2395. ‘Quia perdentes nos locum hunc’: quod significet quod status mali in quo erant, damnaret eos, constat a sensu ‘perdere’ cum praedicatur de Domino, quod in significatu interno sit perire a malo hoc est, damnari; tum a significatione ‘loci’ quod sit status mali, n. 2393. Multoties in Verbo occurrit quod ‘Jehovah perdat’, sed in sensu interno intelligitur quod homo semet perdat, Jehovah enim seu Dominus nullum perdit, sed quia apparet sicut foret a Jehovah seu Domino, quia omnia et singula videt, et omnia et singula regit, ita passim locutum est in Verbo ob causam ut inde homines teneantur in communissima idea, quod omnia sub oculis Domini sint, et omnia sub Ipsius auspicio, in qua idea cum primum tenentur, dein possunt facile instrui; explicationes enim Verbi quoad sensum internum, non sunt nisi quam singularia quae communem ideam elucidant: causa etiam est quod qui in nullo amore sunt, teneantur in timore, et sic vereantur Dominum et ad Ipsum propter liberationem fugiant; inde patet quod nihil noceat quod credatur sensui litterae, tametsi internus aliud docet, modo illud fiat ex simplici corde; sed de his plenius in sequentibus ad vers. 24, n. 2447, ubi dicitur quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’; tantum abest ut angeli quia in sensu interno sunt, cogitent quod Jehovah seu Dominus aliquem perdat, ut solam ejus rei ideam non sustineant, quare cum haec et similia in Verbo ab homine leguntur, rejicitur quasi ad tergum sensus litterae, et abit tandem in illum, quod ipsum malum sit quod perdit hominem, ¹ et quod Dominus neminem perdat, ut constare potest ab exemplo, de quo n. 1875.

Footnotes:

545. Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit.

Hos somliga har den meningen gjort sig gällande, att Gud vänder sitt ansikte bort från människan, förkastar henne ifrån sig och kastar henne i helvetet, och att Han vredgas på henne för det ondas skull, och hos somliga än mer, att Gud straffar människan och gör henne ont. I denna uppfattning bestyrka de sig ur Ordets bokstavsmening, där sådana saker sägas, inte vetande, att Ordets andliga mening, som förklarar bokstavsmeningen, är en helt annan, och att kyrkans sanna lära, som är från Ordets andliga mening, därför lär annorlunda, nämligen att Gud aldrig vänder sitt ansikte bort från människan och förkastar henne ifrån sig, och att Han inte kastar någon i helvetet och inte vredgas ¹ . Var och en, vars sinne är i upplysning, när han läser Ordet, förnimmer också detta bara därav, att Gud är själva Godheten, själva Kärleken och själva Barmhärtigheten, och att själva Godheten inte kan göra någon något ont, och att själva Kärleken och själva Barmhärtigheten inte kan förkasta en människa ifrån sig, eftersom det strider emot själva barmhärtighetens och kärlekens väsen, således emot själva det Gudomliga. De som tänka från ett upplyst sinne, när de läsa Ordet, förnimma därför klart, att Gud aldrig vänder sig bort från människan, och att Han, eftersom Han inte vänder sig bort från henne, handlar mot henne av godhet, kärlek och barmhärtighet, det vill säga, att Han vill hennes väl, att Han älskar henne, och att Han förbarmar sig över henne. De se därför också, att Ordets bokstavsmening, i vilken det säges sådana saker, gömmer inom sig en andlig mening, i enlighet med vilken det bör förklaras som i bokstavsmeningen är sagt på ett efter människans fattningsförmåga avpassat sätt och enligt hennes första och allmänna föreställningar.

Footnotes: