agnus; gentes quae salvantur in luce ²⁴ Illius ambulabunt, et reges terrae afferent gloriam et honorem suum in eam. Portae ejus non claudentur interdiu; nox enim non erit ibi, afferent gloriam et honorem gentium in eam, Apoc. 21:11, 23-25 [, Apoc. 21:26];

‘Sancta Hierosolyma’ ibi est Ecclesia, quae successura hodiernae; illa quae Ecclesiae sunt, quae sunt fidei et amoris in Dominum a Domino, describuntur ²⁵ per ‘luminare’, per ‘lucem’, et per ‘gloriam’; quia per gloriam intelliguntur illa quae lucis sunt, ideo dicitur gloria Dei illustrabit eam; quisque qui expendit, et ipsas res intuetur, et non haeret in

[9] solis verbis, videre potest quod per omnia illa significentur talia quae Ecclesiae sunt, at quid per singula significatur docet sensus internus, nam in Verbo ²⁶ nihil inaniter dicitur, ne quidem vocula:

apud Lucam, Viderunt oculi mei salutare Tuum quod praeparasti ante faciem omnium populorum, lucem in revelationem gentium, et gloriam populi Tui Israelis, 2:30-32;

haec in prophetico Simeonis de Domino nato; ‘lux in revelationem gentium’ est Divinum Verum procedens a Domino, et ‘gloria populi Israelis’ est omne id quod a Domino revelatum est de Se Ipso, deque fide et amore in Ipsum apud illos qui recipiunt; omne hoc vocatur gloria, quia apparet in caelo et in luce ibi, lux ibi est Divinum Verum; ²⁷ per ‘filios Israelis’ intelliguntur qui in fide et amore in Dominum.

[10] Quod lux sit Dominus quoad Divinum Verum, et quoque gloria quae lucis, patet ex Ipsius Domini verbis, apud Johannem, Diligebant gloriam hominum magis quam gloriam Dei; Ego lux in mundum veni, ut omnis qui credit in Me, in tenebris non maneat, 12:43, 46:

et apud eundem,

In principio erat Verbum, et Verbum erat apud Deum, Deus erat Verbum: erat lux vera quae illuminat omnem hominem venientem in mundum: et Verbum caro factum est, et habitavit in nos, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam sicut Unigeniti a Patre, 1:1, 9, 14;

‘Verbum’ est Divinum Verum, et quoque ‘lux’; et gloria est omne quod apparet de Domino in luce illa.

[11] Haec loca e Verbo allata sunt quia in illis ‘gloria’ et simul ‘lux’ nominantur, et allata sunt ob finem ut sciatur quod ‘lux’ sit Divinum Verum a Domino, ita Ipse Dominus quoad Divinum Verum, et quod ‘gloria’ sit omne quod lucis, proinde omne quod ex Divino Vero quod facit intelligentiam et sapientiam apud angelos, et apud homines qui Dominum fide et amore recipiunt. Simile per ‘gloriam’ significatur alibi, ut apud Johannem,

Volo ut ubi Ego sum, etiam illi sint Mecum, ut videant gloriam Meam, Joh. 17:24 ²⁸ :

apud Lucam,

Nonne hoc oportebat pati Christum et ingredi in gloriam Suam? 24:26:

apud Matthaeum,

Tunc apparebit signum Filii hominis, et tunc plangent omnes tribus terrae, et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli cum virtute et gloria, 24:30;

[12] per ‘nubes’ ibi intelligitur Divinum Verum quale est in luce mundi, ita quale apud homines, et per ‘gloriam’ intelligitur Divinum Verum quale est in luce caeli, ita ‘quale’ apud angelos; et quia Divinum Verum per ‘nubem’ et per ‘gloriam’ intelligitur, ideo est Verbum quoad sensum externum et quoad sensum internum quod intelligitur, quoad sensum externum per ‘nubem’ et quoad sensum internum per ‘gloriam’; etiam quod apparet in luce mundi est nubes respective ad id quod apparet luce caeli; quod ‘nubes’ id sit, videatur ²⁹ Praefatio ad Gen. 18, et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8443, 8781, 9430, 10551.

[13] Inde est quod nubes etiam in Verbo dicatur ‘gloria’, ut in Exodo, Gloria Jehovae apparuit in nube, Exod. 16:10:

alibi,

Habitavit gloria Jehovah super monte Sinai; et obtexit eum nubes sex dies, sed species gloriae Jehovae erat sicut ignis comedens in capite montis ante oculos filiorum Israelis, Exod. 24:16, 17:

et alibi in Exodo,

Obtexit nubes tentorium conventus, et gloria Jehovae implevit habitaculum; nec potuit Moscheh intrare, eo quod habitaret super eo nubes, et gloria Jehovae impleret habitaculum, Exod. 40:34, 35:

in Numeris,

Cum congregaretur contio contra Moschen et contra Aharonem, et respiceret ad tentorium conventus, ecce obtexit illud nubes, et apparuit gloria Jehovae, Num. 17:7 [KJV Num. 16:42]:

in libro 1 Regum,

Nubes implevit domum Jehovae, ita ut non potuerint sacerdotes stare ad ministrandum Propter nubem, quoniam implevit gloria Jehovae domum Jehovae, [1 Reg. 8:10, ] 11:

et in Apocalypsi,

Impletum est templum fumo et gloria Dei, ³⁰ 15:8;

[14] quoniam Divinum apparuit sicut nubes, ideo per ‘nubem’ significatur Praesentia Divina, et ubi Praesentia Divina ibi Divinum Verum, nam Divinum absque illo non apparet, quoniam est in illo et est illud; inde est quod nubes ³¹ ibi dicatur gloria; nec aliter potuit apparere genti Israeliticae, quoniam in externis absque interno erant, videatur n. 6832, 8814, 8819, 10551; sed usque nubes et gloria distinguuntur sicut lux mundi et lux caeli, seu sicut sensus litterae Verbi et sensus ³² internus ejus, et sicut sapientia humana et sapientia angelica. Ex his nunc constare potest quod per ‘dixit Moscheh, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’ significetur ut ostendatur ipsi Divinum internum; et quia Moscheh repraesentabat externum Ecclesiae, cultus, et Verbi, significatur apperceptio Divini Veri interni in externo.

Footnotes:

4677. ‘Et fecit ei tunicam variorum colorum’: quod significet apparentias veri inde ex quibus spirituale naturalis cognoscitur et distinguitur, constat ex significatione ‘tunicae’ quod sit verum naturalis, de qua sequitur; et ex significatione ‘variorum colorum’ quod sint apparentiae veri ex quibus spirituale naturalis cognoscitur [et] distinguitur; quod haec per varios colores significentur, a nemine sciri potest nisi qui scit quod colores in altera vita aeque appareant sicut in mundo, et quidem colores qui pulchritudine et varietate multum excedunt hos, et nisi qui scit unde colores illi; colores qui in altera vita, sunt ex variegatione lucis ibi et sunt, ut ita dicatur, modificationes intelligentiae et sapientiae, nam lux quae ibi apparet, est ex Divino Vero quod a Domino, seu est Divinum Spirituale ab Ipso, seu quod idem, est Divina Intelligentia et Sapientia ¹ ; haec sicut lux apparet coram oculis angelorum et spirituum; inde patet quid per colores ex luce illa significatur, quod nempe qualitates veri, ita apparentiae ejus, et quod appareant ex affectionibus boni et veri; de coloribus altera vita, videantur n. 1042, 1043, 1053, 1624, 3993, 4530.

[2] Quod ‘tunica’ sit verum naturalis, prius n. 3301 dictum est, sed quia ibi non ostensum, licet hic ex aliis locis in Verbo id confirmare; quia reges in Ecclesia Judaica repraesentabant Dominum quoad Divinum Spirituale seu Divinum Verum, n. 2015, 2069, 3009, 3670, ideo filiae eorum vestiebantur tunicis variorum colorum; per ‘filias’ enim significabantur affectiones boni et veri, et inde Ecclesiae, n. 2362, 3963; de quibus ² in libro 2 Samuelis Erat super Tamare filia Davidis tunica variorum colorum, quia talibus vestiebantur filiae regis virgines amiculis, 13:18.

[3] Et quia summi sacerdotes repraesentabant Dominum quoad Divinum Caeleste seu Divinum Bonum, ideo Aharon induebatur vestibus quae repraesentabant Divinum Verum quod ex Divino Bono Domini; Divinum enim Bonum est in Domino, at Divinum Verum procedit ab Ipso; hoc erat quod repraesentabatur per ‘vestes’; similiter ac cum transformatus Dominus coram Petro, Jacobo, et Johanne, Divinum Bonum apparuit ut sol, et Divinum Verum sistebatur per vestimenta quae apparebant sicut lux, Matth. 17:2;

[4] de vestibus quibus induebatur Aharon et filii ejus, ita apud Mosen,

Aharoni facies tunicam xylini, cidarim xylini, et balteum facies opus acupictoris: et filiis Aharonis facies tunicas, et facies illis balteos, et tiaras facies illis ad gloriam et ad decus, Exod. 28:39, 40;

singula haec significabant illa quae sunt Divini Veri a Divino Bono Domini, ‘tunica xylini’ Divinum Spirituale in specie: similiter alibi apud eundem,

Sumes vestes, et indues Aharoni tunicam, et pallium ephodi, et ephodum, et pectorale, et amicies illum cingulo ephodi; ... postea filios ejus appropinquare facies, et indues illos tunicis, Exod. 29:5, 8; 11:14;

quid singula haec significant, ex Divina Domini Misericordia, dicetur ubi de illis agendum; quod ‘vestes’ in genere sint vera, videatur n. 297, 1073, 2576, 4545.

[5] Prophetae etiam induebantur tunicis, sed tunicis pili, quia per ‘prophetas’ repraesentabatur Dominus quoad vera doctrinae, et quia haec sunt naturalis ‘seu externi’ hominis, illis erant tunicae ex pilo, ‘pilus’ enim significat naturale, videatur n. 3301.

[6] Quod ‘tunica’ significet Divinum Verum a Domino, manifestius adhuc patet ex illis locis ubi ‘tunica’ nominatur in Novo Testamento; ut apud Johannem, Milites acceperunt vestimenta Ipsius, et fecerunt quatuor partes, unicuique militi partem, et tunicam; erat autem tunica inconsuta, desuper texta per totum; dixerunt itaque ad se invicem, Ne dividamus eam; ut Scriptura impleretur, dicens, Diviserunt vestimenta Mea sibi ipsis, et super tunicam Meam jecerunt sortem, 19:23, 24;

qui haec legit, putat quod ea non plus arcani involvant quam quod vestimenta fuerint inter milites divisa et quod super tunicam jacta sit sors, cum tamen singula fuerunt repraesentativa et significativa Divinorum, tam scilicet quod ‘vestimenta in quatuor partes divisa fuerint’, quam quod ‘tunica non divisa, sed super illam jacta sors’, cumprimis quod ‘tunica fuerit inconsuta et desuper texta per totum’; per ‘tunicam’ enim significabatur Divinum Verum Domini, quod quia unicum est et ex Bono, repraesentabatur per ‘tunicam quod inconsuta et desuper texta per totum’;

[7] simile significabatur per tunicam Aharonis, quae quod fuerit texta seu opus textoris, patet apud Mosen,

Fecerunt tunicas xylini opus textoris pro Aharone et filiis ejus, Exod. 39:27;

et quoque repraesentabatur quod Dominus non passus sit ut Divinum Verum in partes distraheretur, sicut factum cum veris inferioribus Ecclesiae a Judaeis.

[8] Quia Divinum Verum est unicum, nempe quod ex Divino Bono, etiam mandatum duodecim discipulis cum mitterentur ad praedicandum evangelium regni, ut non duas tunicas haberent, de quibus ita apud Lucam, Jesus misit duodecim discipulos praedicare regnum Dei; et dixit ad illos, Nihil sumite in viam, neque baculos, neque peram, neque panem, neque argentum, neque singuli duas tunicas habere, 9:2, 3:

apud Marcum, Praecepit illis, ut nihil sumerent in viam, nisi baculum tantum, non peram, non panem, non in zona aes, sedindutos calceos, nec induemini duabus tunicis, 6:8, 9:

et apud Matthaeum, Non possideatis aurum, neque argentum, neque aes in zonis vestris, nec ³ peram in viam, neque binas tunicas, neque calceos, neque baculos, 10:9, 10;

[9] singula ibi repraesentativa sunt caelestium et spiritualium regni Domini ad quod praedicandum missi sunt; quod ‘non sumerent aurum, argentum, aes, peram, panem secum’ erat quia illa significabant bona et vera quae ex solo Domino, ‘aurum’ nempe bonum, n. 113, 1551, 1552; ‘argentum’ autem verum inde, n. 1551, 2954; ‘aes’ bonum naturale, n. 425, 1551; ‘panis’ bonum amoris seu caeleste, n. 276, 680, 2165, 2177, 3478, 3735, 4211, 4217; ‘tunica’ autem et ‘calceus’ significabant vera quibus induerentur, et ‘baculus’ potentiam veri ex bono; quod baculus sit potentia illa, videatur n. 4013, 4015; quod ‘calceus’ sit infimum naturale, n. 1748, ibi quoad verum ⁴ ; tunica' est verum interius naturale; quia haec non duplicia erunt sed unica, prohibebatur ne duos baculos, duo paria calceorum et duas tunicas haberent: haec arcana sunt in mandato illo Domini, quae nequaquam sciri nisi ex sensu interno possunt.

[10] Omnia et singula quae Dominus locutus, erant repraesentativa Divinorum, ⁵ consequenter caelestium et spiritualium regni Ipsius, et sic adaequata captui hominum, et simul intellectui spirituum et angelorum; quapropter illa quae Dominus locutus impleverunt et adimplent universum caelum; inde etiam patet quantum conducit et interest nosse sensum internum Verbi; absque illo etiam ⁶ quisque ex Verbo confirmare potest quodcumque libet dogma, et quia tale apparet illis qui in malo ⁷ sunt, Verbum inde subsannant, et nihil minus credunt quam quod Divinum sit.

Footnotes: