1409. Quod historica sint repraesentativa sed omnia verba sint significativa, constare potest ex illis quae de repraesentativis et significativis prius dicta et ostensa sunt n. 665, 920, 1361; hic quia repraesentativa incohant, breviter adhuc rem licet exponere: Antiquissima Ecclesia quae fuit caelestis, omnia terrestria et mundana, tum corporea, quae usquam objecta fuerunt eorum sensuum, non aliter spectabant ac res mortuas; sed quia omnia et singula quae in mundo sunt, sistunt aliquam ideam regni Domini, proinde rerum caelestium et spiritualium, cum illa viderent aut caperent aliquo sensu, non cogitabant de iis sed de caelestibus et spiritualibus, et quidem non ab illis sed per illa; ita res mortuae apud eos vivebant. Haec quae significabant, ab ore illorum collegerunt posteri, et inde fecerunt doctrinalia quae fuerunt Verbum Ecclesiae Antiquae post diluvium; haec apud Ecclesiam Antiquam fuerunt significativa, nam per illa didicerunt interna et ex illis cogitarunt de spiritualibus et caelestibus. At postquam perire coepit cognitio illa, ut nescirent quod talia significarentur, atque inciperent terrestria illa et mundana sancta facere et colere, absque cogitatione de significatione ‘eorum, tunc eadem facta sunt repraesentativa; inde Ecclesia repraesentativa quae incohat in Abramo, et postea instituta apud Jacobi posteros: inde sciri potest quod ortus repraesentativorum sit a significativis Ecclesiae Antiquae, et significativa Ecclesiae Antiquae a caelestibus ideis Antiquissimae Ecclesiae. Repraesentativa quomodo se habent, constare potest ab historicis Verbi ubi omnia acta patrum horum, nempe Abrami, Isaci et Jacobi, tum postea Mosis, judicum, regum Jehudae et Israelis, nihil aliud sunt quam repraesentativa: ‘Abramus’, ut dictum, in Verbo repraesentat Dominum, et quia Dominum, etiam caelestem hominem, ‘Isacus’ quoque Dominum et inde spiritualem hominem, ‘Jacobus’ similiter Dominum et inde naturalem hominem correspondentem spirituali: sed ita se habet cum repraesentativis quod nihil reflectatur super personam qualis est, sed super rem quam repraesentat; omnes enim reges Jehudae et Israelis repraesentabant Regium Domini, qualescumque essent, et omnes sacerdotes Sacerdotale Domini, qualescumque essent; ita potuerunt tam mali quam boni repraesentare Dominum, et Ipsius regni caelestia et spiritualia; nam, ut dictum et ostensum prius, repraesentativa prorsus separata sunt a persona. Inde nunc est quod omnia historica Verbi sint repraesentativa et quia illa sunt repraesentativa, sequitur quod omnia verba Verbi sint significativa, hoc est, quod aliud significent in sensu interno quam in sensu litterae.

597. Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet.

Det har ovan talats om jämvikten mellan himmel och helvete och visats, att denna jämvikt är en jämvikt mellan det goda, som är från himlen, och det onda, som är från helvetet, alltså att det är en andlig jämvikt, som i sitt väsen är frihet. Att den andliga jämvikten i sitt väsen är frihet, kommer därav, att den är mellan det goda och det onda samt mellan det sanna och det falska, och dessa är andliga. Att kunna vilja det goda eller det onda och tänka det sanna eller det falska och välja det ena framför det andra är därför den frihet, varom det här handlar. Denna frihet gives åt varje människa av Herren och tages aldrig bort. Den är visserligen på grund av sitt ursprung inte människans utan Herrens, eftersom den är från Herren, men den gives dock åt människan tillsammans med livet såsom hennes egen och detta av den orsak, att människan må kunna omdanas och frälsas, ty utan frihet är det ingen omdaning och frälsning. Var och en kan från någon förnuftig betraktelse se, att människan har frihet att tänka illa eller väl, uppriktigt eller ouppriktigt, rättrådigt eller orättfärdigt, och även att hon kan tala och handla väl, uppriktigt och rättrådigt, men inte illa, ouppriktigt och orättfärdigt för de andliga, moraliska och borgerliga lagarnas skull, genom vilka hennes utvärtes hålles i band. Härav är det klart, att människans ande, som är den som tänker och vill, är i frihet, men inte så den utvärtes människan, som talar och handlar, om det inte sker i överensstämmelse med ovannämnda lagar.