1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9377. 'And you are to bow down from afar' means humility and adoration coming from the heart, and at the same time the inflow of the Lord. This is clear from the meaning of 'bowing down' as humility, dealt with in 2153, 5682, 6266, 7068. The reason why adoration as well is meant is that the essential element in all adoration and all worship is humility. Without humility there can be no worship or adoration of the Lord, because what is Divine and the Lord's cannot flow into a proud heart, that is, into a heart full of self-love, for such a heart is hard and in the Word is called 'a heart of stone'. It can flow only into a humble heart, since this is soft and in the Word is called 'a heart of flesh', and so is receptive of good flowing in from the Lord, that is, receptive of the inflow of the Lord. This explains why 'bowing down from afar' means not only humility and adoration coming from the heart but also the inflow of the Lord at the same time. The words 'the inflow of the Lord' are used because the good of love and of faith which flows in from the Lord is the Lord as He resides with a person. The reason why 'from afar' means coming from the heart is that when people feel humble they draw back from the Lord because they do not consider themselves worthy enough to draw near God Most Holy. For when they feel humble they acknowledge that left to themselves they are nothing but evil, indeed nothing but profanity. When they acknowledge this in their heart they possess true humility. From this it is evident that 'you are to bow down from afar' means humility and adoration coming from the heart, and at the same time the inflow of the Lord.

[2] But such humility and adoration did not exist with the Israelite people; they did no more than represent them through outward gestures, for merely external things and nothing internal interested them. Nevertheless when they humbled themselves they used to lie face down on the ground, also roll themselves in the dust, and cry out with a loud voice, behaving like this for entire days. Anyone who does not know what true humility is might think that such behaviour was humility of heart. But it was not the humility of a heart looking to God from God, but one of looking to God from self; and a heart that looks from self looks from what is evil, since whatever goes out from a person, from the self alone, is evil. For the Israelites more than all peoples in the whole world were ruled by self-love and love of the world. They thought that they were holy if they merely offered sacrifice or washed themselves with water, doing so without any recognition that such actions represented the inward holiness that belongs to charity and faith coming from the Lord. For no holiness is a person's own; rather it is the Lord's present with the person, 9229. Those who humble themselves in the belief that they are holy of themselves and who offer adoration from a love of God which begins in themselves, humble themselves and offer adoration from self-love, thus from a hard heart of stone and not from a soft heart of flesh. Also they are interested only in external things and not at the same time in internal ones; for self-love lives in the external man and cannot enter the internal because the internal man is opened solely by love to and faith in the Lord, thus by the Lord who there forms for the person the heaven in which he lives.