1540. SENSUS INTERNUS

HISTORICA vera Verbi incohata sunt, ut dictum, capite praecedente xii; illuc usque seu potius ad Eberum fuerunt historica facta: quae nunc de Abramo continuantur, in sensu interno significant Dominum, et quidem primam Ipsius vitam qualis fuit antequam Externus Ipsius Homo conjunctus fuit cum Interno adeo ut unam rem agerent, hoc est, antequam Externus Ipsius Homo similiter caelestis et Divinus factus sit. Historica sunt quae Dominum repraesentant, ipsa verba sunt significativa illorum quae repraesentantur: sed quia historica sunt, mens legentis non aliter potest quam teneri in illis, cumprimis hodie cum plerique et fere omnes non credant dari sensum internum, minus in singulis verbis; et forte nec agnitum adhuc, tametsi ita manifeste huc usque ostensum est; ex eo quoque, quod sensus internus appareat ita recedere a sensu litterae ut vix cognoscatur; sed scire possunt solum inde quod historica nusquam possint esse Verbum, quia in illis separatis a sensu interno non plus Divini est quam in alio quodam historico; at sensus internus facit ut Divinum sit. Quod sensus internus sit ipsum Verbum, constat a multis quae revelata sunt, ut Ex Aegypto vocavi filium Meum, Matth. 2:15;

praeter plura alia; Ipse etiam Dominus post Resurrectionem docuit discipulos quid apud Mosen et Prophetas scriptum fuisset de Ipso: Luc. 24:27, ita quod nihil in Verbo scriptum quod non Ipsum spectet: Ipsius regnum, et Ecclesiam; haec sunt spiritualia et caelestia Verbi; at quae sensus litterae habet, sunt utplurimum mundana, corporea, et terrestria, quae nusquam facere possunt Verbum Domini. Hodie tales sunt ut nihil nisi quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter Antiquissimae et Antiquae Ecclesiae homo, qui si hodie vixisset et legisset Verbum, nihil attenderet ad sensum litterae: quem videret sicut nullum, sed ad sensum internum; mirantur valde quod aliquis aliter percipiat Verbum: quare etiam omnes antiquorum libri ita scripti sunt ut aliter ferrent in sensu interiore quam in littera.

183. Änglarnas boningar och hem.

Eftersom det finns samfund i himlen, och änglarna leva som människor, därför ha de även boningar, och dessa är även olika allt efter vars och ens livstillstånd - praktfulla för dem som är i ett tillstånd av högre värdighet och mindre praktfulla för dem som är i en lägre ställning. Om boningarna i himlen har jag åtskilliga gånger talat med änglarna och sagt, att nu för tiden knappt någon vill tro, att de ha bostäder och hem, somliga av den orsak att de inte se dem, somliga eftersom de inte veta, att änglarna är människor, somliga därför att de tro, att änglahimlen är den himmel som med ögonen ses omkring dem, och som den synes tom, och de mena, att änglarna är eteriska former, så draga de den slutsatsen, att dessa leva i etern. Dessutom fatta de inte att det finns i den andliga världen sådana saker som i den naturliga världen, eftersom de inte veta någonting om det andliga. Änglarna ha sagt, att de veta, att det råder en sådan okunnighet nu för tiden i världen, och detta till deras förundran mest inom kyrkan samt där mera hos de intelligenta än hos dem som kallas enkla. De sade vidare, att man kan veta av Ordet, att änglarna är människor, eftersom de som blivit sedda ha blivit sedda som människor; likaledes Herren, som tog allt sitt Mänskliga med sig. Och då de är människor, kan man veta, att de ha hem och bostäder och inte sväva omkring i luften, såsom somliga tro i sin okunnighet, som de kalla vanvett, eller är vindpustar, fast de kallas andar. Detta kunna människorna fatta, sade de, om de bara tänka oberoende av sina om änglar och andar förutfattade meningar, vilket sker, när de inte sätta i fråga och direkt tänka på, huruvida det är så. Ty var och en har ett allmänt begrepp om, att änglarna är i mänsklig form, och att de ha hemvist, som kallas himlens boningar, vilka är präktigare än jordens boningar. Men detta allmänna begrepp, som är på grund av inflytelse från himlen, faller genast till intet, sade de, när det tages i direkt övervägande och blir föremål för tanken, huruvida det är så, vilket sker i synnerhet med de lärda, som genom egen förståndighet ha tillslutit för sig himlen och vägen för ljus därifrån. På liknande sätt sker det med tron på människans liv efter döden. Den som talar därom och inte på samma gång tänker från någon lärdom om själen eller från läran om dess återförening med kroppen tror, att han efter döden skall leva som människa och bland änglar, om han levt väl, och att han då skall få se präktiga ting och förnimma fröjder. Men så snart han ser till läran om återförening med kroppen eller till hypotesen om själen, och den tanken uppstår, huruvida själen är sådan, och således huruvida det är så, skingras hans förra föreställning.