1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

511. Was cast into the sea.- This signifies into the natural man, as is evident from the signification of the sea, as denoting what is scientific (scientificum) in general, which is in the natural man, consequently, the natural man as to what is scientific therein, concerning which see above (n. 270, 342). The reason of this signification of the sea, is, that water signifies truth, and truth in the natural man is called scientific; but truth in itself, is spiritual, and in the spiritual man it makes one with the affection for truth, for it is the form of the affection there. As far therefore as this affection, with its form, is thence in the scientifics which are in the natural man, so far the scientifics contain in themselves truths, and are scientific truths; for the scientifics of the natural man, considered in themselves, are not truths, but only the containing vessels of truth, wherefore scientifics are also signified by vessels in the Word.

[2] That the natural man is signified by the sea, is clear from the passages in the Word quoted above (n. 275, 342); from which it is evident that the sea, as to the water, signifies what is scientific (scientificum) in general, and the sea, considered with respect to its waves, signifies the disputation and reasoning which arise through scientifics; and because each of these is in the natural man, therefore, the sea signifies the natural man itself. But the state of the natural man is entirely according to the affection of man's love. When spiritual affection rules in man, or the affection for good and truth for the sake of good and truth, and this flows in through the spiritual man into the natural man, then the natural man is a spiritual-natural man, for he is then subordinate and subject to the spiritual man, and because they thus act as a one, both are in heaven. But when affection merely natural rules with man, then in the natural man there is not any truth, and no scientific therein is true, but dead and false. The reason is, that the scientifics there are then conjoined with affections merely natural, all of which have their origin from the loves of self and of the world; and yet real truths, being in themselves spiritual, conjoin themselves only with spiritual affections, as stated above. When truths conjoin themselves with affections merely natural, then they are no longer truths but falsities, for the affection merely natural falsifies them. Conjunctions of truth with affections merely natural, correspond to whoredoms and adulteries of various kinds, and are also meant in the spiritual sense of the Word by the varieties of whoredoms and the degrees of adulteries; there are conjunctions of the truths of the Word with the love of self and the love of the world, which correspond to these things.

[3] The signification of the sea, which denotes the natural man, and all things therein, is also from correspondence. For seas appear in various places in the spiritual world, especially about the outermost borders where the spiritual societies, or heaven itself, terminate. Seas exist there, because in the borders of heaven, and beyond them, are those who were merely natural men; they also appear there in deep places, where they have their abodes; these natural men however are not evil, for evil natural men are in the hells. The quality of those who are in those seas is evident from the seas which are seen there, but chiefly from the colour of the waters, which tend to obscurity or to clearness; if to obscurity, sensual spirits are therein, who are the lowest natural, and if to clearness, the spirits therein are interior natural. But the waters of the seas which are over the hells, are dense, black, and sometimes red; and the infernal crew therein appear like snakes and serpents, and like monsters, such as are in the seas.