1540. SENSUS INTERNUS

HISTORICA vera Verbi incohata sunt, ut dictum, capite praecedente xii; illuc usque seu potius ad Eberum fuerunt historica facta: quae nunc de Abramo continuantur, in sensu interno significant Dominum, et quidem primam Ipsius vitam qualis fuit antequam Externus Ipsius Homo conjunctus fuit cum Interno adeo ut unam rem agerent, hoc est, antequam Externus Ipsius Homo similiter caelestis et Divinus factus sit. Historica sunt quae Dominum repraesentant, ipsa verba sunt significativa illorum quae repraesentantur: sed quia historica sunt, mens legentis non aliter potest quam teneri in illis, cumprimis hodie cum plerique et fere omnes non credant dari sensum internum, minus in singulis verbis; et forte nec agnitum adhuc, tametsi ita manifeste huc usque ostensum est; ex eo quoque, quod sensus internus appareat ita recedere a sensu litterae ut vix cognoscatur; sed scire possunt solum inde quod historica nusquam possint esse Verbum, quia in illis separatis a sensu interno non plus Divini est quam in alio quodam historico; at sensus internus facit ut Divinum sit. Quod sensus internus sit ipsum Verbum, constat a multis quae revelata sunt, ut Ex Aegypto vocavi filium Meum, Matth. 2:15;

praeter plura alia; Ipse etiam Dominus post Resurrectionem docuit discipulos quid apud Mosen et Prophetas scriptum fuisset de Ipso: Luc. 24:27, ita quod nihil in Verbo scriptum quod non Ipsum spectet: Ipsius regnum, et Ecclesiam; haec sunt spiritualia et caelestia Verbi; at quae sensus litterae habet, sunt utplurimum mundana, corporea, et terrestria, quae nusquam facere possunt Verbum Domini. Hodie tales sunt ut nihil nisi quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter Antiquissimae et Antiquae Ecclesiae homo, qui si hodie vixisset et legisset Verbum, nihil attenderet ad sensum litterae: quem videret sicut nullum, sed ad sensum internum; mirantur valde quod aliquis aliter percipiat Verbum: quare etiam omnes antiquorum libri ita scripti sunt ut aliter ferrent in sensu interiore quam in littera.

141. Om de fyra väderstrecken i himlen.

I himlen liksom i världen är det fyra väderstreck, öster, söder, väster och norr, å ömse håll bestämda av sin sol - i himlen av himlens sol, som är Herren, i världen av världens sol. Men likväl råder det mycken skiljaktighet.

Den första olikheten är, att i världen kallas det söder, varest solen är i sin största höjd över jorden, norr där den är i motsatt ställning under jorden, öster där den vid dagjämningarna går upp och väster där den då går ned. Således bestämmas i världen alla väderstreck av söder. I himlen däremot kallas det öster, där Herren synes såsom sol, mitt emot är väster, till höger i himlen är söder, och till vänster där är norr, och detta hur än ansiktet och kroppen vänder sig. Således bestämmas i himlen alla väderstreck av öster. Orsaken till, att det kallas öster (uppgående), där Herren synes såsom sol, är den, att all livets upprinnelse är från Honom såsom sol. Och i den mån änglarna mottaga värme och ljus eller kärlek och förståndighet från Herren, i samma mån säges också Herren uppgå hos dem. Därav är det också, att Herren i Ordet kallas Öster ¹ .

Footnotes: